Ja, min automatiska tanke var kanske att dom där fyrtiofemtusen ensamstående kvinnorna under fattigdomsgränsen gott kunde knulla till sig lite mer pengar. Men det är ju ingenting jag tycker… det har ju med prägling, uppväxt, såna saker att göra… Jag är inte stolt över det… men jag känner ingen skam heller, vad skulle det tjäna till? Sorg ligger nog närmare i så fall…
Det fanns egentligen inget avslöjande i det jag sa… det var en felsägning… för att det var hon… Adela. Jag tappade fokus och hörde inte själv vad jag sa… fast det är klart att det skulle tolkas så… “Adela Vergara påstår att vi i regeringen struntar i att det finns fyrtiofemtusen ensamstående kvinnor i det här landet, fast hon vet att det finns öronmärkta pengar i budgeten för att åtgärda deras situation.”
Det där med fattigdomsgränsen föll liksom bort… som om det var det som skulle åtgärdas, att dom var ensamstående, inte att dom var fattiga… Det var inte förrän efteråt jag insåg vad jag hade sagt… När Adela var på väg upp i talarstolen och jag på väg ner… Och blicken hon gav mig… den var nästan öm… fast hon var på väg upp för att krossa mig… Öm och skoningslös på samma gång. Låter det konstigt? Adela Vergara. Det är klart att jag är rädd för henne… fast det är en annan slags rädsla.
Inte som när jag var på väg hit, på väg ut från regeringskansliet och mötte utrikesministern… Ja, nåt möte var det ju inte. Han stod i foajén och pratade med någon och… Jag vet inte varför jag stannade… jag tänkte att han kanske hade hört, och att jag borde säga nåt… fast han bryr sig inte om såna där debatter… och han fortsatte att prata med, vem det nu var, som om jag inte fanns… så jag började gräva i handväskan och vände och gick in igen som om jag hade glömt nåt… sen låste jag in mig på toaletten… satt därinne i säkert tjugo minuter… Honom är jag rädd för. Honom hatar jag… Jag hatar honom för att han får mig att känna mig som… som där i foajén… därför hatar jag honom.
Med Adela är det annorlunda. Det spelar ingen roll att jag är minister, och att hon är ingenting. Hon vet… Jag är säker på det, hon ser rakt igenom mig… Ja, hur ska jag beskriva henne… Hon är mörk… Jag vet ju hur hon ser ut… men om jag blundar och försöker se henne framför mig, då vänder hon sig bort… Men när jag satt där i bänken under hennes replik, då tittade hon på mig. Det var som att hon redan visste… innan jag visste det själv. Jag älskar henne, tänkte jag. Nej, det gjorde jag inte… och det kändes som om jag skulle kräkas.
Fast ingenting av det där har ju med verkligheten att göra… Det är ju bara mina fantasier.
Efteråt, när jag kom ut på gatan så stod det en bil där, en limousine. En chaufför i uniform, en kvinna, höll upp dörren åt mig… Jag var ganska omtöcknad… Det var inte min bil, men jag klev in ändå. Innan vi åkte vände sig chauffören om och gav mig en ögonbindel… Du måste ha den här, sa hon… och sen åkte vi.
Nej… så var det inte… Det var jag som satt i bilen… Adela kom nerför trappan och chauffören, min chaufför, tog hennes väska… och eftersom jag vet att hon brukar sitta fram så satt jag gömd i baksätet. Det var en sån där skiljeruta emellan. När vi hade åkt en bit tryckte jag på fönsterhissen, lutade mig fram över henne och satte på henne ögonbindeln… Jag smekte henne över munnen, nerför halsen och lät handen vila där mot hennes hud.
.jpg)
