bara det viktigaste

Hon hade ett smittande skratt. Uppvuxen på Jersey beach i ett sånt där hus som till hälften vilar på pålar. När hon var liten och atlantvindarna drog in med stormstyrka fick de packa sina viktigaste saker och sova i skolhuset. Några av husen närmast havet hade sånär blivit bortspolade men aldrig deras. Hon bodde med sin mamma och fyra storebröder. Hon sökte sig till avvikarna redan då; de förlorade och missförstådda, bögarna, hororna och dagdrömde om att hon var vampyr, precis lika tragisk och vacker som Lestat i boken. Hennes bröder var marinsoldater, eller tillverkade surfingbrädor, eller försvann och dök upp igen som långa brev från delstatsfängelset i Dakota, Illinois eller Florida. De hette Brad och Larry och Fred och sådant som han aldrig skulle minnas. `Så vilka saker var viktigast, frågade han. Hon ryckte på axlarna. `Det var väl… kortlek, nycklar, underkläder och sånt; en klänning, dagboken och fotoalbumet från sommaren i Connecticut och... sängkläder. Färgpennor och papper kunde var bra att ha; ibland fick vi stanna i flera dagar, en vattenflaska, tandborste och tandkräm, tamponger och deo, varma kläder, regnkappa och gummistövlar, den lilla kassettbandspelare och kasetter med Bowie, Reed & Pop. Och så böckerna av Anne Rice. Det blev en del.

ångermanälvis

Det var då; när lagarna skrevs på en höft allteftersom och samvetet var lika okänt som sametinget, då överdrivet engagemang kännetecknades av en axelryckning och budorden stod lutade mot fäboväggen för att man skulle ha nåt att pissa på. När man slog upp ögonen och vinkla upp persiennerna var det oftast redan mitt i veckan. Och somnade man inte om så slog man av på takten, drog benen efter sig och slog dank. Var man på det humöret kunde man småpula lite och göra sig omvägar men aldrig att man greja och fixa. Saker och ting fick anstå, ibland småputtra men oftast bara mogna och jäsa. Vissa vaknade till och det var två år senare, man visste inte vem man var och brydde sig inte. Och ändå hann man med. Oj, vad man hann. Som att ligga till exempel. Ett samlag tog i snitt 2-3 veckor. Man låg och småspruta på måfå men aldrig att man fick orgasm. Dom som fick lamslogs och föll i koma, bands fast på en longboard och skickades ner för slänten och kom aldrig mer igen. Det var nästan alltid vajsing och inget att göra åt, ingen idé, så man lät bli istället, deppade ihop och blev mongo. Fredagkvällar var så långtråkiga att det brukade sluta med att man slog ihjäl varann, och var man inte död på lördan så sket man i att gå upp. Man låg och lukta sig i skrevet, jämförde missbildningar och spela dragpoker tills man somnade om. Livet var kort, hämnden ljuv och skratt sällsynt utom i själva dödsögonblicket.

imperiet 02.00

`Är det vm i skitmusik? Juka står lutad över bardisken och försöker överrösta en remix av 70-tals plågan popcorn. `Hörrudu Puttefnask, du har gäster! Bartendern får syn på honom och böjer sig fram. `Du grabben, vill du vara hygglig och sänka musiken, skriker Juka och spottar honom i örat. `Det känns som om jag blir våldtagen, om du förstår vad jag menar. Bartendern ser frågande på honom. `Vad ville du ha, sa du? Antingen är han smart, eller så är han döv. hmm... vi ska se. `Jag vill ha tolv kejsardrinkar, säger Juka och tecknar mot ett av de stora sällskapen på andra sidan lokalen. `Hälften champagne, hälften cognac. När han beställt och bartendern börjat hälla upp dyker han plötsligt ner på golvet. Han kryper längs bardisken mellan alla ben, råkar välta en barstol och får sällskap på golvet av en ung kvinna som... skriker som en stucken gris! Och då ser han... Hon är skjuten i bröstet! Juka slänger sig över henne för att stoppa blodflödet och ge konstgjord andning. Han tar ett bestämt tag i näsan och tvingar upp käkarna. Hon smakar rödvin. Det luktar rödvin. Men vad är detta? Det är ju bara rödvin? Vad skriker hon för? Ett psykfall! Och han höll på att få henne i huvudet... Nu börjar folk sympatiskrika med den rubbade kvinnan. Och de kastar ilskna blickar efter honom. Han vill stanna och förklara att hon fejkar, att hon inte alls har blivit skjuten, att hon säkert går på konstfack eller ännu värre, men han måste vidare för att inte bli ertappad i sin kupp. Han springer nedhukad bort till trappan, och innan han fortsätter vidare ut i natten ser han triumferande hur bartendern står där, brickan full av svindyra drinkar, och med bekymrad min river sig huvet. Var får jag allt ifrån? tänker han nöjt och springer fnittrande ut i duggregnet.

har ni sett hur glad jag är på riktigt

Tänkte att jag skulle bli jättepopulär så jag gjorde ett studiebesök på Blondinbellas blogg för att få lite inspiration. Det här är vad jag upptäckte. Blondinbella är blond och har bröst. Hon har massor av bilder där hon skrattar och har bröst . Hon skriver också om hur glad och lycklig hon är under varje bild och att nästan varje dag är den bästa i hennes liv. För varje bild blir hon blondare, och brösten på något sätt mer uttrycksfulla, och när man inte tror att hon kan bli mer av någonting så är hon plötsligt kär och har bröst; och sedan ännu kärare, vilket naturligtvis bara gör henne blondare. Jag är inte avundsjuk. Jag har också bröst (som ni kan se på bilden ovan) och det här är nästan den bästa dagen i mitt liv. Se hur jag skrattar för mig själv på ett nästan oanständigt vis.

då kommer alla känslorna på en och samma gång

Sen ser jag någon snett bakifrån på håll; vit klänning, långt mörkt hår och studentmössa, det måste vara hon... Nej, där är hon! Och där borta också! Och rakt framför näsan på mig! `Nej, försök inte! Jag vill inte verka petig men Dea har blå ögon och på ditt plakat står det Lina. Det är studentutspring på St.Eriks Gymnasium och vi är sena. Jag pressar mig fram genom folkhavet med Alice i handen, avfärdar den ena Dea-wannabeen efter den andra medan jag talar lugnande med mig själv för att inte gripas av panik och börja slå vilt omkring mig i folkmassan. Då plötsligt hörs ett tjut från balkongen, ett omisskännligt Deatjut, och där står hon med händerna sträckta mot skyn, i ett regn av konfetti och det är ingen tvekan om att det vi ser är originalet. Himlen som tjurat och jävlats hela förmiddagen spricker upp i ett stort leende och solens strålar sprider hopp och frid i varje hjärta armt och mörkt och snart står hon där på lastbilsflaket, vår prinsipessa, indränkt i öl, med näven i luften och skriker WÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!! Och vi glittrar med ögonen, skakade, tagna och rörda av stunden som är nu! nu! nu! Stunden då någonting börjar och någonting slutar och känslorna blandas i en bitterljuv sallad; och Beatles återuppstår (det här är lite ljug men det passar in så bra) helt otippat, tar täten i lastbilskaravanen genom stan, Lennon i vit frack, Jesus på sax och Obama på maraccas, och kör en helt sanslös version av All you Need is Love. Grymt flyt! Det måste ni hålla med om.

nightlife

Syrianska torskar med uddamålet mot Gif Sundsvall. Ibbe står i baren på Pub Diset . Han kommer från Södertälje men Assyriska är hans lag så han bryr sig inte. Kinesen sitter vid spelmaskinen, Lasse och Anna-Karin i baren. De pratar parfymer. `Nigerianerna luktar konstigt, det är något dom smörjer in sig med, säger Anna-Karin och gör en grimas. `Old Spice! utropar Lasse, `Old Spice heter den, den är bra... Det sitter två tjejer vid ett bord i hörnet. Runt trettifem. Blonderade. En av dem har en sliten tribaltatuering på ena armen och en ännu slitnare med några indianfjädrar på andra. Hon viskar med sin kompis och kastar lystna blickar på Ibbe. Han är vältränad, sportig, men antagligen för ung för henne. Kanske har han en liten familj i Södertälje som väntar. Några sovande ungar han ska pussa på huvudet innan han kryper ner i sängen som hans unga söta fru redan värmt upp . Han ler snett och himlar med ögonen när de vinkar på en sista öl. Lasse är värsta casanovan. Han och Anna-Karin pratar redan om skor och Anna-Karin har rätt många par hemma i sin lilla tvåa. `Det är alldeles här bredvid, säger hon i förbigående. Kinesen har spelat färdigt och går hem. Klockan är tio och Ibbe packar ihop uteserveringen. Coop nära på andra sidan torget stänger också butiken. De två killarna som jobbar kväll rullar ner plåtjalusierna, räknar kassan och tar tuben hem. Eller någon annanstans. Kvällen är ung. Fast i Örnsberg är det godnatt.

agitatorn

Tänkte att det skulle man nog. Medborgerlig plikt och allt det där. Röstsedeln ligger väl i någon av pappershögarna. Fast där ligger också dom där obetalda räkningarna som jag helst inte vill se. Antagligen kan man rösta på nätet. Eller i Pressbyrån på hörnan. Man skulle kunna vara sosse bara för att man inte är nymoderat. Eller miljöpartist för att man inte är kommunist. Eller Fiare för att man inte är Pirat. Eller vad som helst för att man inte är Sverigedemokrat. Maud Olofsson är jag livrädd för och Jan Björklund vill jag bara ge en lycklig barndom. Och visst är jag Europavän. Var i södra Frankrike förra sommaren och fick till och med viss förståelse för jordbrukssubventionerna till de franska bönderna. Det är såå vackert! Gillar Berlin också. London och jag har aldrig kommit överens men jag är beredd att ge det en ny chans. Bryssel vet jag väldigt lite om, Strassbourg också, men det har ingen betydelse. Men det tar emot. Det tar emot som faen. Det känns som om man blir lurad. Som om hela grejen bara cementerar att demokratin runnit oss ur händerna. Såå toppstyrt, såå lobbyfierat, såå långt borta. Min röst känns som det där berömda trädet som faller i skogen när ingen är där. Hörs den överhuvudtaget? Vad skulle hända om vi struntade i att rösta? Skulle man fortfarande kunna hävda att det var demokrati? Om vi inte gav det här valet legitimitet genom att delta, skulle det kunna vara drivmedel för ett mer demokratiskt EU? Kanske är det lika mycket en ursäkt för att jag inte orkar med mina motstridiga känslor som av någon slags halvhjärtad övertygelsen, men jag röstar inte. Och så här efteråt känner jag mig lika lurad som innan. Kanske hade jag kunnat vara med och skicka Benny Andersson till Bryssel? Men något är generalknas när mer än hälften av befolkningen inte går och röstar och jag tror inte att det är folket det är fel på.

det ska vi fira

Gebreselaisse, är den som är ivrigast, kanske mest urskiljningslös också. Folkdräkter okej, men när vi nu inte hittade några för herrar så tänkte jag vita jeans istället, med seglardojor och jeansskjorta, kanske blågula låtsastatueringar. Men Gebbe envisas och Imad håller med. `Tur att vi är ganska småväxta. Om vi skiter i kjolarna och kör med tajts så funkar det. Sagt och gjort, vem är jag att ställa mig på tvären när det är nationaldag och allt. Frågan är vad man ska göra en dag som denna, förutom matchen ikväll alltså. Skansen med Patrik Isaksson är givetvis lockande, Tomas Ledins självklara arvtagare, enligt Imme. `Det är han som ska bära manteln, eller fanan, eller fan, jag vet inte. Men Gebbe är helt inne på Kungsan och Karldentolftestatyn. `Det är ju det som är da shit! Krigarkonungen, skriker han och heilar reflexmässigt. Jag tycker att det börjar urarta. `Kan man inte bara stå vid slottet med svenska flaggor och käka mjukglass, frågar jag. `Vadå, säger Gebbe, som landsförrädaren Ken? storma slottet och våldta Madelene? Aldrig, hellre brinner jag inne! Imme börjar blåsa blågula ballonger och Gebbe dricker snaps ur sin plasthjälm med dubbla flaskhållare och plaströr. `Vi kan sitta på balkongen, dricka snaps och sjunga Bellmanhistorier, tjacka en engångsgrill och grilla sill. Men till slut bestämmer vi oss för att improvisera, go with the flow. Vi åker in till stan riggade till tänderna i folkdräkt och blågula hucklen, rent brännvin och en bergssprängare med Ebbas “Skjut en snut” på högsta. Heja Sverige wö-ö-ö-öö-öh!

the russian tea room

Juka och Suzy blir aldrig äskare. När Juka är ensam kan han tänka sig det. Men när de träffas tycker han att hon är frånstötande. Hela hennes uppenbarelsen talar om att hon inte kan, inte duger till sånt, och gör varje närmande omöjligt. Vid något tillfälle ligger de ändå med varandra. Båda gör det för den andras skull, för att de tror att det förväntas av dem men fiaskot är sådant att de aldrig mer pratar om det, än mindre försöker igen. Istället blir de vänner, hittar hål i verkligheten och går på Bronx Zoo, Whitney museum och Metropolitan. Suzy leder och han följer. De går på udda töntiga restauranger som hotel Marriot Marquis snurrande restaurangplan med utsikt över midtown, det gotiska Slaughtered Lamb nere i west village eller The Russian Tea Room där tiden verkar stå still. En hel dag åker de framochtillbaka med Staten Island färjan medan Suzy pratar. Det hon berättar är osammanhängande, ibland rena fantasierna tror han, men snart börjar bilderna leva. Hon tittar forskande på honom med jämna mellanrum som för att försäkra sig om att att hon inte är tröttsam och fullständigt hopplös. Då och då skjuter han in en fråga eller en kommentar men mest av allt lyssnar han. Och njuter av det hon berättar eftersom det inte handlar om honom. Hon berättar om uppväxten i Far Rockaway, det ryskjudiska arvet, om pappa som tog med henne till the garment district där tjocka judiska män med hängslen sköt klädvagnar framför sig kors och tvärs över gatorna och maffian styrde med järnhand. Hon berättar om mamma som var i början av sin sjukdom då och som ibland tog fel på bröderna och pappan men aldrig på Suzie, och som ibland glömde vart hon var på väg, och ibland kallade en stekpanna för en skruvmejsel men alltid rättade sig själv innan någon annan hann före. Hon berättar om sin första stora kärlek, Howie, och om storebrodern som tog honom ifrån henne och blev hans älskare. Om hur hennes liv förändrades efter att hon julafton 1971, bara tolv år gammal råkade hamna på the Endicott Hotel, ett härbärge för hemlösa på 81st and Columbus, och såg New York Dolls för första gången.... Men ibland tröttnar han. När han sitter i timmar och lyssnar på vem som sa, och vem som gjorde, och hörde du vad dom sa... Då känns det som om hon tar honom som gisslan. Och han sliter sig, och går ut på gatan, lutar sig mot väggen och andas. Det finns så mycket syre här ute, tänker han då. Och så mycket ljus.

Telephone Coversation (Lou Reed)
"I was sleeping, gently napping, when I heard the phone
Who is on the other end talking, am I even home
Did you see what she did to him, did you hear what they said
Just a new york conversation, rattling in my head

Oh, my, and what shall we wear
Oh, my, and who really cares

Just a new york conversation, gossip all of the time
Did you hear who did what to whom, happens all the time
Who has touched and who has dabbled here in the city of shows
Openings, closings, bad repartee, everybody knows

Oh, how sad, why do we call
Oh, Im glad to hear from you all

I am calling, yes Im calling just to speak to you
For I know this night will kill me, if I cant be with you
If I cant be with you

godisgranne

Vi leker godis. Alice och Vilma i påslakanet. Jag skakar påsen och väljer. Den där godisen ser god ut. Godisen skriker, `Hjälp! nej! Sluta! (inte). En stor läskig hand dyker ner i påsen och efter kommer hela godisätaren och börjar mumsa. Vi gör det igen. Godisätaren väljer en annan godis. Alice och Vilma skriker. Jag morrar. Grym som en godisätare. Det är roligt hur länge som helst. Plötsligt ringer det på dörren. Vet inte riktigt varför det är plötsligt, kanske för att det är sent på kvällen. Vi hoppar upp ur sängen, Vilma och Alice först och sen jag. När jag kommer ut i hallen har Vilma redan öppnat. Utanför står en kvinna. Jag känner igen henne som grannen ovanpå. `Vad är det som händer? Mår ni bra? Hon ser bekymrad ut. Vi står där svettiga och upprymda och det tar några sekunder innan jag förstår.`Jag hörde en massa skrik, det lät… `Vi leker, säger jag. Hon tittar på barnen. Glada barn. `Godis, säger Vilma. `Förlåt, säger jag. `Nej, det gör inget, säger hon, det lät bara… ` Ja självklart. Jag förstår, säger jag. Och så skäms vi lite; jag för att jag tänker på vad hon har tänkt om mig, och hon för att hon tänker på vad jag tänker att hon har tänkt. Men mest av allt är jag tacksam för min granne som, när hon nu tänker som hon tänker, ringer på dörren sent på kvällen istället för att stoppa i öronpropparna.

in i tystnaden

Juka sitter i ett tvåmanstält och läser ur AA’s stora bok. Designerdödspunk från stora scenen flyter över Bokstäverna som en utspilld flaska rött över ett rorschachtest. `Jag ser en vagina, so what? Det gör jag varje gång, tänker han och slår ihop boken. `Jag klarar inte det här livet. Han säger det högt fast han är helt ensam, eller ensam… femtonhundra tonåringar på ett gärde i småland. De är inte här för min skull, så mycket vet han. Och för vems skull är jag här? `Dom skiter i mig… och jag skiter i dom. Plötsligt står det klart. Livet han syftar på är inte livet per se utan det här, allt det han har låtsats att det är. Han sitter med huvet i händerna, fingrarna spretar som en tuppkam. Tomrummet han lämnar efter sig är... ingenting att tala om, och det är det ingen som gör heller. Artister som Billy Clark, Clarky Bill och Jennifer Dunstwater ska snart radera ut den parentes som varit hans i den svenska rockhistorien. Klockan 19.00 ska han spela på lilla scenen. Det är hans sista spelning på över tio år.

samtidigt i peru

Jag träffar Suzy efter bara några veckor i New York. Hon kommer fram till mig på en bar i hörnet av Macdougal och Bleeker. Hon har hårt målade ögon, slokhatt, och en blå cigarett med guldfilter som hon placerar mellan sina läppstiftsfläckiga tänder när hon pratar. `Du är Juka, va? Jag har en bild av dig hemma på väggen. Vi dricker frozen margerita och går hem till henne. Hon bor på 8th street, precis ovanför Electric Lady Land. Det luktar instängt av rökelse, damm och cigarettrök och allt är täckt av en smutsig hinna, som hårvax. Lägenheten; belamrad med kläder, böcker, tidningar och skivor får mig att tänka på irrande tanter i smala gångar av växande tidningsstaplar. Mitt på golvet, en madrass och en liten arbetsyta med block och pennor; skisser och mönster till indianska sömmerskor som sitter tätt, tätt, hukande i långa rader på fabriken i Peru. En gång i kvartalet åker hon dit. Tungt beväpnade soldater följer henne som skuggor och varje gång tror hon att hon ska dö. På väggen hänger en oljemålning av Mick Jagger. En gång flög de tillsammans från New York till Orlando i ett privatjet. Hon var femton, kände ingen där, följde bara med, hade inga pengar och visste inte hur hon skulle ta sig hem. ´Det är helt otroligt att du sitter här och pratar med mig, säger Suzy. Hon ber om ursäkt för allt och jag ber henne sluta. Hon säger förlåt, kommer på sig själv, och säger förlåt igen.