fel att kröka

Churchville, Alabama
Curtis Washington, fd. naturkunskapslärare på Churchville Highschool ställdes 1977 inför rätta för att “i strid med guds vilja” ha krökt universum. För detta sitt brott dömdes han till livstids fängelse. Till följd av sitt erkännande, under förhör av den lokala polismyndigheten, har domen aldrig varit föremål för överklagan. Den 19:e maj 1994 benådades Curtis Washington efter nästan 17 år i Alabama State Prison. `Jag känner ingen som helst ånger, var hans enda kommentar.

en tv i förgrunden?

Nej, vi bråkar inte, vi diskuterar. Jo, de sa faktiskt så. Det tillkämpat oberörda, hånfulla och bittra som klibbar fast som snigelslem vid orden, och Mamman som ler stelt och blinkar bort skamliga argtårar ur ögonvrårna. Snart exploderar det. Men då är jag långt borta. Strategier att behärska: imitera Josef Frank-tapeten "Vårklockor", från Borås Tapeter, gå genom huset helt osynlig utan att skjuta minsta gnutta luft framför sig, känna igen bästa tänkbara tillfälle att plocka småpengar ur pappas plånbok och smita ut köksvägen. Diskussioner är något annnat. Det är nästan som fest. Pappa och Hans-Olof, eller flickan som han kallas bakom sin rygg pga sin ljusa röst och sitt fnittriga skratt, Vasa-Nisse, och så Torsten, även kallad överlöparn för sitt delägarskap i ett av stadens gallerier; dammet dansar i den sneda kvällssolen som lyser in i ateljén - `Måleriet ska vara platt! Det är färger på en platt yta, eller hur? `Säg det till Leonardo Da Vinci. `Det är ju helt befängt! `Sen när ska måleriet vara platt? `Sen fotografiet uppfanns!`Och perspektivet? `Jävligt överskattat! Kan jag ta en cigarett? Àkta dig, han har haft dom i röven - och jag ligger under bordet och vaggas till sömns.

avslutarepisoden

Om Kuk-Larsson, mig och Larsa, man kan tycka sorgligt, tycka hahaha, dråpligt om bögen dog, eller bara: nej, tack som fan, varför jag ska läsa skiten? Alla får tycka. Fritt land. Fri luft. Jag sjunger som jag vill. Avslutarepisoden följer som lyder: Samvetet, det dåliga, plågar som skiten. Bögen ville nog bara okonstigheter, av med kissbyxa, plums i badkar och även om inte, han förtjäna inte möta dräparpanna. Klokare i det vuxna livet. Flesta homos = flesta potatisätare, vill ha likasinnade bautastora kukar och inte min lilla ostbåge. Hur som hellre, nu jag var mördarunge, virrig i dumhuvet som värsta Raskolnikov och inte kan sova fast varm mjölk, onani och Nicke Nyfiken. Smyger systembolaget och hoppas få bögensyn på. Vecka går. Skolkar, med samvetet, det dåliga. Ber till ordförande Mao och den kristna guden Satan. `Om han lever, jag ska aldrig mera döda han, ber jag. Och vacker dag jag får bönhörning. Bandagerad bögensyn på systembolaget! Han som värsta mr Walker, går omkring och köper massor sprit! Jag jubilerar skinande glad och skriker - Du lever! Hurra för bögmumie!

manager

Juka har fått för sig att jag är hans manager. Det är jag inte. Men försök förklara det för Juka. Ni kan sluta läsa det här inlägget mitt i om det blir för mycket. Det är idiotiskt. Jag vill bara ge en bild av hur det kan låta, en bild av hur jag har det. Häromdagen ville Juka att vi skulle gå igenom hans korrespondens. Jag läser, fast hoppar över sånt som jag vet att han tycker är tråkigt, eller gör honom upprörd, mestadels återkrav på förskott han har lurat till sig för spelningar som aldrig blev av.´Okej, här är nåt från en tjej i Arizona, säger jag och läser: Hi Juka! Thanks for being there. You are so talanted… I love your music!<3 Love Michelle. Juka suckar och stånkar. `Nån bild?, frågar han. Och, visst, jag tar fram bilden som Michelle har skickat med. `Jättesöt, eller hur. Juka fingrar på fotografiet och rynkar på näsan. Egentligen är han överförtjust. Och jag känner mig också lättad. Såna brev är dom bästa.´Och mer då? Juka sitter vid köksbordet och trummar med fingrarna. Blyertspennan bakom örat gör att han ser lite extra punchig ut idag. Jag bläddrar bland breven. `Det här är från Uncleshag: Just dropping in to let you know one of my favorites, “Richest Man Alive” is included in Longtown sound 514 Weekend Edition on WLSO.FM. `Har vi några spelningar i Texas, frågar Juka. `Vi borde köra Texas, Arizona och en sväng över till New Orleans. Är det inte dags för det? Vad säger du? Det hela är så puckat att jag har svårt att ens komma på en avledare. Skivan är knappt halvfärdig och Juka har inte ens något band. Dessutom... Nej, jag orkar inte. `Kan vi inte gå igenom breven här först, mumlar jag utan att möta hans blick. Här är ett från Suzy, det måste du se. Jag räcker honom brevet:........wIsH We kouLd juSt FlYyyyyyyy oVeR & aTTeNd The shOW!!! ~(*v*)~=^:^=!!!!... aNd TherE iZ GooD NewZ--- niCk LeFt me a mesSaGe aBoUt YoU & a LeTTeR FrOm KeItH RiChArDS!!!!---???!!! Juka läser det flera gången.`Vadå för brev? Finns det nåt brev från Keith i högen? Jag har ingen aning om vad Suzy menar, men varför skulle Keith Richards skriva till Juka? Jag bläddrar igenom bunten en gång till för syns skull. `Det kanske har kommit bort på posten, säger jag på skämt. `Kan inte du kontakta Keith på nåt sätt? Frågar han.`Är det inte lättare att du ringer Suzy och frågar vad hon menar, säger jag. `Det står ju inte uttryckligen att Keith har skickat ett brev till dig, eller hur? Juka vill inte lyssna på det örat. `Johannes Brost! utbrister han, He‘s the man! Ring Johannes Brost! Jag har ingen aning om vad han menar. Jag tar fram ett brev som jag vet kommer att få honom på andra tankar. Det är från Bunny som lirar gitarr i Cheap Perfume. Juka är galen i Bunny. Det är inget konstig med det. Hon är asläcker, lirar bra gitarr och är en jävel på kickboxning.. Det här är allt som står i brevet: Lets runaway...try a NYC gig...let's do it..xx bisousxx /Bunny. Juka sitter som förstenad.´Okej, börjar han och drar efter andan, vi börjar turnèn i New York. Var spelar man i New York nuförtiden? Williamsburg antagligen. Om du kollar eniro, typ rockklubbar i Williamsburg, så beställer jag flygbiljetter. Först New York, sen Texas och den där skiten och så avslutar vi i New Orleans. Du vet att jag känner en som känner en som känner Doktorn, Dr John alltså? Vi gör ett gig med Dr John i New Orleans. Det kommer att bli legendariskt. Jag får sätta ihop ett band där, med Bunny på gura... Jag får fram ett brev som faktiskt verkar lovande på riktigt. Det är från Per Berglund som har en välbesökt musikblogg. Han vill skriva om Juka och lägga upp några låtar. Bra publicitet helt enkelt, och gratis. Det står så här: Hej, Mailade dig för en dryg vecka sen angående Veckans artist på meadowmusic. se , men mitt mail kom kanske inte fram. Om det låter intressant så kan du väl maila (eller skicka brev om det är nåt fel på mejlgången) Jag visar brevet för Juka. Han läser det långsamt. `Det verkar vara en hal jävel det där, säger han och ler knipslugt. Jag känner att jag börjar tappa tålamodet. `Vadå hal? Gratis publicitet! Det är bara att tacka och ta emot! Jukas ansikte spricker upp i ett galet leende. `Det är just precis det han vill få oss att tro i alla fall, säger han och fortsätter. Det är i de här lägena man sållar agnarna från vetebrödet sörru. En sån här lirare ger inte bort nåt gratis - You aint gonna get nothing for nothing, you know. Jag är mållös, bara stirrar på honom. Inga av mina avledare fungerar idag. Det blir bara värre. `Men okej, säger Juka, det finns olika approacher när det kommer till en sån här snubbe, and I’m gonna go with… Niels Jensen! Det behöver väl egentligen inte sägas men, självklart fattar jag absolut ingenting. Och faktum är att jag inte ens vill ha någon förklaring. Jag vill att det ska vara över. Att han ska gå och repa eller… kanske är det någon fotbollsmatch på tv. Juka gillar fotboll. Men jag slipper inte undan. `Du vet, säger Juka dröjande, när Niels Jensen blev erbjuden den där rollen i filmen G, så visste han att Hildebrandtarn försökte utnyttja honom. Han sa det i en intervju. Nils Jensen visste det, men han brydde sig inte, utan sa tillochmed att han tyckte att det var intressant att bli utnyttjad. Fattar du? Lite som en mullvad, typ. Så this is what we're gonna do: lets let this Per Berglund think he´s taking us for a ride, fattar du? Och sen: badabing! He won't know what hit him! Och sådär fortsatte kvällen. Han gav sig inte och till slut fick jag en kompis att ringa upp och låtsas vara Johannes Brost. Vi gjorde turnéplaner och skrev långa brev till Keith Richards och Dr John. Niels Jensen ska lira bas i nya bandet, bestämde Juka, det kommer ge cred hos kulturfetischisterna... Osv osv

mannen med den gula hatten

Vi ska supa. Kenta känner en kille, eller en gubbe rättare sagt. Sören på Storgatan. `Han är bög, säger Kenta, så det är bäst att passa sig. Har bara en vag aning om vad det betyder. Jag gör ett karateutfall mot en lyktstolpe. `Precis, om han försöker nåt, då ba‘, säger Kenta, och lyckas släcka lampan med en dropkick. Larsa skrattar och börjar springa. Vi springer genom Ugglans Park, hoppar över blomkrukorna, slänger oss på marken och skjuter med osynliga pistoler som låter - pioouw! Jag tar sats mot den stora kastanjen och tror helt säkert att jag ska kunna springa rakt uppför stammen, allt känns möjligt, tre steg upp, ett i luften... Jag faller handlöst bakåt och gör en kullerbytta ner i gräset.
När vi ringer på hos Sören, svettiga och röda i ansiktet, med gräsfläckar på armbågarna, löv och kvistar i håret så har jag nästan glömt vad vi ska göra där. Det luktar konstigt . Vi tittar på tv, ishockey, eller så kommer jag ihåg fel, det är ju sommar. Jag sitter i soffan. Tre mellanöl framför mig, Three Towns. Sören bjuder på ostbågar. Han är ful: korväxt, nästan helt utan hals med tunt flottigt, blont hår. Kenta gör miner bakom hans rygg. Ölen smakar illa. Jag får kämpa med att svälja. Vi röker cigaretter, den konstiga lukten är borta nu, jag skrattar men vet inte åt vad och rätt som det är har jag druckit ur min andra öl. Jag känner att jag måste kissa men kan inte resa mig, kommer inte upp ur soffan. Sören sätter på musik och börjar dansa. Kenta garvar , sätter i halsen och sprutar öl över hela det rökfärgade glasbordet. Han nickar mot dörren. Larsa har redan jackan på sig. `Jag stannar ett tag, hör jag mig själv säga. `Kom igen, här kan du inte stanna. Det är det första Larsa sagt på hela kvällen. Av någon anledning så säger jag inget om att jag inte kan resa mig. Jag vill inte gå, kan inte, måste sitta kvar där i soffan, vill inget hellre än att sitta kvar. `Men stick ni, sluddrar jag. Larsa vill inte ge sig men Kenta rycker på axlarna och knuffar honom mot dörren. Och så är de borta. Jag måste ha somnat. När jag vaknar står Sören på knä framför mig. Han har knäppt upp mina byxor och försöker dra av dem. Jag reser mig häftigt (jag kan resa mig nu) och går mot dörren. Fel dörr. Jag hamnar i köket. Jag vet inte hur det går till men jag står på en stol. Sören nedanför. Jag tror han försöker hjälpa mig ner. Jag tänker på vad Kenta sa, `om han försöker nåt… men det är omöjligt. Kan inte åstadkomma något som ens påminner om en dropkick nu. På hyllan ovanför diskbänken står en stekpanna i gjutjärn. Jag tar i allt vad jag orkar och slår den i huvudet på honom. Den går mitt itu. Sören tar några steg bakåt, ramlar ut i vardagsrummet och blir liggande på golvet. Han blöder ur huvudet. Jag tänker att han nog är död. Det är först då jag märker att jag har kissat på mig. En stor mörk fläck på soffan. Vattnet står på i badrummet. Badkaret har svämmat över. Jag stänger av, tar med mig ostbågarna och lämnar blöta fotspår ända ut på gatan. På vägen hem ser jag att biblioteket har kvällsöppet. Jag sätter mig i kuddhörnan och läser Nicke Nyfiken, den när han råkar slå ihjäl mannen med den gula hatten.

döden, ett problem

Jag förstår inte nyheterna. Han hade dödat frun på sin permission från anstalten. Så långt inga konstigheter. Men varför gjorde man så stor affär av att det skett just på permissionen? Det är väl självklart. Tänk dig själv. Du har bestämt dig för att ta livet av din fru, och du sitter i fängelse... jag menar, det är väl klart att du gör det när du har permission?

till Urban (antagligen)

Jag och Urban var på Cirkus igår och såg Henrik Schyfferts sista föreställning. Efteråt skickade han ett mejl till Urban, antagligen var det meningen att han skulle skicka det till Urban Reese, inte vet jag. Mejlet var poetiskt och känsligt, och efter lite förhandlande (med Urban alltså) kan jag nu publicera det här i min blogg.
Om hur det känns (av Henrik Schyffert)
Vemodet efter sex, tomheten efter ett fotbolls vm, i logen, vid spegeln, att möta sin blick, vika undan för den. `Släck alla lampor, låt mig sitta här med mitt tunga bröst, bottenlös, döv för allt, inget säga, bara andas, höra pulsen dunka innanför tinningarna, och knappt det. Vilka var de, skrattarna? Man måste ha skrattarna med sig, ha med sig skrattarna, skrattarna, måste ha skrattarna, skrattarna, skrattarna, skrattarna…

jag ljuger så bra

Skrev för en tid sedan något om någon här i min blogg som inte landade så väl. Personen i fråga tog väldigt illa vid sig. Denne någon menade att mitt inlägg kunde skada hans/hennes anseende på ett sätt som skulle kunna få förödande konsekvenser om fel personer läste det, eller snarare, att det spädde på det redan dåliga anseende vederbörande redan tyckte sig ha. Eftersom min avsikt aldrig varit att skada någon tog jag omedelbart bort inlägget, och bad om ursäkt, inte för att det jag skrivit var osant, utan för att det helt oavsiktligt var närmare sanningen än jag någonsin kunnat föreställa mig. Vi får säkert anledning att återkomma till detta; hur att handskas med sanningen. Mwuahahaha!

lite rostig, inte använd på länge

Ska köpa cykel av AnneMarie i Axelsberg. 500 kr, ett kap. Blocket är fantastiskt. Satte in en en annons också. Det är inget att skämmas för. Kärlek och sex är grundläggande behov precis som att äta och sova. Svar till: Styv kuling. Nej, jag skojade, absolut inget sånt. Många träffas faktiskt på nätet nuförtiden (nätet= internet, alltså) och det är inget konstigt med det. AnneMarie lät lite för gammal för mig, inte för att jag dömer ut någon pga ålder, men hon hör väldigt dåligt. (Om du läser det här AnneMarie, så vill jag bara att du ska veta att en del tycker att jag pratar ganska tyst också) Hur som helst. Det är svårt att veta hur ärlig man ska vara i en sån där annons. De flesta skriver att de söker kärleken, tycker om barn och hundar, varma sommarkvällar, promenader och god mat, en del släpper loss lite mer och drar till med mysiga hemmakvällar, vin, ostbricka och passion och andra ser lite mer nyktert på saken och lägger till att de gärna vill träffa någon med ordnad ekonomi. På det hela taget är det lite väl försiktigt och anonymt. Jag bestämde mig alltså för att våga lite mer. Så här skrev jag: Man 45. Fin kropp och andrahands tvåa i närförort (alltså att tvåan var fin också, där sparade jag några kronor) A-kassa finnes. Tycker ovanlig nog mycket om rävar (tror jag plockade en hel del poäng på det faktiskt) önskar träffa någon som du. Svar till signaturen, “Låt mig blomma, släppa ut mina gyllene lockar och svepas iväg av dig.“ Min signatur hittade jag i en bok. Det kanske är fuck, men som man säger: i krig och kärlek är allt tillåtet.

Kill Bill

Alice Velvet: Lolita looken, 2 klänningar, specialbeställda från Japan, med hätta! Det ska vara så. Jag har lovat att inte gnälla om priset. Hon får höra att jag inte har råd tillräckligt ofta. Hennes förväntan, alla sms (har d kommit?) glädjen, och den självklarhet med vilken hon antar posen av en manga-modell-extraordinarie framför spegeln gör det värt varenda spänn. Allt det där är historia förstås. Tråååkigt! Stönar Alice. Hon är Gogo Yubari, lever i matrix, en fluga i en värld av elefanter. Hur fort det än går så går det inte fort nog - världen rör sig i slowmotion.

`fill it up, Hank

Cbgb’s (Country, Bluegrass and blues) N.Y.C, året var 1991. Här hade de spelat: Blondie, Ramones, Patti Smith, Talking Heads... Ljuspunkter och mittuppslag under mina annars ganska olidliga tonår. Stället var kanske inte vad det hade varit. Ärligt talat var det en sylta. Och nej, vi var inte da shit. Av de knappt hundra betalande hade säkert hälften gått innan vi ens gick upp på scen. Men ändå. Spelningen funkade. Folk kom fram och gratulerade. Konstigt nog var allt som vanligt efteråt. Ingenting hade förändrats. Livet fortsatte. Mina flickvänner upptäckte varandra, blev kompisar och gav mig fingret. Katten käkade upp mitt gräs och sprang på väggarna. Jag var sen med hyran, fick smyga uppför trapporna och brallorna sprack i grenen. I morgon var ännu en dag på jobbet; åtta dollar i timmen, och jag hatade min chef. Jag tänkte att kanske hade Joey Ramone känt likadant nån gång; och att kanske skulle man börja jobba på en bensinmack istället. Förtrollningen var bruten.

kuk-larsson

Höghusen ligger i utkanten av stan. Jag drömde om att bo där, högst upp i det högsta huset; som att sitta i päronträdet där man har koll på allt, fast hela tiden, och utan att behöva hålla i sig. Jag träffade Larsa och Kenta, eller Kuk-Larsson som han också kallades, på en fotbollsmatch. `Kolla här, sa Kenta, och tog av sig tröjan. Bröstbenet stod rätt ut. `Fågelbröst, jag är född sån. Självklart var jag imponerad. Han gick i sexan och var 2 år äldre än jag. Hur han fått sitt smeknamn var jag finkänslig nog att inte fråga om. Larsa och jag var lika gamla. Han sa inte mycket men log nästan hela tiden och hade sorgsna snälla ögon. `Röker du? Jag har rökt sedan jag var sju, sa Kenta och drog fram ett litet paket Bond ur jeansjackan, `häng med. De bodde i höghusen, så jag följde med. Tyvärr visade det sig att Larsa bodde på tredje våningen och hem till Kenta som bodde på sjuan fick man inte komma. `Morsan, sa Kenta utan vidare förklaring. Den mesta tiden spenderade vi i garaget, klubbhuset, som tydligen ingick i hyran, och eftersom Kentas mamma aldrig haft någon bil så var det som gjort för oss att smygröka och läsa serietidningar i. Det fanns till och med en soffa. När Kenta så smångingom fick reda på att jag bodde i hus blev han nyfiken och ville till varje pris komma och hälsa på. Jag kom med den ena ursäkten efter den andra, men trots alla undanflykter så stod han där en vacker dag, och ringde på dörrklockan. Kenta tog i hand och bockade, vattenkammad, med skjorta och gabardinbyxor och borde förstås ha gjort vilken förälder som helst misstänksam, men inte mamma. Hon verkade också bli imponerad av att han bodde i höghusen. Jag förstod det inte då, men antagligen hade det något med det klasslösa samhället att göra. När hon frågade vad Kentas mamma jobbade med och han svarade att hon var ett socialfall så gjorde det också intryck märkte jag. `Vi har ett kvinnokooperativ, kanske det skulle vara något för din mamma. Säg till henne att hon kan ringa mig om hon har lust. Kenta tyckte det lät som en toppenidé. Sedan ville han gå husesyn. Jag visade runt. Huset var stort med en massa gamla möbler (mestadels inköpta på loppis). Kenta började prata om hur rika vi var. Jag protesterade givetvis. Det var vi inte. När jag tjatade om en jeansjacka så fick jag inte en Wrangler utan en från överskottslagret. När jag ville ha utsvängda jeans så sydde mamma kilar i mina gamla stuprör. När vi åkte på semester lånade vi morfars bil och campade i Norge. Men mina protester hade snarast motsatt verkan.`Jag fattar, mumlade han, oroa dig inte, jag säger inget. Och så började han prata om sin pappa, något om en kompanjon som inte kunde hålla tyst, att det var därför det hade gått åt helvete med alla pengarna. `Hade det inte varit för den där kompanjonen så skulle jag också ha kunnat bo här, sa han och drog handen längs med soffryggen. Jag funderade på vad en kompanjon var för något, och hur det skulle vara om Kenta bodde hos oss. Jag gillade inte den tanken, gillade inte ens att han hälsade på, ville att han skulle vara i klubbhuset och röka och läsa serietidningar, med mig och Larsa. Rätt som det var så var Kenta borta. När jag letat en stund och gått tillbaka uppför trappan till övervåningen kom han ut från mina föräldrars sovrum. `Man går ju vilse i det här huset, skrattade han. Fast jag tyckte inte att han såg det minsta glad ut. Sedan fick han väldigt bråttom, mumlade något om att han måste hem och äta fast klockan bara var fyra och sa inte ens hej då till mamma som hade fixat saft och mariekex och såg lite besviken ut eftersom hon tyckte att Kenta verkade vara en ovanligt trevlig ung man. När pappa kom hem och frågade om femtilappen som hade legat på nattygsbordet sa mamma, efter en snabb blick på mig, att den hade hon tagit. `Skolan börjar snart. Det är dags att handla lite höstkläder. Jag hade önskat mig en Catalina-jacka. Chansen att hitta en sån på överskottslagret var i det närmaste obefintlig.

I'm a konstfacker yes I am

Nu är det fullbordat. I snart 15 år har jag slipat på det. Mitt verk. Otaliga är de gånger jag ställt mig på Liljeholmsbron med kläderna på, tittat på utsikten och utstrålat en sådan normalitet att mina medmänniskor bara behövt kasta en snabb blick på mig för att förvissa sig om min mentala hälsa. Jag har fejkat välavvägda beslut, balanserade samtal, empatisk förmåga och realistiska förväntningar, uppblandat med lagom doser humörsvängningar och mänskliga tillkortakommanden för att inte väcka något som helst uppseende. Videodokumentationen, omfattande och oomtvistad; polisbilar som åkt förbi utan minsta misstanke, en överläkare på St.Görans psykakut som går omkring helt och hållet okunnig om min existens, och skattebetalare som verkar helt tillfreds med att inte betala för min psykvård, existerar överhuvudtaget inte längre. Allt är utraderat. Verket är till sin natur så extremt, så radikalt okontroversiellt, att jag räknar med att inte lämna minsta spår.

"alltid lika trevlig"

Ja, hej. Det är __ Vi pratade för ett par veckor sedan... Om jobb. __tyckte att jag skulle ringa dig. Ja, just det, det är jag. Absolut. Vi jobbade ihop på __ Ja, precis, du fick mitt c.v. Sååå… Jag tänkte bara checka in och kolla vad som händer. Händer det nåt? Vad som helst egentligen. Ja, och skriva kan jag ju. Javisst. Och några säsonger av __ . Jo, det var ett tag sen. Nej, jag fattar. Du sa nåt om __, men att det inte var klart med kanalen än? Inte det… Nej. Ja, okej men… då slår jag en pling om ett par veckor igen. Vi säger det. Alltid lika trevligt. Ha en bra helg då. Ja, ja det gör vi. Ja, du med. Tjingeling

electric garden och skit

`Det skulle väl vara zigenarprinsen från Årsta i så fall , om det nu finns några rock’n’roll hjältar kvar. Thåström har ju blivit vissångare` Han ser trött ut, Pekka, frusen, med en kaffekopp i ena handen och en cigarett i den andra . Vi sitter på uteserveringen. Det blåser kallt men man får röka. Han pratar om det som är på riktigt, vad nu det betyder, och i motsats till vadå?
`Ja, du vet. Den där skiten man blir sondmatad med , Idol och skit, säger han. Pekka är smal som ett streck, lång som en björk med stripigt hår och insjunket ansikte. En konstnärskarikatyr med kadmiumgula fläckar på händer och öron. Stora dukar, tjockt med färg, kvinnor med bara bröst, som diskar, står i fönstret, ammar, pratar i telefon och sitter på toaletten. Alla är Eva, Eva utan Adam, för Adam är Pekka som sitter på uteserveringen och han kommer aldrig mera hem. Jag sitter kvar fast jag egentligen vill gå. Vill inte höra hans klagan. Vill inte att han kladdar av sig på mig. Vill inte komma ihåg någon svartklubb på Hälsingegatan eller gitarrist som hoppade från Västerbron. Vill inte se mig i honom. Vill skrika - Jag är inte du! Jag jobbar med Robinson! Idol och skit! - i hans kadmiumgula öra, fimpa i hans kaffe, sopa till honom i magen, vika ihop den där jävla hängbjörken och arkivera honom en gång för alla. Men det gör jag inte. Jag sitter där och nickar och tackar för kaffet, med dåligt samvete för att jag skiter i vilka som spelade på Electric Garden när det låg i skyddsrummet i Björnsan.

sitter som en smäck

Sätter upp gardiner, fådda gardiner, fådda av mamma. Vem skulle jag annars få gardiner av? Har en matta i vardagsrummet, tavlor på väggarna men jag vet inte... Om det är fult i köket så tittar jag inte så noga. Badrummet är riktigt fult så jag tvättar mig inte så noga heller. Om man bara kunde sätta ord på det. Jag kollar DSM 4 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Noctuani, Trichotillomani, Asedia, Kleptomani, Asperger, Hysteri, Agorafobi, Neurasteni… Allt stämmer visserligen, men inget känns sådär helrätt. Jag riggar upp webkameran och beter mig helt naturligt en lång stund, spelar upp det för mitt överjag, följer symptomen genom DSM4 och kastas hit och dit mellan bipolära syndrom, narcissistiska störningar och helt vanligt vansinne. Det funkar inte. Det är som att balansera en för liten hatt på huvudet.

Äventyret

Åker till Gotland. Pappa 70 år. Barn, bror och brorsbarn, och så råttorna, våra nya ständiga följeslagare. Kusinerna tillsammans, som om det var igår, lyckliga som… barn? Tjuvröker på akterdäck och tänker på alla gotlandsresorna. Varenda sommar i tretti år, med några få undantag. Ibland bara några dagar, ibland månader. Skärgårdshotellet och resten av Nynäshamn försvinner i soldiset. Jag minns en gång när jag missade nattbåten och gick och satte mig där, på Skärgårdshotellet. Det var fredag och disco. Jag satt där i baren och sög på en öl tills det stängde. Värmde mig och hoppades. Somnade i en lekpark på en bit kartong och tog tidiga morgonbåten istället. Det var spännande att åka färja då. Jag kände att jag kunde vara lite vem jag ville: mystisk främling på båt, 18 år gammal och beredd på… ja, det visste jag inte så noga, men jag trodde på äventyret då. Det gör jag fortfarande, men bedömer chansen att det ska uppenbara sig på gotlandsfärjan som ganska liten. Sedan kommer vi fram, sjunger för pappa, äter gott och leker vinken (en variant av kurragömma). Mitt bästa gömställe är i släpkärran, men det blir väldigt kallt efter ett tag, och så är jag rädd om min bästa kavaj. När jag ska byta ställe får Fabian syn på mig - hittad!

en flicka med klarblåa ögon

`Berätta den där om Rövluvan och vargen. Jag står på en stol och hänger mot loftsängen i köksskrubben. Dea kan inte sova och vill att jag berättar en saga. Vi brukar hänga såhär nån halvtimma varje kväll. Jag hittar på sagor och ibland drar jag en favorit i repris, Rövluvan är poppis. Jag hämtar på dagis. Tomtebogatan, en liten asfaltsgård med gallergrind där barnen står och hänger som fängelsekunder när det börjar närma sig hämtning. Hon har ont i fötterna och jag plockar upp henne på axlarna. Det är sommar så vi går ner till parken bakom Karlbergsslott. Vi leker kurragömma. Dea gömmer sig på samma ställe hela tiden,i lusthuset. Dea drömmer om Katten. Hon är i gympasalen på Karlbergsskolan och kan inte komma ut. Katten som spärrar vägen är enorm, flera meter hög. Drömmen följer med under många år. Sedan hittar jag den, en bild av den, som vi tejpar upp ovanför sängen. Det känns som om vi fångat katten till slut. Dea får två småsyskon och plötsligt är vi fem personer i tvåochenhalvan på Rörstandsgatan, plus Jonas, Deas pappa, som trillar förbi framåt middagstid och, visst, är lite småhungrig sådär… Det är lätt att bli sentimental, i alla fall när det kommer till barn, och särskilt när de inte är barn längre. Dea ska ta studenten. Det är studentskiva. Jonas sjunger “En flicka med klarblåa ögon“ En sång han skrivit till dig Dea. Jag ackompanjerar på gitarr. Mona och Ylva är Pippi Långstrump och prinsessa, jag och Jonas har löjliga peruker och mustascher och du är Marge Simpson och toastmaster och helt självlysande. Det kan inte bli bättre. Vi är stolta allihop, och vi är många. Du har haft tur. Och jag med.

allt om min pappa

Rolf O Eriksson, 31 år gammal, sitter i sängen i pyjamas och äter födelsedagsfrukost med mig och min bror, min födelsedagsfrukost. Det är 1970 och jag fyller 6 år och får en snorkel och simfötter i present. I nästa bild sitter jag och pappa på huk vid ytterdörren. Solen skiner. Det är i slutet på mars, snön ligger kvar och jag har cyklopet på (lång väntan på badsäsongen). Pappa ser ut som man ska, ljusa slacks, polotröja, ett litet skägg och glasögon med tjocka svarta plastbågar. Hip, en snitsare, ung konstnär, intellektuell piprökare och med sin unga snygga fru (lika delar Singoalla och Audrey Hepburn) en given del av Strängnäs societe, de unga och exklusiva i herrklubben Round Table och damernas motsvarighet, Ladies Circle. Året är alltså 1970. Vietnamkriget är i full gång och demonstranter kastar ägg på USAs ambassadör och den äldre generationen förfasar sig, Appollo 13 skjuts upp i rymden, Beatles splittras och Tierp i uppland slår köldrekord med -39*C. Datumet har hunnit bli den tjugonde mars, det är inte längre min födelsedag och Strängnäs sover. Då händer något. Man kan inte säkert säga vad. Ett bländande ljussken. Ett elektriskt magnetfält. En meteorit stryker hustaket. En blå ljuskägla ramar in mina föräldrars sovrumsfönster. Något rör sig därinne. När jag slår upp dörren står pappa på ett ben i sängen och sjunger Gioachccini Rossinis ouvertyr till Wilhelm Tell, i falsett! Han lyser som en hundravattslampa. Sedan löser bilden upp sig, börjar rulla. Jag sitter i den bruna manchestersoffan framför teven med kalasbyxor och sockerplast och ropar på pappa `konstig bild! Antennen måste ha blåst ner. När jag vaknar är det 1976. Rolf O Eriksson är 37 år gammal och jag 12, med fyra svarta hårstrån vid kukroten, pappa har förstås många fler; hans skägg har fått några gråa hår och han har bytt ut glasögonbågarna mot tunna i lättmetall. Min bror Mårten är 14, har långt hår och finnar och tjej som heter Maud. Tiden går. Jag får en lillebror, slutar nian, blir full och kräks och har en tjej som heter Monkan. Allt förändras, växer, vissnar, föds och dör, förstås, allt, allt utom… utom pappa. Han är 37, har lite grått i skägget och tunna metallbågar. Han fyller år förstås. När han fyller 40 är det stor fest och jag spelar med mitt punkband, Stress, Happy Birthday (fortissimo). Men han är fortfarande 37. Jag och min bror flyttar hemifrån, får egna barn. Pappa är fortfarande 37 när han Plötsligt föder en son till, helt av sig själv, som är vuxen redan när han kommer. Han heter Peter och pratar norska, äldre än både mig och Mårten. Det börjar bli konstigt. Folk pratar. Hans umgänge blir snävare. Han drar sig undan i allt större utsträckning, målar fortfarande: fioler, spända bågar, och trappor som strävar uppåt, utåt men som slutar i intet. Men han ställer inte ut längre, vill inte visa sig i det offentliga rummet och blir mer och mer obskyr. Gör istället karriär i fastighetsbranschen där ingen känner honom och han kan verka inkognito. Han fyller 50 och 60, och undanber sig uppvaktning. Vid det här laget är min pappa inte längre bara min pappa. Han är Gåtan Rolf O Eriksson, mysteriet, en historia man berättar, eller tiger om, tror på, eller inte. Han börjar uppträda mer och mer excentriskt. Han rakar sig halvflintis, färgar hår och skägg vitt och ritar rynkor i ansiktet. Han flyr landet, så långt bort han kan komma och bor under flera år i en avkrok i Namibia. Jag är 42 (5 år äldre än min pappa) när jag ringer och frågar hur han mår och han svarar att han har hamnat i djursträsket. Han målar elefanter, zebror, getter och flodhästar från att tuppen gal tills det blir kolsvart. Till slut står han inte ut längre, reser hem och bosätter sig på hemlig ort i Sverige. Den 12e maj fyller 37 åringen, 70 år, och han firar sin födelsedag på hemlig ort, med några grå hårstrån i skägget, tunna metallbågar, sin lite äldre men fortfarande väldigt snygga fru och de allra närmaste och han undanber sig givetvis all uppvaktning.

ofta utskälld av idrottstränare... eller skylla på brorsan?

Jag blev utskälld igår. Det är inte ofta jag blir det nuförtiden, som vuxen. Jag blev lite paff, men jag fann mig i det. Han var arg, hade anledning att vara arg och jag hade inget att bevisa. Men det var en förvirrande upplevelse. Inte för att jag kände mig kränkt eller orättvist behandlad utan för att jag kände mig liten, påmind om alla gånger jag blivit utskälld, på goda grunder eller lösa boliner, när jag faktiskt var liten och inte kunde försvara mig. Det hände titt som tätt och jag hade olika strategier beroende på vem det var. Den bästa strategin när det gällde mamma var att börja gråta eller skylla på brorsan, den bästa när det gällde pappa, skylla på brorsan(och om mamma var i närheten börja gråta), den bästa när det gällde lärare var att se dem i ögonen och hålla med om allt, idrottstränare brukade gilla om man kisade med ögonen och plutade med munnen som-om-nu-jävlar (lite homoerotiskt), och vuxna i allmänhet var det bara att ge fingret. Jag tycker jag skötte mig rätt hyfsat igår, började varken gråta eller skylla på brorsan.