Reinfeldt på väg ut i kylan? - "Det blir Orimligt kallt”
Afonbladets löp Lördagen den 20 november 2010. Kommer kläderna att räcka? Kommer man överhuvudtaget att kunna gå ut? Nej, det är fortfarande inom rimlighetens gräns. Hur fan kallt kommer det att bli? Reinfeldt är här. Jag fattar inte varför de inte bara säljer den där fula villan i Täby och köper varsin lägenhet. De får väl göra som alla andra, barnen varannan vecka, dubbla uppsättningar av allt och ett evigt kånkande. Ingen av dem vill ju bo i det där förbannade huset. Filippa verkar helt incommunicado. Hon är rasande, det går inte att prata med henne, säger han. Som om han har försökt. Senast han var där hade hon kedjat fast sig vid elementet i köket. Han var där för att hämta en av brödrostarna eftersom kaninerna har gnagt av sladden på min. Hon stod två meter ifrån honom och skrek att hon hade gjort det för hans skull, ifall hon skulle få för sig att döda honom. Han gick in och hämtade brödrosten, och sen gick han ut igen. - Jag såg dig faktiskt inte, sa han när hon ringde lite senare. Sen dess har de inte pratat med varandra. Jag vet inte vem av dem som mår sämst. Jag har ringt några gånger i hopp om att kunna medla, men hon svarar inte. Och Reinfeldt ser mer körd ut för varje dag. Ringarna under ögonen blir mörkare, blicken mer apatisk. I fyra nätter har han bott på en madrass bredvid kaninburen i det som är mitt kombinerade sovrum/vardagsrum. Han snarkar inte men han gnyr. Jag tror att han skrämmer kaninerna. Mina döttrar himlar med ögonen. Det gör de allt oftare. Inte bara åt Reinfeldt. De bryr sig inte om att vi förstår hur uppfuckade de tycker att vi är, och det är väl det som är meningen. Om det nu blir så där orimligt kallt så måste jag bli av med Reinfeldt innan det smäller till. Vem vet hur länge kylan håller i sig? Men man kastar inte ut nån i det tillståndet om det ska bli un-fucking-reasonable kallt. He's in a state, som man säger. "Black tear falling on my lazy queen. Gotta tattooed tit say number 13... I'm in a state..." Pixies tonar ut och ersätts av Reinfeldts milda fasthet. Det måste man ändå ge honom. Han låter som att han menar det. “Vi, liksom alla andra inblandade stater måste ta ett gemensamt ansvar genom att stanna kvar i den demokratiseringsprocess som fortfarande pågår...“, ekar hans röst genom transistorradions spruckna högtalare i köket. Hur som helst, så länge Reinfeldt är kvar här kan jag varken jobba eller tänka klart. Han tar upp för mycket space, och så röker han hela tiden, nåt svart skit från norra Indien som man blir helt Gallagher av. Kaninerna vill inte lämna buren, inte äta utan ligger bara och gnider sig mot morötterna. Det enda sättet att lösa det här, både för mig och honom, är att ringa kabinettsekreteraren eller vadenuheter på regeringskansliet och säga som det är. Berätta hela historien från a till b... En kompis i nöd.., men om han inte gör ett skit för att hjälpa sig själv då? kan jag fråga... Hur länge ska man sitta och titta på? hur mycket är ett idiotlöfte värt? Jag lovade nämligen att låta bli. Det var innan jag fattade hur illa det var ställt. Och själv kommer han inte att ringa. He's on the highway to hell no less. Hur svårt kan det vara att göra det rätta? “Du, det där löftet, det var ett misstag, och nu tänker jag göra det jag tycker är rätt istället.“? Det finns förstås en massa aspekter som jag inte ens orkar tänka på - som konsekvenserna för rikets säkerhet till exempel. På regeringskansliet orkar dom tänka på sånt... Det låter rätt övertygande men sanningen är förstås att jag egentligen bara vill bli av med honom. Handen på hjärtat - bara han försvinner så skiter jag i resten. Och det är just därför han är kvar. Jag kan inte bryta ett löfte med så uppenbart själviska motiv. Och Filippa svarar fortfarande inte. Än så länge är det inte orimligt kallt. Jag har fortfarande lite tid på mig. Undra om vi kommer att behöva elda? Man kanske måste bygga nån slag provisorisk eldstad i köket? Vi kommer att behöva ved. Ska kolla vad som finns på vinden…

Mannen på bilden har delvis med saken att göra

Valet i Burma. Militären har gått på charmkurs och hänger av sig uniformen, stoppar ner pistolen i byxlinningen och slår ihop händerna. - Vi kör på den här demokratigrejen. Jag tror det kan bli bra! Kina och Sydostasien lyckönskar till valsegern och Carl Bildt är försiktigt optimistisk. Visst, morsning!
I en helt annan del av världen, närmare bestämt i Eritrea sitter Dawit Isaak inspärrad i en smutsig cell och undrar om det fortfarande finns ett liv att komma tillbaka till därute, utanför murarna. Han tänker på sina barn. Men när han inte kan se den yngstas ansikte framför sig trots att han blundar och försöker, så slutar han. Det gör för ont. De är vuxna alla tre nu… om de lever. Han hatar att tänka så. Det är klart de lever! Fast tanken dröjer sig kvar, och när han tänker närmare på saken så är det inte alls klart. Ingenting är klart. Vissa dagar vet han inte ens om han själv lever; när han har blivit slagen av de mer psykopatiska vakterna, under isoleringen, eller under den brännheta afrikanska solen efter sexton timmars arbete ihopkedjad med nio andra fångar.
Dawit är svensk. Svensk i den meningen att han står för, i alla fall stod för, eller i alla fall trodde att han stod för, det svenska. Jag vet att det låter komplicerat så låt oss bara säga att han stod för det svenska, och det i ett land som han varit tvungen att fly ifrån femton år tidigare under ett blodigt inbördeskrig. Han kom tillbaka till Eritrea med den bestämda åsikten att en demokratisk ordning, alla människors lika värde och rätten för var och en att göra sin röst hörd, var grundläggande byggstenar i samhällsbygget. Under gränskriget mot Etiopien blossade en het politisk debatt upp i landet. Dawit Isaak var en av de som krävde demokratiska reformer och en opartisk utredning av händelserna som lett fram till kriget. Han fängslades den 23 september 2001.
Om jag frågar mina upplysta vänner, ovänner och fiender i New York eller Vartfansomhelst om Sverige så vet de att man i Sverige lyckats åstadkomma en slags halvsocialistisk, blandekonomisk välfärdsstad. Inte för att man nödvändigtvis vill importera den (särskilt sällsynt i Amerika) men man känner till den politiska friheten och solidariteten med de fattiga och de förtryckta världen över. Och man respekterar det, är imponerad av det även om man inte tror på det för egen del. Det är inte utan att man har höjt vinglaset i en skål. En lite unken eftersmak har alltid infunnit sig. Det har liksom låtit för bra, och mina amerikanska vänner brukar dra upp självmordsstatistiken som ett dödande argument för varför det nog inte är så bra i Sverige i alla fall. Att svenskar oftare begår självmord än andra är en s.k. sanning som lever kvar i det internationella medvetandet, precis som den om vårt internationella engagemang för mänskliga rättigheter. Är det sant? Har det någonsin varit det? För Dawit Isaak har det nog det. - Vi jobbar i det tysta med det här, sa Carl Bildt på den tiden när det fortfarande fanns journalister som orkade fråga. Jag undrar om Dawit har omprövat sin svenskhet där han sitter… om han lever, alltså. Jag hatar när jag tänker så. Det är klart han lever. Fast vid närmare eftertanke så är det ju inte det.