I tefatens skugga

Den första bok jag fick publicerad var en sciendefictionberättelse, en kortroman, som utspelar sig i en närstående framtid där världens energiförbrukning och utsläpp kontrolleras av en främmande makt. Människan har således förlorat makten över sitt eget öde, eller villfarelsen om denna makt skulle vissa säga, men genom denna förlust (eller villfarelsen om den) samtidigt vunnit möjligheten att fortleva här på jorden.
Berättelsens protagonist, Juka Soma, är en fattig skribent som strax innan ockupationen av en händelse råkat skriva en berättelse som skildrar just detta. Likheten mellan det han skrivit och det som faktiskt utspelar sig i verkligheten bara några månader senare är slående, och när detta kommer till mediernas och försvarsmaktens kännedom förändras allt för författaren. Genom författarens ögon får vi följa en mänsklighet som gör allt som står i dess makt för att förgöra sina möjliga frälsare.
Att berättelsens tillkomst inte är resultatet av något slags varsel eller hemliga förbindelser med ockupationsmakten, utan av lika delar slump som konstnärlig inspiration står snart klart för läsaren. Men Juka Soma, den fattige och tills nu helt obetydlige skribenten, bestämmer sig för att dra fördel av den utbredda missuppfattningen att han på något sätt skulle ha förmåga att påverka situationen och fortsätter sitt skrivande, vilket i tur och ordning leder till makt och berömmelse, svek och förtvivlan och slutligen till, inte bara författarens, utan även jordens undergång.
Ett kapitel utspelar sig när han börjar skriva på berättelsen. Hans stora kärlek Ingrid har nyligen lämnat honom. I ett desperat försök att få henne tillbaka har han bestämt sig för att skriva den stora kärleksromanen, tillägnad henne. Men romanen låter sig inte skrivas. Och snart ger han upp hoppet om att hon någonsin ska komma tillbaka vad han än skriver. Han är sjuk av saknad och olycklig kärlek. Allt han tänker på är Ingrid: hennes blick, hennes händer, hennes fitta, den högra blygdläppen större än den vänstra, det vänstra bröstet större än det högra. Han förlorar sig i pornografiska dagdrömmar och onanerar tills han inte har någon sperma kvar och utlösningen är mer smärta än njutning, vilket om möjligt gör honom ännu mer nedslagen. Han går som bedövad, slutar prata, slutar äta, slutar sova tills han en dag sätter sig vid datorn och börjar skriva något som är så långt ifrån Ingrid, lidelsen, den lyriska kärleksromanen som det är möjligt att komma. Efter en lite trevande start överraskas han över hur lätt det går, hur meningarna skriver sig själva, och när han läser igenom det han skrivit så händer det att han skrattar högt åt vissa särskilt lyckade formuleringar. Det kan gå timmar då han är så uppslukad av sin egen berättelse att han inte ägnar Ingrid en tanke. Han söker inte längre svaren djupt inom sig själv utan fabulerar vilt, fångar idéer som surrar runt som bananflugor i rummet. Han slår efter dem, pratar med dem, skriker, skäller på dem och han låter dem landa på sina händer som oförtrutet skriver vidare. Han läser igenom den sista versionen en sista gång och lägger den sedan på lådan (eftersom det är så han tror man gör) och väntar. När novellen sedan dyker upp i januarinumret av den ansedda tidskriften 30-tal helt utan förvarning köper han alla tolv exemplaren och i ett glädjerus ger han helt oombedd tidningshandlaren ett exemplar med en lång dedikation och en yvig signatur. Det kapitlet kallar jag kort och gott för Oskuld.

Så här skriver jag om slumpens roll i berättelsen (och följaktligen i mänsklighetens öde).
“Om författaren någonsin fick reda på att novellen blivit publicerad på grund av ett missförstånd mellan Göran Svunne, redaktör för tidskriften 30-tal och den unga praktikanten Alexander Nihls är inte särskilt troligt. När redaktör Göran Svunne hade avskedat praktikanten och tigit sig igenom diskussionen som följde på publiceringen (vilken förövrigt inte blev det praktfiasko han förväntat sig) kom även han att ses som något av ett orakel, om än i begränsat litterära kretsar, till följd av Jukas novell, och ljög därför ihop en egen historia om hur beslutet om publiceringen av debutanten hade gått till. Men det som faktiskt hände den där sena fredagseftermiddagen på redaktionen, den direkta anledningen till att novellen blev publicerad, var att Göran Svunne efter att ha läst Juka Somas insända Science fiction novell slängde den på praktikantens skrivbord och med ett skratt menade att det här var sannerligen genialt och precis det som 30-tal borde presentera för sina läsare, och sedan tackade han för sig och gick hem. Och praktikanten Alexander Nihls som var så pass ung att han sluppit genomlida 1990-talets ironiska genomklappning, och dessutom i praktiken var ansvarig för att tidningen gick i tryck, tog honom på orden.”

I det sista kapitlet skriver jag om människans stolthet, och den destruktivitet den bär inom sig. När författaren många år senare, djupt involverad i en alltmer autonom och maktfullkomlig säkerhetstjänst, förstår att allt det han skriver blir verklighet, inte för att han är gud, eller för att han har någon mystisk förmåga att förutspå vad som ska hända, utan bara för att han har givits den makten, så ställs han inför sitt livs dilemma. För att inte avslöja sitt bedrägeri och komma ur situationen med stoltheten i behåll så måste han skriva det sista kapitlet, men skriver han det sista kapitlet så vet han att det kan komma att leda till den totala undergången. Med en stor dos sentimentalitet, självömkan och självbedrägeri, där även Ingrid spelar en viss roll, lyckas han blunda för konsekvenserna och skriver färdigt historien (inte vilken historia som helst utan världshistorien) och lyckas samtidigt i ett enda slag slutgiltigt förlora människans kamp mot fåfänga och stolthet.

Vissa upplevde att jag slätade över och förenklade berättelsens många filosofiska frågor, medan andra menade att frågor som dessa bara kunde ställas på det allra enklaste sätt, eftersom de var ämnade att förbli just frågor, och att man istället förvanskade dem i samma ögonblick som man komplicerade dem. Vidare menade vissa att min protagonist med sin sjukliga svaghet, underutvecklade moral och bristande etik inte kunde stå modell för mänskligheten i allmänhet och att upplösningen därför var alltför pessimistisk. Till mina kritiker kan jag bara säga att romanen lämnar mycket övrigt att önska ifråga om både form och innehåll, vilket gäller samtliga mina verk. Till er övriga säger jag - dom kan ta sig arslet.

Varifrån bokens ockupationsmakt kommit och vari den bestod var inget jag fördjupade mig i, men deras syfte skulle vara tydligt: att rädda oss från oss själva, eller eftersom den här främmande makten inte drog sig för åtgärder som resulterade i spillda människoliv för att nå sitt mål så var väl grundsyftet att rädda planeten; kanske mänskligheten som sådan, men det var ändå ovisst. Och det var den osäkerheten som gjorde situationen så olidlig för att inte säga omöjlig för människan, att inte veta, att inte ha ödet (eller villfarelsen om att ha det) i sin hand. Och det var också det som gjorde det orimligt tragiska slutet så oundvikligt - att människan till slut lyckades finna ett sätt att tillintetgöra ockupationsmakten med bieffekten att vi även tillintetgjorde oss själva och planeten.

Med vänliga hälsningar - författaren.

julpromenad

Det var söndagen innan julafton, en jul förlängesen. Det var på den tiden man levde tills man dog och ödet var ogripbart tills det blev ofrånkomligt, innan kommunikationsransonering och självutplåningschip; man flög kors och tvärs över världen och ringde dem man älskade utan en tanke på hur många kilowattimmar som gick åt och hur mycket det skulle förkorta ens liv. Det var innan tv-krigen, offentliga tablåer, okrypterade sattelitutsändningar, ett fullständigt okontrollerat tittande, innan Anna Anka, som den första i raden av spektakulära direktsända dödsfall självantände i tv-soffan och skapade rubriker och rekordomsättning på spelbolagen, när programkapare och självmordssändare fortfarande var okända begrepp. Framförallt var det innan Tefaten. En himmel utan tefatens vakande siluetter. En naken himmel, och från denna nakna himmel föll snön. Fotspåren på Odengatan snöade igen i samma ögonblick han lyfte foten. Han var på jakt efter en julklapp. Inte till någon särskild, möjligen till sig själv; något onödigt dyrt som ingen människa kunde behöva. En riktig present var något man aldrig ens skulle komma på tanken att skaffa sig, resonerade han: en förgylld replica av Michael Jackssons apa Bubbles, ett inramat ägarbevis på någon avlägsen stjärna som man köpt av hans helighet Maharishi Mahesh Yogis efterlevande, eller fyrtio fotbollsplaner i Amazonas (helt utan regnskog med läktare, korvstånd och hela surven). På en liten antikaffär på Roslagsgatan hittade han en fotpall som hade tillhört drottning Carl Philip den IV, och som denne, enligt affärsinnehavaren, skulle ha använt sig av när han till slut hängde sig i ruinerna av Drottningholm efter tjugoåtta misslyckade könsbyten. Det var kanske inte riktigt vad han tänkt sig, vilket i och för sig var ett gott tecken, men den var åtminstone fullständigt meningslös och inihelvete dyr också. Inslagen i lite strimlat pandakött skulle det bli en riktigt fin julklapp.

vaere för soundtrack?

Jag vill också gå i takt. Med vem och till vad vet jag inte. “Djupt rotad instinkt det där“, säger Juka och snärtar iväg cigaretten från köksfönstret. Nere på Surbrunnsgatan går ett par i rask takt, hand i hand med varsitt badmintonracketfordral svängande i en perfekt synkroniserad pendelrörelse och till synes helt utan ansträngning. Det märks att de vet precis vart de ska. Inte helt olika soldater faktiskt. De går i takt med varandra förstås. Sådär som man gör när man håller om någon, tills man tröttnar för att man har olika långa ben och hela tiden måste anpassa sig på ett jobbigt vis; armen studsar som på en gropig väg och man tänder en cigg för att krångla sig ur. Fast, med vem och till vad, är förstås det Juka funderar över. Det finns så klart någon han tänker på. “Hur fan vet man…”, säger han dröjande, “Man träffar någon som verkar perfekt, alltså med ett huvud som spinner på det där sättet man går igång på, stark och ömtålig på en och samma gång och med lagom långa ben, och man tänker - med henne - det är ju inte så jävla svårt. Men det är ju inte så att det plötsligt går igång ett klicktrack i skallen på en. Snarare tvärtom, plötsligt är man mer i osynk än någonsin, snubblar på sina egna fötter och håller på. Nä, jag blir jävligt misstänksam när folk går i takt, för samtidigt som man skulle vilja - jag menar, det är snyggt som fan - så verkar dom helt döda på nåt vis, som om dom sålt sin själ eller nåt.” säger Juka och börjar sjunga en helt frigjord version av Robert Johnsons “Cross Road Blues”, omöjlig att återge, men ni fattar poängen. Och då är vi tillbaka till - vad man går i takt till. Nej, man kan inte döma folk sådär, jag vet. Man ser folk i likadana träningsoveraller och det betyder säkert ingenting. “Allt ligger i betraktarens öga.” som min pappa sa lite surt häromsistens när jag frågade vad han målade. “Jag målar bara lite kanterna, så kan ju betraktaren fylla i resten - det gör dom ju ändå.” Det var ett skämt, men bara till hälften. Han målar bra, det tycker jag, men har en tendens att vilja förklara sig, vilket enligt min mening förminskar både måleriet och honom, vilket alltid gjort mig obekväm, vilket jag sagt till honom, vilket gjort honom stött. Men eftersom det är svårt nog att få det att funka ändå - med badmintonracketfordral och hela skiten... “Djupt rotad instinkt det där”, som Juka mycket riktigt påpekade. Han tänder en ny cigarett och tittar ut över Surbrunnsgatan. Jag gräver i skivhögen och kommer upp med den här.

*You may ask yourself
How do I work this?
You may ask yourself
Where is that large automobile?
You may tell yourself
This is not my beautiful house!
You may tell yourself
This is not my beautiful wife!

You may ask yourself
What is that beautiful house?
You may ask yourself
Where does that highway lead to?
You may ask yourself
Am I right?... Am I wrong?
You may say to yourself
My God!... what have I done?

*Talking Heads - Once in a Lifetime

När teven står på

Och nu till nåt helt annat, Afrika kanske:
Jag har stått rätt länge där på den dammiga grusvägen, säkert en timme, med punktering, utan reservhjul, utan domkraft när jag ser hur det dammar vid horisonten. En öppen van närmar sig. Jag hör basen, en stadig beat från en bergsprängare, skrik och skratt. De är säkert tio stycken, unga män, fyra i framsätet och resten på flaket, men inga vapen vad jag kan se. Antagligen är dom på väg till Garissa precis som jag. Jag försöker räkna ut vilken dag det är och kommer fram till att det mycket väl kan vara lördag. De stannar och de fyra männen i framsätet hoppar ur. De bjuder på Tusker och pepprar mig med frågor medan jag försöker förklara problemet. Jag dricker den första flaskan i ett svep. Det är säkert över femti grader i solen. De har både reservhjul och domkraft men när vi ska sätta på hjulet så passar det inte. Det går inte ens att få på. De säger att jag ska åka med till Garissa, hitta en mekaniker där och komma tillbaka imorgon. Jag dricker en flaska till och känner plötsligt hur trött jag är. Jag skulle ge nästan vad som helst för en dusch, en säng, ett lagat mål mat och en god natts sömn. “Pussy, Poontang - you come with us - we show you a real good time” , säger männen. Sinsemellan pratar de somaliska men uppblandat med engelska fraser. Precis som hemma, tänker jag. “Med öppen gylf genom Afrika”, det var vad farfar brukade säga att hans memoarer skulle heta. Det var ett skämt förstås, men… det var inte lika enkelt längre. Det finns officiella siffror på hur många procent som är HIV-smittade, och dom är skrämmande, sanningen är för skrämmande och på barerna i Garissa... Nej, en dusch, en middag och en skön säng, ensam - så fick det bli. Nej, fan det här funkar bara som en liten utflykt men jag tror inte att det blir något Garissa för min del. Jag har aldrig varit i Afrika. Jag tror jag stannar på den där dammiga grusvägen med min trasiga bil. “Hörni killar! Kan jag köpa en back Tusker?”, frågar jag. Och så väntar jag här på nästa bil, nästa kontinent, telefonsamtal, sms eller facebookmeddelande. I morgon kommer barnen.

Thriller

Och kärleken kom lika våldsam som oväntad. Slog undan benen och vände världen ut och in; uträkningar, planritningar och annan småpotatis stänkte upp på väggarna och avslöjades som det omsorgsfullt kamouflerade skitsnack det alltid varit. Att fly, att göra en talisman av kärleken, lägga den i formalin och bära den med sig skulle naturligtvis inte gå. En sådan talisman skulle komma att bli en förbannelse och en ständig påminnelse om hans feghet.
Bröst kan komma att sprängas, tänkte Juka i ett fåfängt försök att analysera situationen. Hennes våta halvöppna mun mot hans, och förtvivlan över tidens obönhörliga tickande överröstat av nuets allestädes närvarande dån, det var där han befann sig. Men han var inte ensam.
To be continued...

Ostra Knall (ur Jukas Barndom)

Överenskommelsen var så självklar att den aldrig behövde uttalas - Walter sa inget om oss, och vi sa inget om Walter .
Från Sundbyholm, förbi travbanan och sen var det nedförsbacke hela vägen till Ostrahandeln nere i Ostra Knall. Nej, vi hade inga puttersmällor på cyklarna, det här var långt senare; jag var elva. Vi brukade hänga där, på Ostrahandeln. Jag, Pottie, Lizzy och systrarna Choklad: Maya, Leija och Anna, som bodde alldeles bredvid och var de enda bruna ungarna i hela Sundbyholmstrakten. Det låter kanske konstigt att hänga på en lanthandel men Ostrahandeln var inte vilken lanthandel som helst.
Walter Bur var en härjad man i 40 års åldern. Att han kommit att driva lanthandel var mest en slump. Han hade behövt en front, ett ställe att operera ifrån, där han kunde ägna sig åt sina mer lukrativa affärer utan att dra till sig alltför mycket uppmärksamhet, och Ostra Knall hade visat sig fungera alldeles utmärkt. Dessutom var det där han hade träffat Asta Kir: en kåt, rödhårig finska som både tvättade hans skjortor och skötte butiken. Faktum är att ostdisken var en av de mest välsorterade i hela Eskilstunaområdet. Walter var av den övertygelsen att förmågan att uppskatta en god ost var en ojämförlig måttstock när det gällde att bedöma nivån av civilisation och förfining hos de människor han träffade; och tyckte man inte om ost så låtsades man, för Walter Bur was the man. Annars bestod kunderna mest av finska zigenare och biltjuvar. De gick rakt igenom butiken och uppför trappan till det som rymde både Walters kontor och hans bostad, och kom sällan därifrån med något som var större än att det kunde rymmas i en byxficka. Walter hade nog varit kär i Asta till en början, men tiden gick och hon var inte (som man säger nuförtiden) easy going . “En finne arslet” brukade Walter säga och blinka åt oss. Inte minst ställde hon till det genom sin svartsjuka. Hon misstänkte alla, inklusive oss barn, för att inte önska nåt högre än att ta sig innanför Walters kalsonger. Och när hon drack blev hon ibland så galen att Walter fick be Peppe om hjälp att låsa in henne i matkällaren. Peppe var Walters livvakt. En blond, skäggig jätte till finne som kunde greppa en fullvuxen man runt halsen med en hand. Så Walter började använda Asta som någon slags kurir istället, så han slapp ha henne i butiken. Hon och Peppe åkte fram och tillbaks från Solvalla till Helsingfors, till polackjävlarna och “fabriken” som Walter i ibland hänvisade till, men som ingen av oss barn visste var den låg. När Asta började flänga runt så behövde han förstås hjälp i affären. Så ibland stod Lizzy bakom disken , ibland Pottie och ibland jag. Vi fick inget betalt men vi tog läsk, godis, öl och cig som vi ville och kunde plocka på oss några tior direkt ur kassan lite då och då. Ingen av oss var nåt vidare på räkning, och vågen var trasig, så vi tog betalt lite på måfå, men det var sällan någon som klagade. En av Walters stammisar var Alvar Schmidt. En man i Walters ålder med lösögonfransar, stripigt svartfärgat hår och nästan alltid klädd i storblommig städrock och klackskor. När Alvar var full så grät han så att kinderna blev svartrandiga och en gång försökte han skära kuken av sig bakom ostdisken, men då blev Walter så förbannad att Alvar blev portad ända tills han kom tillbaka från Italien med en tvåkilos parmesan i försoningsgåva. Det var en ovanligt olycklig kärlek, både till sig själv och till Walter, som gjorde att Alvar så ofta gick omkring med randiga kinder, för även om Walter inte var helt likgiltig för Alvars charm så tyckte han ändå att han var en jävla fjolla.
Walter var en genuint godhjärtad man, det syntes liksom utanpå, och jag antar att det därför som våra föräldrars protester var såpass lama som de ändå var. De visste förstås inte vad som gjorde att vi trivdes så bra där i Ostra knall, men när de väl hade träffat Walter så förstod de i alla fall att deras barn var i goda händer. Antar jag. Dessutom var Walter känd vida omkring för sin generositet. T.ex. tog han sig an Chokladflickorna och slöjdlärarens fru Gördis efter att slöjdläraren fått en hjärtattack och dött på lägerskolan i Flen. Gördis och flickorna åkte till Solvalla med Walter och bodde på hotell, och aldrig att han ens petade på Anna Choklad, trots att hon såg ut som en indisk prinsessa och var så klent begåvad att det inte skulle ha krävts någon större finess att få henne dit man ville… om man ville.
Och på somrarna var det fester på Walters båt. Alla var bjudna och festerna varade hela natten. Folk dansade och skrek, hånglade och ramlade i vattnet och vi satt och slog vad om vilka som skulle slåss och vem som skulle få stryk. Och blev folk så fulla att de somnade så snodde vi deras pengar, med Walters goda minne.
Åren gick. Walter åkte in på kåken, kom ut och blev ihop med Lizzy som fyllt fjorton och fått bröst. Asta gjorde några halvhjärtade självmordsförsök men tröttnade så småningom på att ta livet av sig och gifte sig med Peppe. Tillsammans startade de en agentur för polska bärplockare i närheten av Forsmark som gick riktigt bra ända fram tills det där olyckliga hände i Chernobyl. Gördis och systrarna Choklad blev frälsta. Gördis gifte sig med en pingstpastor och så flyttade hela högen till Jonköping. Jag och Pottie blev över. Vi anpassade oss till normen kan man väl säga, och började hänga runt på järntorget i centrum som normala ungar. Lizzy blev så småningom sjuksyrra och berättade att för inte så länge sedan hade Alvar Schmidt flyttat in på vårdhemmet där hon jobbar. Han verkade gladare än förr, med lösögonfransarna på och några få svartfärgade testar på sitt annars kala huvud.

blont hår små bröst

Terapeuten, själv en provkarta av neuroser och ofrivilliga tics såg på Juka med sin flackande men ändå djupt medkännande blick. Enligt honom var Juka ett klassiskt fall. En offermentalitet så djupt rotad att resonemang om delaktighet och ansvar i det som drabbade honom var som att diskutera tonskalor med den född döva eller nyanser av brunt med den född blinda.
Frågan han fick till svar var den fråga han själv ställde oftare än någon annan under sina sessioner - “Hur menar du då?” frågade Juka. Gång på gång hade de hamnat i samma återvändsgränd.
Terapeuten hade då kommit att tänka på en psykopat han behandlat. Psykopaters handikapp är som bekant att de inte kan sätta sig in i andra människors känslor, ett långt vanligare tillstånd än vi i allmänhet föreställer oss. Psykopaten kan få hjälp att leva i någorlunda samklang med sin omgivning genom insikten om hur hans egna handlingar mot andra slår tillbaka på honom själv. Det har inget med egentlig empati att göra utan är ett intränat rationellt förhållningssätt som psykopaten upplever gagnar hans egna syften. Psykopaten hade inte varit ovillig att försöka men det hade krävts den typen av handfast pedagogik som en småskollärares matematiska exempel med äpplen och päron för att patienten skulle kunna se det han tidigare varit blind för. Kanske skulle något liknande fungera för Juka, funderade terapeuten vidare.
“Hur menar du då?” Var frågan terapeuten fått som svar på den fråga han ställt till Juka som lydde ungefär så här “Vad har du för del i det här tror du?” Det han åsyftade med “det här” var Jukas val av partners. Ett av Jukas problem var enligt honom själv att kvinnan han haft en relation med var spritt språngande galen. När han med hjälp av terapeuten tittade tillbaka på sina tidigare relationer så visade det sig som väntat att alla kvinnor Juka haft en relation med varit spritt språngande galna. “Sånt jävla oflyt!” kommenterade Juka problemet, och var med detta beredd att lägga saken till handlingarna. Det terapeuten försökte göra var förstås att få Juka att inse att det var han som valt dessa kvinnor, och att detta var långt mer intressant än hur deras galenskap sedan yttrat sig. Spritt språngande galna kvinnor finns det ju lite här och var, det vet vi, men det finns ingenting som tvingar oss att ha en kärleksrelation med dem.
Med sin flackande men ändå medkännande blick irrande runt i rummet och mellan tvångsmässiga harklingar bad terapeuten Juka att till nästa session skriva upp några gemensamma nämnare för de kvinnor han hade haft ihop det med. Vad var det som gjorde att han valde dem? Och Jukas respons hade förvånat honom. “Så hypotesen är alltså att jag inte bara har oflyt utan liksom en blind fläck för galna kvinnor?”
“På pricken Juka, precis så menar jag.” svarade terapeuten och kunde inte låta bli att le när han skrev detta i sin journal. Han skulle inte dra för stora växlar på det som hänt. Alltför ofta hade han trott sig göra framsteg med en patient, när denne som av en lyckträff eller som ett utslag av att vilja vara till lags sagt något som han misstagit för en insikt; men det kändes ändå hoppfullt.

Juka såg nöjd och förväntansfull ut när han äntrade terapeutens rum en vecka senare. Han tog upp ett kuvert ur fickan, och plockade fram en rad fotografier som han lade upp på skrivbordet. Terapeuten granskade dem var för sig. Det var fotografier av kvinnor, Jukas föredettor. De var alla vackra, med vakna intelligenta ögon. Juka hade givit honom utförliga beskrivningar av flera av dem, beskrivningar som många gånger fått terapeuten att undra över vad dessa kvinnor egentligen hade sett hos Juka; och den känsla av avund och bitterhet han ibland känt vid dessa tillfällen hade senare fyllt honom av skam.
“Nå?” avbröt Juka hans tankegång. "Är du färdig?" “Vadå?” frågade Terapeuten. “Ser du inte?” frågade Juka. “Ser vadå?” frågade terapeuten. Juka suckade otåligt. “Okej, kolla den här… och sen den här… och så hon - vad ser du? Kom igen nu!” “Jag ser tre, fyra, fem kvinnor… fem kvinnor som du haft sexuella relationer med.", svarade terapeuten. "Vad är det du vill att jag ska se?”
Då kom Juka ihåg det, de hade pratat om det tusen gånger, hur viktigt det var att faktiskt själv verbalisera allt, även det som kunde tyckas självklart. "Okej, jag ska säga det själv."
Och så började han förklara hur han suttit och försökt komma ihåg, hur det hade stått helt still i huvudet, hur han inte för sitt liv kunnat återkalla den där första, initiala dragningskraften, och hur det sedan när han såg bilderna, plötsligt, som genom en uppenbarelsen, stått klart för honom.
“Det är helt otroligt att jag inte kommit på det tidigare. Men det spelar ingen roll nu. Kolla här på bild nummer ett: mörkt hårt, stora bröst! Och här, bild nummer två - vad ser du? Just det! Mörkt hår, stora bröst: Och så titta nu på bild nummer tre, och fyra, titta på alla bilderna! MÖRKT HÅR, STORA BRÖST! MÖRKT HÅR OCH STORA BRÖST!" Juka var i det närmaste extatisk och satte fingrarna i kors framför sig som för att beveka en ondskefull fantom.
"Mörkt hår och stora bröst." Det hade alltså varit det som alltsammans handlat om! Om han bara undvek det så… Hur svårt kunde det vara? Och det var inget fel på blont hår och små bröst. Han kände plötsligt hur han rycktes med, och sa det gång på gång för sig själv som ett mantra: "blont hår, små bröst, blont hår, små bröst... Med äventyret sprittande i bröstet, kanske till och med lyckan, tog han högtidligt terapeutens slappa kallsvettiga hand i sin och bugade sig djupt innan han jublande sprang ut på gatan som en fri man. Inga fler spritt språngande! Tänk att det kunde vara så enkelt!
När terapeuten, själv en provkarta av neuroser och muntra ticks, skrev sin journal den eftermiddagen kunde han inte låta bli att le för sig själv. Tänk att det kunde vara så enkelt. Case closed.

en plats i våra hjärtan

50-årsfest igår. Alla hade vi samlats - Dylan Thomas Tranströmer, Bert-Åke Varg, Li’l Kim Larsen, Eva Britt Strandberg, bröderna Fåglum och hela Hej Baberiba gänget - för att fira henne… Karin Halberg-Lange! Rebellen från Jakan; punkaren, poeten och Australienåtervändaren - den bedrägligt väna, elektriska skitblondinen som snurrat upp döden på läktarn och kommer att överleva oss alla. Ossian vaktade bron, Elli och Minna sjöng så det värkte, Gorm höll kärlekstalet och jag önskar att jag kunde gå dit ikväll igen. Tack för igår!

galakväll

Juka ska på gala. Hela garderoben på sängen. Nyduschad och genomsvettig framför spegeln. Benvärmare och kvicksilverhjälm, Gula jeans och stroboskopskjorta, chaps och knyblus med puffärmar, hm... det mesta känns aningen daterat och inget så där helrätt. Han får en otäck bild i huvet: fyrtionfemårig tjackpundare med tjocktröjan instoppad i byxorna letar efter entrén till Bobadilla. Jag håller väl inte på att bli sån? Han ryser vid tanken, kallsvettas vid tanken, en våg av skam sköljer över honom. Tänk om, tänker han, och blir stående naken framför spegeln. “Vem är det där?” Han ser någon i spegeln som helt synkroniserad med honom och hans egna rörelser sätter händerna för ansiktet. Men det är inte han. Det är en… en… en gammal! Kroppen är liksom… Han är tvungen att titta bort. Paniken sprider sig. Magen putar ut, och brösten… han visste inte ens att han hade några! Benen för smala för resten av kroppen och könet som en trött halvflådd gråsparv mellan benen. “Det är inte jag”, säger han högt, och i tanken lägger han till att man kan väl ha en dålig kroppsdag precis som man har en dålig hårdag. Det behöver inte betyda någonting. Plötsligt får han en briljant idé. Han sveper in sig i ett lakan, går upp en trappa och ringer på hos Ahmed Shah Abdali och hans familj. När Juka något försenad med självsäkra steg tränger sig in på tredje raden mitt under galaförställning iklädd Burka går ett sus genom publiken…

den sorgliga och superhemliga spionens klagan

Man blir tyst. Innesluten. Pratar man så är det i kommenterande ordalag - om nyheter, väder och sport, kollektivtrafik och kvinnobröst. Allmängods. Varje gång samtalen närmar sig det mer personliga så drabbas man av... Jag kan bara beskriva det som sorg. Ensamhet är människans sanna tillstånd. Vore det inte för den övertygelsen så skulle jag valt en annan bana. Trots det så längtar jag, precis som alla andra. Längtan utan hopp. Eftersom jag vet att de övertuggade generaliseringar och psykologiska floskler jag har att tillgå bara ökar avståndet till andra människor. Jag har förstås livsberättelser och finstämda barndomsminnen som skulle få dig att gråta om jag ville. Men varför skulle jag det? När jag ändå måste kväva varje äkta känsla som blottar den skröplighet och sårbarhet, den styrka och medkänsla som skulle kunna göra mig till en människa möjlig att älska. Det kostar på att vara superhemlig spion. Att läsa men aldrig bli läst. Att veta vad du tänker, vad du drömmer om och sedan arkivera det. Nej, vi har inga pärmar, lika lite som J. Edgar Hoover hade några. De letade i år efter hans död, men hittade ingenting. Vi vet vad vi vet. Vi behöver inte använda den kunskapen på annat sätt än att låta dig veta att vi vet. Det räcker. Jag älskar dig. Det kan jag säga för det betyder bara det. Så länge kärleken inte kan besvaras. Och man kan inte älska en superhemlig spion.

liten ramsa för liten slamsa

Får man va lite glad? Frågade brorsorna. Somliga är det. Jag tror dem. Det syns. Ögon som glittrar. Hjärtliga hälsningar. Håller i handen. Lökiga sägningar. Spastiska apfall. Fru och barn. Begravda i källaren.
Får man va lite snygg? Somliga är det. Går före i kön. Sväljer varandra. Hungriga, hungriga. Sväljer och sväljer. Blängsylta. Harmynta. Skrattar sig inälvska. Helt utochinvända.
Får man va lite kär? Somliga är det. Dom står och väljer. Mongoloider som skrattar. Vad söta dom är. En sån och en sån och en sån vill jag ha. Kom mamma kom. En brun och en skär.
Får man va lite cp? För lite stryk. Och vad fick jag mer? En docka som grät när man skar den med kniv. En cykel blev stulen. Det var Bellman som sket. En brorsa blev buren och död, en blev okej och en blev såhär.

här i Långtbortistan

Dagen började som vanligt. Jag vaknade, åt frukost, tog tunnelbanan till ännu en dag på kontoret. Jag hade en illavarslande känsla i maggropen, men inte heller det var direkt ovanligt. Jag är en nervöst lagd person, oroar mig gärna i onödan och ser problem där andra mer positivt lagda ser möjligheter. Jag vaknade ensam, som vanligt det också. Jag är skild. Min fru träffade någon annan. Det var mitt fel. Hon ville att jag skulle ändra på mig, att jag skulle bli mer spännande och spontan, överraska henne och dela med mig av mina känslor. Så jag kan inte säga att det kom som en chock. Jag hade blivit varnad och fick skylla mig själv. Det första halvåret sov jag nästan inte. Det fanns inga naturliga hållpunkter, inga invanda ritualer som signalerade sänggående. Rätt som det var var klockan tre på morgonen. Jag borstade tänderna, la mig i sängen och stirrade upp på stjärnhimlen som jag hade köpt. Det var sådana små stjärnor som man fäster i taket och som blir självlysande när man släcker lampan. Det låter kanske löjligt men det hade en lugnande effekt att ligga där och titta på de noga uppklistrade stjärnbilderna. Det har det fortfarande. Förutom några böcker är stjärnorna det enda jag tog med mig hit till Långtbortistan. Andromeda hängde där, tydligare än någonsin på stjärnhimlen, fastkedjad i väntan på havsmonstret. Jag undrade vad hon tänkte. Hatade hon sin mamma? Hon som i ett anfall av högmod väckte Afrodites vrede när hon påstod att hon var vackrare än kärleksgudinnan själv? Och varför var det hon, Andromeda som skulle offras? Av någon anledning lät jag historien stanna där. Fortsättningen, när Perseus räddar henne intresserade mig inte. Ibland undrade jag om det var jag som var Perseus. Men jag räddade henne inte. Förmodligen tyckte jag att hon var som allra vackrast där, fastkedjad vid klipporna

mellan liljehomen och hornstull

De hade bråkat om en blomma, slagits till och med. Det var Amandas blomma. Den var större och finare än Tovas. Men Tova hade försökt ta den. Hon sa att det var hennes, fast Amanda vissste att att Tovas blomma var mindre och inte alls lika fin. Nu hade båda blommorna vissnat. Hon hade gråtit. Tova hade gråtit. Och de hade skiljts som ovänner. Det kändes extra ledsamt att de bråkat över just en blomma. Kanske vissnade den extra fort bara därför. Men hon hade sin snigel kvar. Den låg i burken som hon höll i knät. Men den ville inte komma ut. Hon tog upp och vände på den. Det var som om den försvunnit därinne, som om den hade hittat en annan utgång, en bakväg. `Om du plockar upp den hela tiden så kommer den inte ut. Den blir rädd förstår du väl, sa hennes mamma. `Och när den blir rädd så kryper den in i sitt skal. Amanda skämdes. Det kändes som om allt hon gjorde blev fel. Utan att titta upp sa hon `Ibland kryper vi också in i vårt skal. `Hur menar du då, frågade mamma. Amanda svarade inte. Hon tittade ut genom fönstret, på ingenting alls i den svarta tunneln.

råttfärs

Jag borde fixa buren. Det luktar illa. Igår tog vi upp råttorna en stund, jag och Alice. Vi hade dem i soffan medan vi kollade tv. Och så åt vi glass och skrattade åt reklamen. Jag kan inte säga att jag känner någon kärlek till dem. Tycker synd om dem, visst (de sitter i bur) men kärlek - jag tycker dom är ganska äckliga. Jag är själv, sa jag det? Det känns som om jag alltid kommer att vara det. Man kan inrätta sitt liv så. Det är inget fel. Dessutom har jag mina barn, och när det kommer till kärlek så är det kanske allt jag behöver, eller till och med, allt jag vill ha… Knulla är förstås skönt och det kan man inte göra med sina barn. Det vill man inte. Givetvis, måste jag tillägga, och det med eftertryck. Det är känsliga saker det där. Och råttorna tycker jag som sagt är ganska äckliga. Men även att knulla kan man avvara. Det blir surt efteråt. Man kanske var full, eller bara kåt, eller bägge delarna, och när man vaknar måste man våldtäktsduscha i timmar. Tvaga, tvaga, tvaga… Jag överdriver förstås. Kanske är det jag saknar en spegel, en överraskningsspegel. Jag skriver det på önskelistan. En som säger lite oväntade saker, och som ser lite annorlunda ut. Nu är klockan kvart över ett. Jag och Alice har käkat upp en halv låda nektariner till frukost. Lunch. Tror jag tar och steker upp råttorna.
*Bild: Nina Hemmingson

den goda grannen

Jag rensar ogräs och svampar på tomten. Med ogräset är det som det är, det ska dras upp med rötterna, och visst kommer det tillbaka: kirskål, kvickrot, maskrosor och tistlar, men bara man inte låter det växa sig högt håller sig gräsmattan tät och fin. Med svampen är det annorlunda. Tydligen finns det preparat mot häxringar men jag har fått förklarat för mig att eftersom gräsmattan är full av rottrådar så spelar det ingen roll vad jag gör. Svampen har kommit för att stanna. Jag kan bara plocka bort den. För varje svamp jag plockar kommer två tillbaka, men om jag låter bli kommer den luftburna smittan sprida sig till de andra gräsmattorna i kvarteret. Evanders har klarat sig. Jag tittar in över häcken; gräset har inte blivit klippt på ett par veckor och maskrosorna lyser vackert gula. Snart blir de till fjunbollar. På garageuppfarten står Jennys bil, en liten silverfärgad Hyndai i30. Jenny är Lasses fru. Jag brukar titta på henne genom fönstret när hon solar på baksidan vid poolen, hennes vältrimmade solbrända kropp, hennes toppiga bröst med stora bruna vårtgårdar. Men nu är det tomt. Barnen är på seglarläger, den äldsta på språkresa och själva är de i sommarhuset i Frankrike. De bilar ner i Lasses Audi Q7. Den ser ut som vilken bil som helst, men under huven sitter en v-tolva. Jag har lovat att vattna krukväxterna medan de är borta och erbjöd mig även att klippa gräsmattan men Lasse sa att jag inte skulle bry mig om det, de skulle ändå bara vara borta några veckor. I utbyte får jag använda poolen så mycket jag vill. Dessutom skulle han köpa med sig några flaskor från någon vingård i Provence som jag enligt honom inte kan leva utan. Jag går in med extranyckeln. Jorden i krukorna är fortfarande fuktig så det behöver inte vattnas än på ett par dagar. Jag går upp på övervåningen. På skrivbordet i sovrummet står ett familjefotografi: Lasse och Jenny, ungdomliga och snygga för sin ålder; barnen, friska och glada, idel starka gener. Underst i tvättkorgen ligger ett par röda spetstrosor. Jag tar upp och luktar på dem, känner hur kuken växer, tänker på Jennys bröst, antagligen resultatet av modern plastikkirurgi och undrar om hon passade på att sy ett par extra stygn därnere när hon ändå höll på; hon har ändå fött tre barn. Jag onanerar, sprutar direkt ner i tvättkorgen och sen stoppar jag trosorna i fickan och går ut. Känner mig plötsligt trött efter allt rensande; orkar inte ta bort fler svampar nu, kanske bryr jag mig inte om dem alls. Skulle de sprida sig till Evanders tomt kan jag ju knappast göra nåt åt den saken. När jag går förbi Jennys Hyndai råkar jag göra en lång repa i lacken med nyckeln som jag håller i handen.

och Anne-Marie har jag inte heller sett på länge

Jag blev av med cykeln jag köpte av Anne-Marie. Den var röd, tungtrampad och utan växlar, hjulen var vinda och däcken original från 1976. Så fort man fick upp lite fart så skrek den i protest. Nej, vi blev aldrig vänner. Jag lät den stå olåst på gården i två veckor så kanske ville jag faktiskt att någon skulle ta den; några sommarlovsfirare som missat sista bussen och vinglade hemåt berusade av kärlek och alkohol, och som även fick cykeln att tina upp, sluta gnissla och susa genom natten med svunna tiders vilda färder längs kurviga nerförsbackar i tankarna.

jukas dröm

Juka ringde. Äntligen. Inte ett ljud på tre veckor. ´Du vet hur ensam jag är. Jag kan säga det till dig för att prata med dig är som att prata med en kvinna, fast nu vet jag inte längre… Det blev tyst i luren. `Vad är det du inte vet längre?, frågade jag. `Om jag kan prata med en kvinna. Jag ville bara träffa någon, i alla fall trodde jag det, vem som helst, någon att hålla i. Det behövde inte nödvändigtvis vara Miss Sverige, bara någon att hålla, dra och bita i, någon som luktade annorlunda, med födelsemärken och håligheter på hemliga ställen, om du förstår vad jag menar.`Trosfuktarnas trosfuktare, du borde inte ha några problem att träffa någon, sa jag men blev genast avbruten. `Lägg av, jag vill inte ha nån uppmuntran. Vi satt tysta en stund. Jag antog att om det var något han ville berätta så skulle han göra det i sin takt. “Okej, så vad har du gjort den sista tiden, jag har försökt ringa, fortsatte jag. `Jag har sovit, mest av allt har jag sovit, började han. Sedan rann historien ur honom. Han hade lagt ut en annons på en dejtingsajt, hade träffat fyra kvinnor men känt sig så obekväm att han saboterat allt på ett tidigt stadium och gett upp hela företaget. `Det hade ingenting med hängbröst eller gropiga lår att göra, jag visste bara inte vad jag skulle prata om. Och sedan var det deras munnar, dom hade snörpiga munnar. Skitsamma, det funkade inte. Sedan hände något. Till en början var det inte konstigare än en våt dröm. Han drömde om en kvinna. Drömmen var både verklig och alldeles säkert en dröm. Det första hon hade sagt var just det. `Det här är en dröm, din dröm, men inte bara… Hon påstod att hon hade sett honom i sina drömmar under en tid, men att hon inte gett sig till känna förrän nu. Hon sov alltså också någonstans, men rummet de var i var någon annans. Han såg sig omkring. Rummet var anonymt och välstädat. Det hängde en grön manchesterkavaj över en stol vid fönstret och på nattygsbordet låg ett par läsglasögon och en bok med titeln “Upptäckterna som förändrade världen”. Hon var blond, tittade upp och mötte hans blick medan hon knäppte upp hans gylf. `Jag är den du har väntat på, sa hon och log. Natten därpå hade de träffats igen, och natten efter det. De hade sex och oftast var det hon som tillfredställde honom. När han protesterade sa hon att det inte var någon brådska. `Vi har all tid i världen. De hade träffats så varje natt under två veckor. Och sedan, en natt, var hon borta. Han låg och väntade, läste om Newton, Darwin och Einstein, men även om han just då förstod det där att om ljushastigheten är absolut så kan inte tiden vara det, så kunde han inte rekapitulera resonemanget en minut senare. Han väntade. Nätterna gick. Kavajen som hängt på stolen byttes ut mot en vinröd skjorta och ett par urtvättade Jeans. Ytterligare en bok “Hur man älskar som en porrstjärna” låg på nattygsbordet, en biografi över en amerikansk porrfilmaktris. Boken var långtråkig och han vaknade stup i ett. Han oroade sig över att hon skulle söka honom i rummet när han var vaken och började äta höga doser sömntabletter. Sov 14 timmar per natt. Men hon kom inte. Han vara inte längre säker på att rummet var detsamma. En natt kom en städerska in. Hon såg sig förvånat omkring, ursäktade sig och gick ut igen. Telefonen ringde. Det var någon från receptionen (tydligen befann han sig på ett hotell). Även hon ursäktade sig och frågade om hans personuppgifter eftersom det verkade som om de dubbelbokat hans rum. Samma natt gav han sig av därifrån. Han gick ner för trapporna och ut genom en bakdörr. Efteråt kom han på att han inte ens visste vad hotellet hette. Han hade letat i flera nätter men nu hade han gett upp, trodde han i alla fall, fast sova måste man ju, och vem vet. `Jag vet, säg ingenting, började Juka, det är helt galet och jag vet inte varför jag ens berättar det här för dig. Så jag sa inget. Vad skulle jag säga? Hoppas du träffar henne igen, eller?

visslandets konst

En nära bekant skojade om det här att vara sjutton, svartklädd, åka till Berlin och vara svår; något personen i fråga aldrig gjort, eller snarare - aldrig i livet, hahaha! Jag skrattade förstås med, men sanningen är att innerst inne har jag själv alltid varit en pretentiös posör. Ni vet en sådan som sorterar böckerna i bokhyllan så att de tunga filosofiska verken ska synas och låter litterära och konstnärliga tidskrifter ligga uppslagna på kaffebordet som om man faktiskt läste dem. I mitt s.k. konstnärliga skapande har jag alltid strävat efter otydlighet, uttryckt mig diffust och mångtydigt och tillochmed utvecklat multipla personligheter för att slippa bli måltavla för kritik och därmed behöva stå till svars för det jag gjort. Denna osäkerhet parad med mina pretentioner har gjort mig till en mycket lättkränkt och kritisk snobb som inte kan låta bli att stanna upp och beundra konturen av min egen näsa när jag ser ner på mina vänner. Man skulle kunna kalla mig opportunist om det inte vore så att jag så sällan hamnat i situationer jag kunnat utnyttja för egen vinning. Baksidan av att aldrig ha gjort något av betydelse (och därmed sluppit utstå ev. spe) är att jag inte heller rönt någon upskattning för den konstnärliga begåvning jag tror mig besitta, utan helt fått förlita mig på min sexuella bravur för att få bekräftelse. Det handlar alltså inte om något hiphopskryt, tvärtom. Det är ungefär som att vara en jävel på att vissla. Man visslar, och visst finner man ett visst nöje i själva visselakten, och visst händer att folk uppmärksammar det och kanske säger -`Fan, du kan verkligen vissla! men på det hela taget betyder det inte särskilt mycket. Sen vet jag ju att det finns folk som inte kan vissla, eller som visslar riktigt illa, och att de för dem kan vara ett stort problem, att somliga går i terapi för att de visslar falskt, eller för att de är tvungna att tvungna att ha en telefonsladd om halsen och apelsin i munnen för att kunna vissla (vilket i mina öron låter som stor konst). Och kanske är några av dessa personer, vars orala fysionomi inte skapt för visslandets konst, helt naturligt stora poeter och konstnärer, hyllade och uppskattade av många.

konspiration på pub diset

Jag har inte sett solen men jag har hört talas om den. Hemliga möten på Pub Diset med kinesen över en ljus lager och sen ner i bunkern igen. Jag skapar intriger, bygger och modifierar, en syndabock, a patsy, a fall guy; klipper och klistrar, ett nät av mångtydiga ledtrådar och rökridåer, anteckningar och överstrukna namn, dolda telefonnummer, läkarintyg och poste restante adresser, men det är bara utanpåverket. En person är inte ett nummer, hon är övertygelser, vanor och trovärdiga egenheter, sin mammas åderbråck och för korta kjolar, och sin pappas beskvikelser och spritångande andedräkt. Hon är rädsla, sexualitet och skam, motsägelser, komplex och överkompensation. hemligheter och lögner. Hon är drömmar och förhoppningar, bevekelsegrunder och relationer. Och jag följer varje förödmjukelse, varje triumf och döljer dem bristfälligt. Det är ingen idiot. Han är välplanerad, noggrann, verkar i det fördolda, med försiktighet, men är också högmodig, poserar och pratar bredvid mun. DOM: handstilsexperter, språkanalytiker, hår och fiberexperter, utredare som bygger gärningsmannaprofiler, kronologi och intriger, precis som jag; ge dem ett köttben, låt dem hamna i återvändsgränder, tvivla och köra vilse. Led dem till platser de känner igen från sitt undermedvetna, som talar till dem i deras drömmar, som talar till deras rädsla att misslyckas. Låt dem pendla mellan hopp och förtvivlan låt dem nysta, känna vittringen och bli besatta, söka med tunnelseende och hitta sin övertygelse innan de hittar sin gärningsman. Kinesen kommer att bli nöjd.

bara det viktigaste

Hon hade ett smittande skratt. Uppvuxen på Jersey beach i ett sånt där hus som till hälften vilar på pålar. När hon var liten och atlantvindarna drog in med stormstyrka fick de packa sina viktigaste saker och sova i skolhuset. Några av husen närmast havet hade sånär blivit bortspolade men aldrig deras. Hon bodde med sin mamma och fyra storebröder. Hon sökte sig till avvikarna redan då; de förlorade och missförstådda, bögarna, hororna och dagdrömde om att hon var vampyr, precis lika tragisk och vacker som Lestat i boken. Hennes bröder var marinsoldater, eller tillverkade surfingbrädor, eller försvann och dök upp igen som långa brev från delstatsfängelset i Dakota, Illinois eller Florida. De hette Brad och Larry och Fred och sådant som han aldrig skulle minnas. `Så vilka saker var viktigast, frågade han. Hon ryckte på axlarna. `Det var väl… kortlek, nycklar, underkläder och sånt; en klänning, dagboken och fotoalbumet från sommaren i Connecticut och... sängkläder. Färgpennor och papper kunde var bra att ha; ibland fick vi stanna i flera dagar, en vattenflaska, tandborste och tandkräm, tamponger och deo, varma kläder, regnkappa och gummistövlar, den lilla kassettbandspelare och kasetter med Bowie, Reed & Pop. Och så böckerna av Anne Rice. Det blev en del.

ångermanälvis

Det var då; när lagarna skrevs på en höft allteftersom och samvetet var lika okänt som sametinget, då överdrivet engagemang kännetecknades av en axelryckning och budorden stod lutade mot fäboväggen för att man skulle ha nåt att pissa på. När man slog upp ögonen och vinkla upp persiennerna var det oftast redan mitt i veckan. Och somnade man inte om så slog man av på takten, drog benen efter sig och slog dank. Var man på det humöret kunde man småpula lite och göra sig omvägar men aldrig att man greja och fixa. Saker och ting fick anstå, ibland småputtra men oftast bara mogna och jäsa. Vissa vaknade till och det var två år senare, man visste inte vem man var och brydde sig inte. Och ändå hann man med. Oj, vad man hann. Som att ligga till exempel. Ett samlag tog i snitt 2-3 veckor. Man låg och småspruta på måfå men aldrig att man fick orgasm. Dom som fick lamslogs och föll i koma, bands fast på en longboard och skickades ner för slänten och kom aldrig mer igen. Det var nästan alltid vajsing och inget att göra åt, ingen idé, så man lät bli istället, deppade ihop och blev mongo. Fredagkvällar var så långtråkiga att det brukade sluta med att man slog ihjäl varann, och var man inte död på lördan så sket man i att gå upp. Man låg och lukta sig i skrevet, jämförde missbildningar och spela dragpoker tills man somnade om. Livet var kort, hämnden ljuv och skratt sällsynt utom i själva dödsögonblicket.

imperiet 02.00

`Är det vm i skitmusik? Juka står lutad över bardisken och försöker överrösta en remix av 70-tals plågan popcorn. `Hörrudu Puttefnask, du har gäster! Bartendern får syn på honom och böjer sig fram. `Du grabben, vill du vara hygglig och sänka musiken, skriker Juka och spottar honom i örat. `Det känns som om jag blir våldtagen, om du förstår vad jag menar. Bartendern ser frågande på honom. `Vad ville du ha, sa du? Antingen är han smart, eller så är han döv. hmm... vi ska se. `Jag vill ha tolv kejsardrinkar, säger Juka och tecknar mot ett av de stora sällskapen på andra sidan lokalen. `Hälften champagne, hälften cognac. När han beställt och bartendern börjat hälla upp dyker han plötsligt ner på golvet. Han kryper längs bardisken mellan alla ben, råkar välta en barstol och får sällskap på golvet av en ung kvinna som... skriker som en stucken gris! Och då ser han... Hon är skjuten i bröstet! Juka slänger sig över henne för att stoppa blodflödet och ge konstgjord andning. Han tar ett bestämt tag i näsan och tvingar upp käkarna. Hon smakar rödvin. Det luktar rödvin. Men vad är detta? Det är ju bara rödvin? Vad skriker hon för? Ett psykfall! Och han höll på att få henne i huvudet... Nu börjar folk sympatiskrika med den rubbade kvinnan. Och de kastar ilskna blickar efter honom. Han vill stanna och förklara att hon fejkar, att hon inte alls har blivit skjuten, att hon säkert går på konstfack eller ännu värre, men han måste vidare för att inte bli ertappad i sin kupp. Han springer nedhukad bort till trappan, och innan han fortsätter vidare ut i natten ser han triumferande hur bartendern står där, brickan full av svindyra drinkar, och med bekymrad min river sig huvet. Var får jag allt ifrån? tänker han nöjt och springer fnittrande ut i duggregnet.

har ni sett hur glad jag är på riktigt

Tänkte att jag skulle bli jättepopulär så jag gjorde ett studiebesök på Blondinbellas blogg för att få lite inspiration. Det här är vad jag upptäckte. Blondinbella är blond och har bröst. Hon har massor av bilder där hon skrattar och har bröst . Hon skriver också om hur glad och lycklig hon är under varje bild och att nästan varje dag är den bästa i hennes liv. För varje bild blir hon blondare, och brösten på något sätt mer uttrycksfulla, och när man inte tror att hon kan bli mer av någonting så är hon plötsligt kär och har bröst; och sedan ännu kärare, vilket naturligtvis bara gör henne blondare. Jag är inte avundsjuk. Jag har också bröst (som ni kan se på bilden ovan) och det här är nästan den bästa dagen i mitt liv. Se hur jag skrattar för mig själv på ett nästan oanständigt vis.

då kommer alla känslorna på en och samma gång

Sen ser jag någon snett bakifrån på håll; vit klänning, långt mörkt hår och studentmössa, det måste vara hon... Nej, där är hon! Och där borta också! Och rakt framför näsan på mig! `Nej, försök inte! Jag vill inte verka petig men Dea har blå ögon och på ditt plakat står det Lina. Det är studentutspring på St.Eriks Gymnasium och vi är sena. Jag pressar mig fram genom folkhavet med Alice i handen, avfärdar den ena Dea-wannabeen efter den andra medan jag talar lugnande med mig själv för att inte gripas av panik och börja slå vilt omkring mig i folkmassan. Då plötsligt hörs ett tjut från balkongen, ett omisskännligt Deatjut, och där står hon med händerna sträckta mot skyn, i ett regn av konfetti och det är ingen tvekan om att det vi ser är originalet. Himlen som tjurat och jävlats hela förmiddagen spricker upp i ett stort leende och solens strålar sprider hopp och frid i varje hjärta armt och mörkt och snart står hon där på lastbilsflaket, vår prinsipessa, indränkt i öl, med näven i luften och skriker WÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!! Och vi glittrar med ögonen, skakade, tagna och rörda av stunden som är nu! nu! nu! Stunden då någonting börjar och någonting slutar och känslorna blandas i en bitterljuv sallad; och Beatles återuppstår (det här är lite ljug men det passar in så bra) helt otippat, tar täten i lastbilskaravanen genom stan, Lennon i vit frack, Jesus på sax och Obama på maraccas, och kör en helt sanslös version av All you Need is Love. Grymt flyt! Det måste ni hålla med om.

nightlife

Syrianska torskar med uddamålet mot Gif Sundsvall. Ibbe står i baren på Pub Diset . Han kommer från Södertälje men Assyriska är hans lag så han bryr sig inte. Kinesen sitter vid spelmaskinen, Lasse och Anna-Karin i baren. De pratar parfymer. `Nigerianerna luktar konstigt, det är något dom smörjer in sig med, säger Anna-Karin och gör en grimas. `Old Spice! utropar Lasse, `Old Spice heter den, den är bra... Det sitter två tjejer vid ett bord i hörnet. Runt trettifem. Blonderade. En av dem har en sliten tribaltatuering på ena armen och en ännu slitnare med några indianfjädrar på andra. Hon viskar med sin kompis och kastar lystna blickar på Ibbe. Han är vältränad, sportig, men antagligen för ung för henne. Kanske har han en liten familj i Södertälje som väntar. Några sovande ungar han ska pussa på huvudet innan han kryper ner i sängen som hans unga söta fru redan värmt upp . Han ler snett och himlar med ögonen när de vinkar på en sista öl. Lasse är värsta casanovan. Han och Anna-Karin pratar redan om skor och Anna-Karin har rätt många par hemma i sin lilla tvåa. `Det är alldeles här bredvid, säger hon i förbigående. Kinesen har spelat färdigt och går hem. Klockan är tio och Ibbe packar ihop uteserveringen. Coop nära på andra sidan torget stänger också butiken. De två killarna som jobbar kväll rullar ner plåtjalusierna, räknar kassan och tar tuben hem. Eller någon annanstans. Kvällen är ung. Fast i Örnsberg är det godnatt.

agitatorn

Tänkte att det skulle man nog. Medborgerlig plikt och allt det där. Röstsedeln ligger väl i någon av pappershögarna. Fast där ligger också dom där obetalda räkningarna som jag helst inte vill se. Antagligen kan man rösta på nätet. Eller i Pressbyrån på hörnan. Man skulle kunna vara sosse bara för att man inte är nymoderat. Eller miljöpartist för att man inte är kommunist. Eller Fiare för att man inte är Pirat. Eller vad som helst för att man inte är Sverigedemokrat. Maud Olofsson är jag livrädd för och Jan Björklund vill jag bara ge en lycklig barndom. Och visst är jag Europavän. Var i södra Frankrike förra sommaren och fick till och med viss förståelse för jordbrukssubventionerna till de franska bönderna. Det är såå vackert! Gillar Berlin också. London och jag har aldrig kommit överens men jag är beredd att ge det en ny chans. Bryssel vet jag väldigt lite om, Strassbourg också, men det har ingen betydelse. Men det tar emot. Det tar emot som faen. Det känns som om man blir lurad. Som om hela grejen bara cementerar att demokratin runnit oss ur händerna. Såå toppstyrt, såå lobbyfierat, såå långt borta. Min röst känns som det där berömda trädet som faller i skogen när ingen är där. Hörs den överhuvudtaget? Vad skulle hända om vi struntade i att rösta? Skulle man fortfarande kunna hävda att det var demokrati? Om vi inte gav det här valet legitimitet genom att delta, skulle det kunna vara drivmedel för ett mer demokratiskt EU? Kanske är det lika mycket en ursäkt för att jag inte orkar med mina motstridiga känslor som av någon slags halvhjärtad övertygelsen, men jag röstar inte. Och så här efteråt känner jag mig lika lurad som innan. Kanske hade jag kunnat vara med och skicka Benny Andersson till Bryssel? Men något är generalknas när mer än hälften av befolkningen inte går och röstar och jag tror inte att det är folket det är fel på.

det ska vi fira

Gebreselaisse, är den som är ivrigast, kanske mest urskiljningslös också. Folkdräkter okej, men när vi nu inte hittade några för herrar så tänkte jag vita jeans istället, med seglardojor och jeansskjorta, kanske blågula låtsastatueringar. Men Gebbe envisas och Imad håller med. `Tur att vi är ganska småväxta. Om vi skiter i kjolarna och kör med tajts så funkar det. Sagt och gjort, vem är jag att ställa mig på tvären när det är nationaldag och allt. Frågan är vad man ska göra en dag som denna, förutom matchen ikväll alltså. Skansen med Patrik Isaksson är givetvis lockande, Tomas Ledins självklara arvtagare, enligt Imme. `Det är han som ska bära manteln, eller fanan, eller fan, jag vet inte. Men Gebbe är helt inne på Kungsan och Karldentolftestatyn. `Det är ju det som är da shit! Krigarkonungen, skriker han och heilar reflexmässigt. Jag tycker att det börjar urarta. `Kan man inte bara stå vid slottet med svenska flaggor och käka mjukglass, frågar jag. `Vadå, säger Gebbe, som landsförrädaren Ken? storma slottet och våldta Madelene? Aldrig, hellre brinner jag inne! Imme börjar blåsa blågula ballonger och Gebbe dricker snaps ur sin plasthjälm med dubbla flaskhållare och plaströr. `Vi kan sitta på balkongen, dricka snaps och sjunga Bellmanhistorier, tjacka en engångsgrill och grilla sill. Men till slut bestämmer vi oss för att improvisera, go with the flow. Vi åker in till stan riggade till tänderna i folkdräkt och blågula hucklen, rent brännvin och en bergssprängare med Ebbas “Skjut en snut” på högsta. Heja Sverige wö-ö-ö-öö-öh!

the russian tea room

Juka och Suzy blir aldrig äskare. När Juka är ensam kan han tänka sig det. Men när de träffas tycker han att hon är frånstötande. Hela hennes uppenbarelsen talar om att hon inte kan, inte duger till sånt, och gör varje närmande omöjligt. Vid något tillfälle ligger de ändå med varandra. Båda gör det för den andras skull, för att de tror att det förväntas av dem men fiaskot är sådant att de aldrig mer pratar om det, än mindre försöker igen. Istället blir de vänner, hittar hål i verkligheten och går på Bronx Zoo, Whitney museum och Metropolitan. Suzy leder och han följer. De går på udda töntiga restauranger som hotel Marriot Marquis snurrande restaurangplan med utsikt över midtown, det gotiska Slaughtered Lamb nere i west village eller The Russian Tea Room där tiden verkar stå still. En hel dag åker de framochtillbaka med Staten Island färjan medan Suzy pratar. Det hon berättar är osammanhängande, ibland rena fantasierna tror han, men snart börjar bilderna leva. Hon tittar forskande på honom med jämna mellanrum som för att försäkra sig om att att hon inte är tröttsam och fullständigt hopplös. Då och då skjuter han in en fråga eller en kommentar men mest av allt lyssnar han. Och njuter av det hon berättar eftersom det inte handlar om honom. Hon berättar om uppväxten i Far Rockaway, det ryskjudiska arvet, om pappa som tog med henne till the garment district där tjocka judiska män med hängslen sköt klädvagnar framför sig kors och tvärs över gatorna och maffian styrde med järnhand. Hon berättar om mamma som var i början av sin sjukdom då och som ibland tog fel på bröderna och pappan men aldrig på Suzie, och som ibland glömde vart hon var på väg, och ibland kallade en stekpanna för en skruvmejsel men alltid rättade sig själv innan någon annan hann före. Hon berättar om sin första stora kärlek, Howie, och om storebrodern som tog honom ifrån henne och blev hans älskare. Om hur hennes liv förändrades efter att hon julafton 1971, bara tolv år gammal råkade hamna på the Endicott Hotel, ett härbärge för hemlösa på 81st and Columbus, och såg New York Dolls för första gången.... Men ibland tröttnar han. När han sitter i timmar och lyssnar på vem som sa, och vem som gjorde, och hörde du vad dom sa... Då känns det som om hon tar honom som gisslan. Och han sliter sig, och går ut på gatan, lutar sig mot väggen och andas. Det finns så mycket syre här ute, tänker han då. Och så mycket ljus.

Telephone Coversation (Lou Reed)
"I was sleeping, gently napping, when I heard the phone
Who is on the other end talking, am I even home
Did you see what she did to him, did you hear what they said
Just a new york conversation, rattling in my head

Oh, my, and what shall we wear
Oh, my, and who really cares

Just a new york conversation, gossip all of the time
Did you hear who did what to whom, happens all the time
Who has touched and who has dabbled here in the city of shows
Openings, closings, bad repartee, everybody knows

Oh, how sad, why do we call
Oh, Im glad to hear from you all

I am calling, yes Im calling just to speak to you
For I know this night will kill me, if I cant be with you
If I cant be with you

godisgranne

Vi leker godis. Alice och Vilma i påslakanet. Jag skakar påsen och väljer. Den där godisen ser god ut. Godisen skriker, `Hjälp! nej! Sluta! (inte). En stor läskig hand dyker ner i påsen och efter kommer hela godisätaren och börjar mumsa. Vi gör det igen. Godisätaren väljer en annan godis. Alice och Vilma skriker. Jag morrar. Grym som en godisätare. Det är roligt hur länge som helst. Plötsligt ringer det på dörren. Vet inte riktigt varför det är plötsligt, kanske för att det är sent på kvällen. Vi hoppar upp ur sängen, Vilma och Alice först och sen jag. När jag kommer ut i hallen har Vilma redan öppnat. Utanför står en kvinna. Jag känner igen henne som grannen ovanpå. `Vad är det som händer? Mår ni bra? Hon ser bekymrad ut. Vi står där svettiga och upprymda och det tar några sekunder innan jag förstår.`Jag hörde en massa skrik, det lät… `Vi leker, säger jag. Hon tittar på barnen. Glada barn. `Godis, säger Vilma. `Förlåt, säger jag. `Nej, det gör inget, säger hon, det lät bara… ` Ja självklart. Jag förstår, säger jag. Och så skäms vi lite; jag för att jag tänker på vad hon har tänkt om mig, och hon för att hon tänker på vad jag tänker att hon har tänkt. Men mest av allt är jag tacksam för min granne som, när hon nu tänker som hon tänker, ringer på dörren sent på kvällen istället för att stoppa i öronpropparna.

in i tystnaden

Juka sitter i ett tvåmanstält och läser ur AA’s stora bok. Designerdödspunk från stora scenen flyter över Bokstäverna som en utspilld flaska rött över ett rorschachtest. `Jag ser en vagina, so what? Det gör jag varje gång, tänker han och slår ihop boken. `Jag klarar inte det här livet. Han säger det högt fast han är helt ensam, eller ensam… femtonhundra tonåringar på ett gärde i småland. De är inte här för min skull, så mycket vet han. Och för vems skull är jag här? `Dom skiter i mig… och jag skiter i dom. Plötsligt står det klart. Livet han syftar på är inte livet per se utan det här, allt det han har låtsats att det är. Han sitter med huvet i händerna, fingrarna spretar som en tuppkam. Tomrummet han lämnar efter sig är... ingenting att tala om, och det är det ingen som gör heller. Artister som Billy Clark, Clarky Bill och Jennifer Dunstwater ska snart radera ut den parentes som varit hans i den svenska rockhistorien. Klockan 19.00 ska han spela på lilla scenen. Det är hans sista spelning på över tio år.

samtidigt i peru

Jag träffar Suzy efter bara några veckor i New York. Hon kommer fram till mig på en bar i hörnet av Macdougal och Bleeker. Hon har hårt målade ögon, slokhatt, och en blå cigarett med guldfilter som hon placerar mellan sina läppstiftsfläckiga tänder när hon pratar. `Du är Juka, va? Jag har en bild av dig hemma på väggen. Vi dricker frozen margerita och går hem till henne. Hon bor på 8th street, precis ovanför Electric Lady Land. Det luktar instängt av rökelse, damm och cigarettrök och allt är täckt av en smutsig hinna, som hårvax. Lägenheten; belamrad med kläder, böcker, tidningar och skivor får mig att tänka på irrande tanter i smala gångar av växande tidningsstaplar. Mitt på golvet, en madrass och en liten arbetsyta med block och pennor; skisser och mönster till indianska sömmerskor som sitter tätt, tätt, hukande i långa rader på fabriken i Peru. En gång i kvartalet åker hon dit. Tungt beväpnade soldater följer henne som skuggor och varje gång tror hon att hon ska dö. På väggen hänger en oljemålning av Mick Jagger. En gång flög de tillsammans från New York till Orlando i ett privatjet. Hon var femton, kände ingen där, följde bara med, hade inga pengar och visste inte hur hon skulle ta sig hem. ´Det är helt otroligt att du sitter här och pratar med mig, säger Suzy. Hon ber om ursäkt för allt och jag ber henne sluta. Hon säger förlåt, kommer på sig själv, och säger förlåt igen.

fel att kröka

Churchville, Alabama
Curtis Washington, fd. naturkunskapslärare på Churchville Highschool ställdes 1977 inför rätta för att “i strid med guds vilja” ha krökt universum. För detta sitt brott dömdes han till livstids fängelse. Till följd av sitt erkännande, under förhör av den lokala polismyndigheten, har domen aldrig varit föremål för överklagan. Den 19:e maj 1994 benådades Curtis Washington efter nästan 17 år i Alabama State Prison. `Jag känner ingen som helst ånger, var hans enda kommentar.

en tv i förgrunden?

Nej, vi bråkar inte, vi diskuterar. Jo, de sa faktiskt så. Det tillkämpat oberörda, hånfulla och bittra som klibbar fast som snigelslem vid orden, och Mamman som ler stelt och blinkar bort skamliga argtårar ur ögonvrårna. Snart exploderar det. Men då är jag långt borta. Strategier att behärska: imitera Josef Frank-tapeten "Vårklockor", från Borås Tapeter, gå genom huset helt osynlig utan att skjuta minsta gnutta luft framför sig, känna igen bästa tänkbara tillfälle att plocka småpengar ur pappas plånbok och smita ut köksvägen. Diskussioner är något annnat. Det är nästan som fest. Pappa och Hans-Olof, eller flickan som han kallas bakom sin rygg pga sin ljusa röst och sitt fnittriga skratt, Vasa-Nisse, och så Torsten, även kallad överlöparn för sitt delägarskap i ett av stadens gallerier; dammet dansar i den sneda kvällssolen som lyser in i ateljén - `Måleriet ska vara platt! Det är färger på en platt yta, eller hur? `Säg det till Leonardo Da Vinci. `Det är ju helt befängt! `Sen när ska måleriet vara platt? `Sen fotografiet uppfanns!`Och perspektivet? `Jävligt överskattat! Kan jag ta en cigarett? Àkta dig, han har haft dom i röven - och jag ligger under bordet och vaggas till sömns.

avslutarepisoden

Om Kuk-Larsson, mig och Larsa, man kan tycka sorgligt, tycka hahaha, dråpligt om bögen dog, eller bara: nej, tack som fan, varför jag ska läsa skiten? Alla får tycka. Fritt land. Fri luft. Jag sjunger som jag vill. Avslutarepisoden följer som lyder: Samvetet, det dåliga, plågar som skiten. Bögen ville nog bara okonstigheter, av med kissbyxa, plums i badkar och även om inte, han förtjäna inte möta dräparpanna. Klokare i det vuxna livet. Flesta homos = flesta potatisätare, vill ha likasinnade bautastora kukar och inte min lilla ostbåge. Hur som hellre, nu jag var mördarunge, virrig i dumhuvet som värsta Raskolnikov och inte kan sova fast varm mjölk, onani och Nicke Nyfiken. Smyger systembolaget och hoppas få bögensyn på. Vecka går. Skolkar, med samvetet, det dåliga. Ber till ordförande Mao och den kristna guden Satan. `Om han lever, jag ska aldrig mera döda han, ber jag. Och vacker dag jag får bönhörning. Bandagerad bögensyn på systembolaget! Han som värsta mr Walker, går omkring och köper massor sprit! Jag jubilerar skinande glad och skriker - Du lever! Hurra för bögmumie!

manager

Juka har fått för sig att jag är hans manager. Det är jag inte. Men försök förklara det för Juka. Ni kan sluta läsa det här inlägget mitt i om det blir för mycket. Det är idiotiskt. Jag vill bara ge en bild av hur det kan låta, en bild av hur jag har det. Häromdagen ville Juka att vi skulle gå igenom hans korrespondens. Jag läser, fast hoppar över sånt som jag vet att han tycker är tråkigt, eller gör honom upprörd, mestadels återkrav på förskott han har lurat till sig för spelningar som aldrig blev av.´Okej, här är nåt från en tjej i Arizona, säger jag och läser: Hi Juka! Thanks for being there. You are so talanted… I love your music!<3 Love Michelle. Juka suckar och stånkar. `Nån bild?, frågar han. Och, visst, jag tar fram bilden som Michelle har skickat med. `Jättesöt, eller hur. Juka fingrar på fotografiet och rynkar på näsan. Egentligen är han överförtjust. Och jag känner mig också lättad. Såna brev är dom bästa.´Och mer då? Juka sitter vid köksbordet och trummar med fingrarna. Blyertspennan bakom örat gör att han ser lite extra punchig ut idag. Jag bläddrar bland breven. `Det här är från Uncleshag: Just dropping in to let you know one of my favorites, “Richest Man Alive” is included in Longtown sound 514 Weekend Edition on WLSO.FM. `Har vi några spelningar i Texas, frågar Juka. `Vi borde köra Texas, Arizona och en sväng över till New Orleans. Är det inte dags för det? Vad säger du? Det hela är så puckat att jag har svårt att ens komma på en avledare. Skivan är knappt halvfärdig och Juka har inte ens något band. Dessutom... Nej, jag orkar inte. `Kan vi inte gå igenom breven här först, mumlar jag utan att möta hans blick. Här är ett från Suzy, det måste du se. Jag räcker honom brevet:........wIsH We kouLd juSt FlYyyyyyyy oVeR & aTTeNd The shOW!!! ~(*v*)~=^:^=!!!!... aNd TherE iZ GooD NewZ--- niCk LeFt me a mesSaGe aBoUt YoU & a LeTTeR FrOm KeItH RiChArDS!!!!---???!!! Juka läser det flera gången.`Vadå för brev? Finns det nåt brev från Keith i högen? Jag har ingen aning om vad Suzy menar, men varför skulle Keith Richards skriva till Juka? Jag bläddrar igenom bunten en gång till för syns skull. `Det kanske har kommit bort på posten, säger jag på skämt. `Kan inte du kontakta Keith på nåt sätt? Frågar han.`Är det inte lättare att du ringer Suzy och frågar vad hon menar, säger jag. `Det står ju inte uttryckligen att Keith har skickat ett brev till dig, eller hur? Juka vill inte lyssna på det örat. `Johannes Brost! utbrister han, He‘s the man! Ring Johannes Brost! Jag har ingen aning om vad han menar. Jag tar fram ett brev som jag vet kommer att få honom på andra tankar. Det är från Bunny som lirar gitarr i Cheap Perfume. Juka är galen i Bunny. Det är inget konstig med det. Hon är asläcker, lirar bra gitarr och är en jävel på kickboxning.. Det här är allt som står i brevet: Lets runaway...try a NYC gig...let's do it..xx bisousxx /Bunny. Juka sitter som förstenad.´Okej, börjar han och drar efter andan, vi börjar turnèn i New York. Var spelar man i New York nuförtiden? Williamsburg antagligen. Om du kollar eniro, typ rockklubbar i Williamsburg, så beställer jag flygbiljetter. Först New York, sen Texas och den där skiten och så avslutar vi i New Orleans. Du vet att jag känner en som känner en som känner Doktorn, Dr John alltså? Vi gör ett gig med Dr John i New Orleans. Det kommer att bli legendariskt. Jag får sätta ihop ett band där, med Bunny på gura... Jag får fram ett brev som faktiskt verkar lovande på riktigt. Det är från Per Berglund som har en välbesökt musikblogg. Han vill skriva om Juka och lägga upp några låtar. Bra publicitet helt enkelt, och gratis. Det står så här: Hej, Mailade dig för en dryg vecka sen angående Veckans artist på meadowmusic. se , men mitt mail kom kanske inte fram. Om det låter intressant så kan du väl maila (eller skicka brev om det är nåt fel på mejlgången) Jag visar brevet för Juka. Han läser det långsamt. `Det verkar vara en hal jävel det där, säger han och ler knipslugt. Jag känner att jag börjar tappa tålamodet. `Vadå hal? Gratis publicitet! Det är bara att tacka och ta emot! Jukas ansikte spricker upp i ett galet leende. `Det är just precis det han vill få oss att tro i alla fall, säger han och fortsätter. Det är i de här lägena man sållar agnarna från vetebrödet sörru. En sån här lirare ger inte bort nåt gratis - You aint gonna get nothing for nothing, you know. Jag är mållös, bara stirrar på honom. Inga av mina avledare fungerar idag. Det blir bara värre. `Men okej, säger Juka, det finns olika approacher när det kommer till en sån här snubbe, and I’m gonna go with… Niels Jensen! Det behöver väl egentligen inte sägas men, självklart fattar jag absolut ingenting. Och faktum är att jag inte ens vill ha någon förklaring. Jag vill att det ska vara över. Att han ska gå och repa eller… kanske är det någon fotbollsmatch på tv. Juka gillar fotboll. Men jag slipper inte undan. `Du vet, säger Juka dröjande, när Niels Jensen blev erbjuden den där rollen i filmen G, så visste han att Hildebrandtarn försökte utnyttja honom. Han sa det i en intervju. Nils Jensen visste det, men han brydde sig inte, utan sa tillochmed att han tyckte att det var intressant att bli utnyttjad. Fattar du? Lite som en mullvad, typ. Så this is what we're gonna do: lets let this Per Berglund think he´s taking us for a ride, fattar du? Och sen: badabing! He won't know what hit him! Och sådär fortsatte kvällen. Han gav sig inte och till slut fick jag en kompis att ringa upp och låtsas vara Johannes Brost. Vi gjorde turnéplaner och skrev långa brev till Keith Richards och Dr John. Niels Jensen ska lira bas i nya bandet, bestämde Juka, det kommer ge cred hos kulturfetischisterna... Osv osv

mannen med den gula hatten

Vi ska supa. Kenta känner en kille, eller en gubbe rättare sagt. Sören på Storgatan. `Han är bög, säger Kenta, så det är bäst att passa sig. Har bara en vag aning om vad det betyder. Jag gör ett karateutfall mot en lyktstolpe. `Precis, om han försöker nåt, då ba‘, säger Kenta, och lyckas släcka lampan med en dropkick. Larsa skrattar och börjar springa. Vi springer genom Ugglans Park, hoppar över blomkrukorna, slänger oss på marken och skjuter med osynliga pistoler som låter - pioouw! Jag tar sats mot den stora kastanjen och tror helt säkert att jag ska kunna springa rakt uppför stammen, allt känns möjligt, tre steg upp, ett i luften... Jag faller handlöst bakåt och gör en kullerbytta ner i gräset.
När vi ringer på hos Sören, svettiga och röda i ansiktet, med gräsfläckar på armbågarna, löv och kvistar i håret så har jag nästan glömt vad vi ska göra där. Det luktar konstigt . Vi tittar på tv, ishockey, eller så kommer jag ihåg fel, det är ju sommar. Jag sitter i soffan. Tre mellanöl framför mig, Three Towns. Sören bjuder på ostbågar. Han är ful: korväxt, nästan helt utan hals med tunt flottigt, blont hår. Kenta gör miner bakom hans rygg. Ölen smakar illa. Jag får kämpa med att svälja. Vi röker cigaretter, den konstiga lukten är borta nu, jag skrattar men vet inte åt vad och rätt som det är har jag druckit ur min andra öl. Jag känner att jag måste kissa men kan inte resa mig, kommer inte upp ur soffan. Sören sätter på musik och börjar dansa. Kenta garvar , sätter i halsen och sprutar öl över hela det rökfärgade glasbordet. Han nickar mot dörren. Larsa har redan jackan på sig. `Jag stannar ett tag, hör jag mig själv säga. `Kom igen, här kan du inte stanna. Det är det första Larsa sagt på hela kvällen. Av någon anledning så säger jag inget om att jag inte kan resa mig. Jag vill inte gå, kan inte, måste sitta kvar där i soffan, vill inget hellre än att sitta kvar. `Men stick ni, sluddrar jag. Larsa vill inte ge sig men Kenta rycker på axlarna och knuffar honom mot dörren. Och så är de borta. Jag måste ha somnat. När jag vaknar står Sören på knä framför mig. Han har knäppt upp mina byxor och försöker dra av dem. Jag reser mig häftigt (jag kan resa mig nu) och går mot dörren. Fel dörr. Jag hamnar i köket. Jag vet inte hur det går till men jag står på en stol. Sören nedanför. Jag tror han försöker hjälpa mig ner. Jag tänker på vad Kenta sa, `om han försöker nåt… men det är omöjligt. Kan inte åstadkomma något som ens påminner om en dropkick nu. På hyllan ovanför diskbänken står en stekpanna i gjutjärn. Jag tar i allt vad jag orkar och slår den i huvudet på honom. Den går mitt itu. Sören tar några steg bakåt, ramlar ut i vardagsrummet och blir liggande på golvet. Han blöder ur huvudet. Jag tänker att han nog är död. Det är först då jag märker att jag har kissat på mig. En stor mörk fläck på soffan. Vattnet står på i badrummet. Badkaret har svämmat över. Jag stänger av, tar med mig ostbågarna och lämnar blöta fotspår ända ut på gatan. På vägen hem ser jag att biblioteket har kvällsöppet. Jag sätter mig i kuddhörnan och läser Nicke Nyfiken, den när han råkar slå ihjäl mannen med den gula hatten.