Året som gick i tusen bitar

Summering del 2010 -
Ett sällskapspel. Hemma-borta-bäst, kunde det heta. Eller en årsbok. Man borde kunna… Kanske med hjälp av … Inte vet jag, några stödord, typ så här: Politiska besvikelser och kärleksmörker; Resor till fjärran länder; Bankrutt - ekonomiskt men inte själsligt; Nya och gamla vänner… Fiender kunde få ett helt eget kapitel… Åldrandets olika faser och fasor… Arbetets olika byrålådor, Min byrås hemliga fack… vänta, det skulle funka…

- Titel till vadå?
- Årsboken.
- Så det är bestämt nu?
- Ja, alltså… vi diskuterar saken. Och även om vi… Det är ju mycker som ska stämma menar jag.
- Och varför har ingen berättat nåt för mig?
- Jag gjorde ju det nu.
- Nu ja! bara för att jag frågade.
- ...
sKISS åRSBOK
2010 Börjar med ett reklamavbrott: hälsar på mamma i Gambia, Spelar på The Tarvan Hustler i Koloni och filmar svältande hundar under nattliga promenader med D och V. Mamma verkar må bra…
Vi fortsätter under rubriken: Jag förlorar i kärlek, och lämnar över till Christsake Stadium i Bollasnow. Vi kommer in i mitten av första halvlek. En känsla av förväntan så stark att man nästan kan ta på den. Matchen är utsåld - Älskar, älskar inte, älskar, älskar… hörs det från ståplatsläktaren. Spänningen är på topp, Strax innan paus händer något. Ett missförstånd rörande ett inkast ballar ur. Det blir bråk och matchen avbryts innan den är färdigspelad. Kärleken tilldöms segern. Jag förlorar. Överklagar förstås, men resultatet står sig.
Och sen kan man gå tillbaka till ett mer punkterat referat av en hägring som blir en öken som blir en strand.

Ökenvandring ca: feb-juni:

1. Slår gubbe på käften i busskön. (Tror inte på oprovocerat våld så antagligen förtjänade han det.
2. Demoner och mediciner. Står länge i fönstret och stirrar ner på på Surbrunnsgatan.
3. Skriver Krugerparken, en pjäs lika ovälkommen som nödvändig vid den här tidpunkten i historien.
4. Lever på lån och krediter. Funderar på hur man i vissa afrikanska länder kan sälja sin mammas organ om man kan garantera att hon dog frivilligt. Inser att jag inte är frisk nog att ta itu med mitt liv vilket är en lättnad.

Resor och Arbete. I min årsbok flyter arbetet, konsten och livet samman liksom det gör i det verkliga livet. Jag ser det snarast som ett misslyckande att inte ha varit skärpt nog att göra tydligare distinktioner mellan dem men tycker samtidigt att det är viktigt att inte förlora sig i själva utformandet av protokollet och fortsätter därför med…
SOMMAR: Deltar i ett socialmoraliskt experiment i Tylösand och blir Calle-Schulman-full i Halmstad. Villkoren är usla men jag kan inte sluta skratta. Tänker att jag förmodligen skulle ha bidragit minst lika mycket (som världsförbättrare, menar jag) om jag hade hakat på Henning och Dror och mönstrat på Gasaskeppet till Paniska viken.
Sommaren avslutas på Gotland med D&V. Fröjel, Nisseviken: mat, vin, barn och hundar. Som en enda stor dysfunktionell familj!

- Din mamma kommer att läsa det här…
- Tror du?
- Du kanske vill det?
- Det har jag inte tänkt på.
- Nej, det är mycket du inte har tänkt på.
- Som vadå?
- Som att berätta för mig om titeln till årsboken… Min byrås hemliga fack.
- Gillar du den inte?
- Året som gick i tusen bitar.
- Va?
- Jag tycker du ska använda det som titel. Det är mycket slagkraftigare.
- Tycker du? Jag vet inte…
- Nej, det är mycket du inte vet.



Höst: Det förlorade paradiset. Colombia. Blue sweet Mendihuaca, Clûb Gûd. Sitter på trottoarerna i Cartagena och träffar Samantha. Samantha försvinner med guldhängd italiensk rasist och mina pengar. Skitsamma. Jag har fyrtio monitorer framför ögonen, Simon, Andreas och hela jävla teveghettot i min ringhörna. Jag föds och dör varje dag. Det är Magi, hela skalan från rött till svart.
Sedan går färden vidare till NYC, Harlem; Joyce, Connie & Sal, tjugo år senare. Cirkeln är sluten, fast det är bara som man säger eftersom livet är mer att likna vid en spiral där inga cirklar någonsin sluts .

KUNG VINTER: Avslutar året på ett demensboende i Borås. Filmar mina huvudpersoner för första gången varje dag, varje timme, varje kvart ibland, “Jaha, ska du ta kort på en sån här gammal käring? Nej, nu är det nåt rackartyg på gång… Vasadu? Borås? Nej, det tror jag inte… Är vi i Borås? Och för varje gång lär vi känna varandra lite bättre.
Kylan driver mig till barnamord - röker i köket, inomhus, fast ungarna är hemma.

- Vad är det som blir både längre och kortare samtidigt?
- Är det nån jävla gåta?
- Gissa bara.
- Jag har inte den brunaste.
- Livet... hajar du?
- Nej... Det är väl klart jag hajar! Tror du att jag är nåt jävla mongo?

Reinfeldt på väg ut i kylan? - "Det blir Orimligt kallt”
Afonbladets löp Lördagen den 20 november 2010. Kommer kläderna att räcka? Kommer man överhuvudtaget att kunna gå ut? Nej, det är fortfarande inom rimlighetens gräns. Hur fan kallt kommer det att bli? Reinfeldt är här. Jag fattar inte varför de inte bara säljer den där fula villan i Täby och köper varsin lägenhet. De får väl göra som alla andra, barnen varannan vecka, dubbla uppsättningar av allt och ett evigt kånkande. Ingen av dem vill ju bo i det där förbannade huset. Filippa verkar helt incommunicado. Hon är rasande, det går inte att prata med henne, säger han. Som om han har försökt. Senast han var där hade hon kedjat fast sig vid elementet i köket. Han var där för att hämta en av brödrostarna eftersom kaninerna har gnagt av sladden på min. Hon stod två meter ifrån honom och skrek att hon hade gjort det för hans skull, ifall hon skulle få för sig att döda honom. Han gick in och hämtade brödrosten, och sen gick han ut igen. - Jag såg dig faktiskt inte, sa han när hon ringde lite senare. Sen dess har de inte pratat med varandra. Jag vet inte vem av dem som mår sämst. Jag har ringt några gånger i hopp om att kunna medla, men hon svarar inte. Och Reinfeldt ser mer körd ut för varje dag. Ringarna under ögonen blir mörkare, blicken mer apatisk. I fyra nätter har han bott på en madrass bredvid kaninburen i det som är mitt kombinerade sovrum/vardagsrum. Han snarkar inte men han gnyr. Jag tror att han skrämmer kaninerna. Mina döttrar himlar med ögonen. Det gör de allt oftare. Inte bara åt Reinfeldt. De bryr sig inte om att vi förstår hur uppfuckade de tycker att vi är, och det är väl det som är meningen. Om det nu blir så där orimligt kallt så måste jag bli av med Reinfeldt innan det smäller till. Vem vet hur länge kylan håller i sig? Men man kastar inte ut nån i det tillståndet om det ska bli un-fucking-reasonable kallt. He's in a state, som man säger. "Black tear falling on my lazy queen. Gotta tattooed tit say number 13... I'm in a state..." Pixies tonar ut och ersätts av Reinfeldts milda fasthet. Det måste man ändå ge honom. Han låter som att han menar det. “Vi, liksom alla andra inblandade stater måste ta ett gemensamt ansvar genom att stanna kvar i den demokratiseringsprocess som fortfarande pågår...“, ekar hans röst genom transistorradions spruckna högtalare i köket. Hur som helst, så länge Reinfeldt är kvar här kan jag varken jobba eller tänka klart. Han tar upp för mycket space, och så röker han hela tiden, nåt svart skit från norra Indien som man blir helt Gallagher av. Kaninerna vill inte lämna buren, inte äta utan ligger bara och gnider sig mot morötterna. Det enda sättet att lösa det här, både för mig och honom, är att ringa kabinettsekreteraren eller vadenuheter på regeringskansliet och säga som det är. Berätta hela historien från a till b... En kompis i nöd.., men om han inte gör ett skit för att hjälpa sig själv då? kan jag fråga... Hur länge ska man sitta och titta på? hur mycket är ett idiotlöfte värt? Jag lovade nämligen att låta bli. Det var innan jag fattade hur illa det var ställt. Och själv kommer han inte att ringa. He's on the highway to hell no less. Hur svårt kan det vara att göra det rätta? “Du, det där löftet, det var ett misstag, och nu tänker jag göra det jag tycker är rätt istället.“? Det finns förstås en massa aspekter som jag inte ens orkar tänka på - som konsekvenserna för rikets säkerhet till exempel. På regeringskansliet orkar dom tänka på sånt... Det låter rätt övertygande men sanningen är förstås att jag egentligen bara vill bli av med honom. Handen på hjärtat - bara han försvinner så skiter jag i resten. Och det är just därför han är kvar. Jag kan inte bryta ett löfte med så uppenbart själviska motiv. Och Filippa svarar fortfarande inte. Än så länge är det inte orimligt kallt. Jag har fortfarande lite tid på mig. Undra om vi kommer att behöva elda? Man kanske måste bygga nån slag provisorisk eldstad i köket? Vi kommer att behöva ved. Ska kolla vad som finns på vinden…

Mannen på bilden har delvis med saken att göra

Valet i Burma. Militären har gått på charmkurs och hänger av sig uniformen, stoppar ner pistolen i byxlinningen och slår ihop händerna. - Vi kör på den här demokratigrejen. Jag tror det kan bli bra! Kina och Sydostasien lyckönskar till valsegern och Carl Bildt är försiktigt optimistisk. Visst, morsning!
I en helt annan del av världen, närmare bestämt i Eritrea sitter Dawit Isaak inspärrad i en smutsig cell och undrar om det fortfarande finns ett liv att komma tillbaka till därute, utanför murarna. Han tänker på sina barn. Men när han inte kan se den yngstas ansikte framför sig trots att han blundar och försöker, så slutar han. Det gör för ont. De är vuxna alla tre nu… om de lever. Han hatar att tänka så. Det är klart de lever! Fast tanken dröjer sig kvar, och när han tänker närmare på saken så är det inte alls klart. Ingenting är klart. Vissa dagar vet han inte ens om han själv lever; när han har blivit slagen av de mer psykopatiska vakterna, under isoleringen, eller under den brännheta afrikanska solen efter sexton timmars arbete ihopkedjad med nio andra fångar.
Dawit är svensk. Svensk i den meningen att han står för, i alla fall stod för, eller i alla fall trodde att han stod för, det svenska. Jag vet att det låter komplicerat så låt oss bara säga att han stod för det svenska, och det i ett land som han varit tvungen att fly ifrån femton år tidigare under ett blodigt inbördeskrig. Han kom tillbaka till Eritrea med den bestämda åsikten att en demokratisk ordning, alla människors lika värde och rätten för var och en att göra sin röst hörd, var grundläggande byggstenar i samhällsbygget. Under gränskriget mot Etiopien blossade en het politisk debatt upp i landet. Dawit Isaak var en av de som krävde demokratiska reformer och en opartisk utredning av händelserna som lett fram till kriget. Han fängslades den 23 september 2001.
Om jag frågar mina upplysta vänner, ovänner och fiender i New York eller Vartfansomhelst om Sverige så vet de att man i Sverige lyckats åstadkomma en slags halvsocialistisk, blandekonomisk välfärdsstad. Inte för att man nödvändigtvis vill importera den (särskilt sällsynt i Amerika) men man känner till den politiska friheten och solidariteten med de fattiga och de förtryckta världen över. Och man respekterar det, är imponerad av det även om man inte tror på det för egen del. Det är inte utan att man har höjt vinglaset i en skål. En lite unken eftersmak har alltid infunnit sig. Det har liksom låtit för bra, och mina amerikanska vänner brukar dra upp självmordsstatistiken som ett dödande argument för varför det nog inte är så bra i Sverige i alla fall. Att svenskar oftare begår självmord än andra är en s.k. sanning som lever kvar i det internationella medvetandet, precis som den om vårt internationella engagemang för mänskliga rättigheter. Är det sant? Har det någonsin varit det? För Dawit Isaak har det nog det. - Vi jobbar i det tysta med det här, sa Carl Bildt på den tiden när det fortfarande fanns journalister som orkade fråga. Jag undrar om Dawit har omprövat sin svenskhet där han sitter… om han lever, alltså. Jag hatar när jag tänker så. Det är klart han lever. Fast vid närmare eftertanke så är det ju inte det.

Var är Sälen?

Död eller levande? Den fjärde kontrollrumsredaktörens sista ord?

Det första livstecknet från den fjärde kontrollrumredaktören kan vara hans sista. Det är skakande läsning. Ett brev adresserat till Matsi (anonym medarbetare) upphittades enligt en icke namngiven Colombiansk källa av en icke namngiven kranförerska vid ett besök på discoteque Sensation i Taganga. Meddelandet var skickat i form av flaskpost. Bullet kan nu presentera kontrollrumsredaktörens sista dagboksanteckningar i sin helhet.


Vad är klockan? Jag tog en taxi Det var långt efter midnatt. Kände mig pigg, tyckte i alla fall jag att jag borde göra det. Vart vill jag åka? – Coca... weed, sa jag prövande. Chauffören skakade på huvudet. – Chicas? Han ryckte på axlarna. Vi körde länge, ut ur stan och vidare. Jag kände mig lugn. Inte rädd för någonting. Inte nu, inte längre. Som att vara kär, det kanske är det jag är?
Vägen ringlar sig uppför berget. Den varma söta lukten av djungel genom det öppna fönstret. Lager på lager av svett. Vi skumpar fram, åker vid sidan av vägen där den är som gropigast för att inte välta. Vi åker säkert i tjugo minuter på det viset. Jag hinner röka två cigaretter och känner mig som ett skepp i natten. Innan vi nått krönet svänger vi av rätt in i djungeln. Det är inte ens en väg längre. Men redan när vi svänger av ser jag att det lyser där borta. Starka gula lampor. Två män tittar in i bilen och öppnar järngrinden till innergården. Vi åker in på parkeringen framför en låg plåtbyggnad, en blinkande neonskylt över dörren – Bananas. En man öppnar bildörren och leder mig förbi vakterna och in i lokalen till ett ensamt bord långt ifrån baren.
Hon ber om en cig. Jag tänder den åt henne och frågar om hon vill ha en öl. Hon sitter vid mitt bord nu. Hennes fingrar smeker min hals och hennes kropp är varm och svart och vacker. Det är min första dag i stan vill jag säga. Jag vill säga något mer, vad som helst som inte står i parlören. Hennes ögon leker över min kropp. Hon skrattar, ser sig självsäkert om och ger tecken till servitören som kommer bärande på en bricka med drinkar vi inte beställt. Hon frågar om jag vill ha coca, och snart kommer han med det också, under brickan den här gången Vi sitter närmast utgången, upphöjda på en etage som löper utmed långsidan av rummet. I mitten, ännu högre, finns en långsmal scen med två kromade metallstänger från golv till tak. Från den ena lutar sig en kvinna bakåt medan hon gnider underlivet upp och ner mot stången. Plötsligt slänger hon upp båda benen högt upp på stången, tar spjärn med ena handen och glider sedan ner mot golvet upp och ner, gör ett tvärt kast med kroppen och landar i split, drar sig sedan bakåtlutad och skrevande upp igen . Mellan dessa koreograferade nummer riktar hon in sig mot bordet alldeles bredvid scenkanten. Mannen som sitter där sträcker ut sin hand. Hon tar den, för troskanten åt sidan och låter honom känna. Jag beställer, eller så är det hon, jag vet inte: öl, rom, aguiaverde. Nu ligger hennes hand mellan mina ben. Hennes namn är Camilla. Hon tecknar mot ärret hon har på magen. Kejsarsnitt. – Ninas, dos ninas, säger hon, och jag frågar vad det kostar. Hon tecknar svaret i den spillda ölen på bordet.
Jag står utanför en gallergrind intill baren; bakom den en trappa som leder till ett rum, ett rum med en säng. Hon nyper mig i bröstvårtan, rör snabbt vid min hårda kuk utanpå byxorna och ler. Jag betalar.
Inte för att skryta, men ungefär en timme senare:
Jag står naken i badrummet och tvättar mig över handfatet. Någon bultar på dörren. En mansröst skriker något på spanska. Hans röst är hotfull. Inne i rummet står Camilla hukad vid sängen med kläderna i famnen. Hon släcker plötsligt ljuset och jag ser hennes svettblanka kropp i det gula skenet från gården när hon klättrar ut genom fönstret och försvinner ut i natten. Slagen upphör för ett par sekunder innan dörren plötsligt sparkas upp. Jag stänger om mig, låser, och släcker lampan. Nu är goda råd dyra. Jag ringer så fort jag…

Där slutar meddelandet. De sista tre punkterna är skrivna i rött och kan lika gärna vara blodstänk. Skakande läsning min vänner. Om ni har minsta lilla upplysning om den fjärde kontrollrumsredaktören, även kallad Sälen, så hör av er till redaktionen. adressen är: The Bullet, Lila balkong 2a, 1042 Mendihuaca
Ert Öra – The Dickster

timmar, dagar, veckor...

Nu har jag varit borta ett tag, har börjat greppa valörerna på de mindre mynten, de av koppar, lärt mig namnen på de som kör bilarna, serverar maten, bäddar sängarna och plockar bort fimparna ur rödvinsglasen dagen efter.
– Fuckin`hey, José! Nio, eller om det var elva, dokumentärer om flodfolken har han gjort; Karins krankameraassistent med diverse andra gig i produktionen. En kväll figurerar han som nån slags kuriosa i bastkjol - framför kameran! Han ser ut som att han vill kräkas.
– Fuckin`hey, Du är här på samma villkor som alla vi andra. Vi gör det som ska göras, det som är beställt och ingenting annat. Vem bryr sig? Ingen kommer ju ändå att titta. Målgruppen är tretton till tjugotvå, och skulle det råka vara så att någon man känner tillhör den målgruppen så tycker de antagligen att det är riktigt jävla bra, i alla fall om man ska tro statistiken. Så José kör kranen och dansar hula hula, och jag försöker hitta linjer i handlingen, följa mina spelares dubbelspel, deras pokerface, deras ränker smidda i lönndom i mina fyrtio monitorer.
Mina barn tillhör målgruppen. Man kan inte låta bli att titta fast man vet att det suger, säger de som vet.
– Okej, vi rullar på det här i B-stream! Lägg över X och Y i B så byter vi band i A!
Jag gör anteckningar och skriver avlämningsrapporter om vilka linjer jag följt och hur materialet ser ut. Jobbar fyra, ledig två - dag ena veckan, kväll och natt nästa. Schemat är generöst. Det är en fet produktion som man säger. Med svenska mått mätt. Norrmännen är här och rekar och bjuder på Marabou mjölkchoklad. Deras produktion är typ dubbelt så fet, sägs det.
José har börjat hänga på balkongerna på kvällarna. Det är där vi hänger. Baren suger. Den är klädd i kakel och har ett blått sken som gör att alla ser sjuka ut. Jag får känslan av att befinna mig på en överdimensionerad offentlig toalett, en sån de hade på Gyllene Måsen förr i tiden, med blå belysning för att inte sprutnarkomanerna skulle kunna se sina vener. Så det är på balkongerna man får reda på sånt som att någon har gjort elva dokumentärer om Creolerna och Indianernas samexistens längs stillahavskusten.
Det är Josés engelska skills som gör det möjligt. Jag har, vad ska man kalla det… ett stort passivt ordförråd på spanska, dvs. jag känner igen en massa ord men vet inte vad de betyder, dvs. jag fattar ingenting, och pratar om möjligt ännu sämre. Vi klickar dåligt, jag och det spanska språket.
Jean Pierre, som kör oss till och från location i en vit gammal Toyotabuss, sitter i skuggan utanför Mendi-Market och knappar på sin telefon, messar med familjen som är kvar i Bogotá. Våra samtal sträcker sig till att vi frågar varandra hur läget är, och svarar varandra att det är bra. – Buene, bien… och så ler vi. Vi har i alla fall det gemensamt, att vi vet hur det är att vara borta från våra barn så här länge. Det är sjutton dagar tills jag åker från Santa Marta till Bogotá och därifrån till New York, ytterligare fem dagar tills jag kommer hem och får köra in ansiktet i deras hårda magar och brotta ner dem på golvet hemma i längenheten på Tulegatan. Jag undrar när Jean Pierre får brotta ner sina?

timmar, dagar, veckor...

Nu hag varit borta ett tag, har börjat greppa valörerna på de mindre mynten, de av koppar, lärt mig namnen på de som kör bilarna, serverar maten, bäddar sängarna och plockar bort fimparna ur rödvinsglasen dagen efter: Patricia, Ovidius, Jayet, Jean Pierre och José.
– Fuckin`hey, José! Nio, eller om det var elva, dokumentärer om flodfolken har han gjort; Karins krankameraassistent med diverse andra gig i produktionen. En kväll figurerar han som nån slags kuriosa i bastkjol - framför kameran! Han ser ut som att han vill kräkas.
– Fuckin`hey, Du är här på samma villkor som alla vi andra. Vi gör det som ska göras, det som är beställt och ingenting annat. Vem bryr sig? Ingen kommer ju ändå att titta. Och skulle det råka vara så att någon man känner tillhör målgruppen så tycker de antagligen att det är bra, i alla fall om man ska tro tittarsiffrorna. Så José kör kranen och dansar hula hula, och jag försöker hitta linjer i handlingen, följa mina spelares dubbelspel, deras pokerface, deras ränker smidda i lönndom i mina fyrtio monitorer.
Mina barn tillhör målgruppen. Man kan inte låta bli att titta fast man vet att det suger, säger de som vet. Voyeurism med samma status som överdrivet koffeinintag eller vilken annan vardagslast som helst.
– Okej, vi rullar på det här i B-stream! Lägg över X och Y i B så byter vi band i A!
Jag gör anteckningar och skriver avlämningsrapporter om vilka linjer jag följt och hur materialet ser ut. Jobbar fyra, ledig två - dag ena veckan, kväll och natt nästa. Schemat är generöst. Det är en fet produktion som man säger. Med svenska mått mätt. Norrmännen är här och rekar och bjuder på Marabou mjölkchoklad. Deras produktion är typ dubbelt så fet, sägs det.
José har börjat hänga på balkongerna på kvällarna. Det är där vi hänger. Baren suger. Den är klädd i kakel och har ett blått sken som gör att alla ser sjuka ut. Jag får känslan av att befinna mig på en överdimensionerad offentlig toalett, en sån de hade på Gyllene Måsen förr i tiden, med blå belysning för att inte sprutnarkomanerna skulle kunna se sina vener. Så det är på balkongerna vi hänger, och det är där man får reda på sånt som att någon har gjort elva dokumentärer om Creolerna och Indianernas samexistens längs stillahavskusten.
Det är Josés engelska skills som gör det möjligt. Jag har, vad ska man kalla det… ett stort passivt ordförråd på spanska, dvs. jag känner igen en massa ord men vet inte vad de betyder, dvs. jag fattar ingenting, och pratar om möjligt ännu sämre. Vi klickar dåligt, jag och det spanska språket.
Jean Pierre, som kör oss till och från location i en vit gammal Toyotabuss, sitter i skuggan utanför mini-Market och knappar på sin telefon. Han är från Bogotá, och när jag går förbi sitter han och messar med sin familj. Våra samtal sträcker sig till att vi frågar varandra hur läget är, och svarar varandra att det är bra. – Buene, buene… och så ler vi. Vi har i alla fall det gemensamt, att vi vet hur det är att vara borta från våra barn en längre tid. Det är sjutton dagar tills jag åker från Santa Marta till Bogotá och därifrån till New York, ytterligare fem dagar tills jag kommer tills jag kommer hem får köra in ansiktet i deras hårda magar och brotta ner dem på golvet hemma i längenheten på Tulegatan. Jag undrar när Jean Pierre får brotta ner sina?

CLÜB GÜD

The Bullet # 911
2010 september 23

Hello there Dixters and Titsters, it’s history time.
Ert undersökande öra under buken på camp Mendihuaca har vaskat fram ytterligare rykten om ett eventuellt återuppvaknat Clüb Gûd – klubbarnas Kaiser Souzer; det enligt sägnen av satan grundade sällskapet för vilseledande irrläror och hårdare rock.

Av alla de mer eller mindre fantastiska skapelseberättelser som cirkulerar är några oftare förkommande, men Clûbbens ursprung är långt ifrån fastställt.
En (enligt många bedömare) helt syrad förklaring är att clûbben grundades av exiltyskar som inspirerade av urbefolkningen Kogi (den sista kvarvarande indianstammen i Tayronaca) och deras andevärld, sökte finna den försvunna staden Eldorado. Genom experiment med lokala hallucinogener avsåg man bli så helt Oasis att man skulle kunna företa en resa tillbaka till krigets början med skatter värda fantasiljoner i bagaget - och dessutom, planritningar för att bûgga the bômb. Hitler would’ve creamed in his jeans!
En annan förklaring som blir mer frekvent ju närmare den venezuelanska gränsen man kommer är att Clûbben startades av ledande profiler i den CIA-stödda bankverksamhet vars Colombianska blodssmaragder finansierat i stort sett varje högerorienterad statskupp i Sydamerika efter Kuba-krisen, och att clübben i första hand fungerar som ett kontrarevolutionärt vapen i den Colombianska militärens kamp mot den marxistiska FARC-gerillan.
Många (helt frigjorda) bedömare menar att mordet på Sixto Antonio Cabana Guillen, alias "Domingo Biojo" tidigare i veckan utfördes just av CLÛB GÛDS militära falang GÛDS KÛLOR. Något som dementeras av samtliga inblandade: regeringen, militären, han som sköt och han som tjallade.
Samtidigt är det allmänt känt att Domingo Biojo, a.k.a Djungelmasken - känd som FARC-gerillans 2nd in command, stor cigarrfantast och samlare av pungkrypande insekter - varit en av Clüb Güds största antagonister under många år; en fiendeskap med rötter lika djupa och outgrundliga som marianagraven, som man säger här i Tayronaca
*
Det man kan säga säkert är att för lokalbefolkningen är alla nyheter dåliga när det gäller Clûb Gûd. Minnet av Clûbbens härjningar, dess oemotståndliga dragningskraft och destruktiva inflytande är fortfarande högst levande i medvetandet hos befolkningen i och omkring Santa Marta. Skräcken sprider sig från den äldre generationen till den yngre och många menar att de senaste veckornas protester, med brända bildäck och trafikblockader bara är början, att oron kommer att eskalera så länge militären och de lokala myndigheterna väljer att ignorera den rädsla och ilska människor här känner. Och som man säger här i Colombia - när tystnaden är som störst, då går träden ut i krig. Eller som man säger på Camp Mendihuaca – vi är ju bara turister, vi tror inte på voodoo, vi är säkra… eller?
It’s getting hairy folks! Allt för nu, on the sly och väldigt hysch-pysch.
Ert öra – The Dickster