vaere för soundtrack?

Jag vill också gå i takt. Med vem och till vad vet jag inte. “Djupt rotad instinkt det där“, säger Juka och snärtar iväg cigaretten från köksfönstret. Nere på Surbrunnsgatan går ett par i rask takt, hand i hand med varsitt badmintonracketfordral svängande i en perfekt synkroniserad pendelrörelse och till synes helt utan ansträngning. Det märks att de vet precis vart de ska. Inte helt olika soldater faktiskt. De går i takt med varandra förstås. Sådär som man gör när man håller om någon, tills man tröttnar för att man har olika långa ben och hela tiden måste anpassa sig på ett jobbigt vis; armen studsar som på en gropig väg och man tänder en cigg för att krångla sig ur. Fast, med vem och till vad, är förstås det Juka funderar över. Det finns så klart någon han tänker på. “Hur fan vet man…”, säger han dröjande, “Man träffar någon som verkar perfekt, alltså med ett huvud som spinner på det där sättet man går igång på, stark och ömtålig på en och samma gång och med lagom långa ben, och man tänker - med henne - det är ju inte så jävla svårt. Men det är ju inte så att det plötsligt går igång ett klicktrack i skallen på en. Snarare tvärtom, plötsligt är man mer i osynk än någonsin, snubblar på sina egna fötter och håller på. Nä, jag blir jävligt misstänksam när folk går i takt, för samtidigt som man skulle vilja - jag menar, det är snyggt som fan - så verkar dom helt döda på nåt vis, som om dom sålt sin själ eller nåt.” säger Juka och börjar sjunga en helt frigjord version av Robert Johnsons “Cross Road Blues”, omöjlig att återge, men ni fattar poängen. Och då är vi tillbaka till - vad man går i takt till. Nej, man kan inte döma folk sådär, jag vet. Man ser folk i likadana träningsoveraller och det betyder säkert ingenting. “Allt ligger i betraktarens öga.” som min pappa sa lite surt häromsistens när jag frågade vad han målade. “Jag målar bara lite kanterna, så kan ju betraktaren fylla i resten - det gör dom ju ändå.” Det var ett skämt, men bara till hälften. Han målar bra, det tycker jag, men har en tendens att vilja förklara sig, vilket enligt min mening förminskar både måleriet och honom, vilket alltid gjort mig obekväm, vilket jag sagt till honom, vilket gjort honom stött. Men eftersom det är svårt nog att få det att funka ändå - med badmintonracketfordral och hela skiten... “Djupt rotad instinkt det där”, som Juka mycket riktigt påpekade. Han tänder en ny cigarett och tittar ut över Surbrunnsgatan. Jag gräver i skivhögen och kommer upp med den här.

*You may ask yourself
How do I work this?
You may ask yourself
Where is that large automobile?
You may tell yourself
This is not my beautiful house!
You may tell yourself
This is not my beautiful wife!

You may ask yourself
What is that beautiful house?
You may ask yourself
Where does that highway lead to?
You may ask yourself
Am I right?... Am I wrong?
You may say to yourself
My God!... what have I done?

*Talking Heads - Once in a Lifetime

När teven står på

Och nu till nåt helt annat, Afrika kanske:
Jag har stått rätt länge där på den dammiga grusvägen, säkert en timme, med punktering, utan reservhjul, utan domkraft när jag ser hur det dammar vid horisonten. En öppen van närmar sig. Jag hör basen, en stadig beat från en bergsprängare, skrik och skratt. De är säkert tio stycken, unga män, fyra i framsätet och resten på flaket, men inga vapen vad jag kan se. Antagligen är dom på väg till Garissa precis som jag. Jag försöker räkna ut vilken dag det är och kommer fram till att det mycket väl kan vara lördag. De stannar och de fyra männen i framsätet hoppar ur. De bjuder på Tusker och pepprar mig med frågor medan jag försöker förklara problemet. Jag dricker den första flaskan i ett svep. Det är säkert över femti grader i solen. De har både reservhjul och domkraft men när vi ska sätta på hjulet så passar det inte. Det går inte ens att få på. De säger att jag ska åka med till Garissa, hitta en mekaniker där och komma tillbaka imorgon. Jag dricker en flaska till och känner plötsligt hur trött jag är. Jag skulle ge nästan vad som helst för en dusch, en säng, ett lagat mål mat och en god natts sömn. “Pussy, Poontang - you come with us - we show you a real good time” , säger männen. Sinsemellan pratar de somaliska men uppblandat med engelska fraser. Precis som hemma, tänker jag. “Med öppen gylf genom Afrika”, det var vad farfar brukade säga att hans memoarer skulle heta. Det var ett skämt förstås, men… det var inte lika enkelt längre. Det finns officiella siffror på hur många procent som är HIV-smittade, och dom är skrämmande, sanningen är för skrämmande och på barerna i Garissa... Nej, en dusch, en middag och en skön säng, ensam - så fick det bli. Nej, fan det här funkar bara som en liten utflykt men jag tror inte att det blir något Garissa för min del. Jag har aldrig varit i Afrika. Jag tror jag stannar på den där dammiga grusvägen med min trasiga bil. “Hörni killar! Kan jag köpa en back Tusker?”, frågar jag. Och så väntar jag här på nästa bil, nästa kontinent, telefonsamtal, sms eller facebookmeddelande. I morgon kommer barnen.

Thriller

Och kärleken kom lika våldsam som oväntad. Slog undan benen och vände världen ut och in; uträkningar, planritningar och annan småpotatis stänkte upp på väggarna och avslöjades som det omsorgsfullt kamouflerade skitsnack det alltid varit. Att fly, att göra en talisman av kärleken, lägga den i formalin och bära den med sig skulle naturligtvis inte gå. En sådan talisman skulle komma att bli en förbannelse och en ständig påminnelse om hans feghet.
Bröst kan komma att sprängas, tänkte Juka i ett fåfängt försök att analysera situationen. Hennes våta halvöppna mun mot hans, och förtvivlan över tidens obönhörliga tickande överröstat av nuets allestädes närvarande dån, det var där han befann sig. Men han var inte ensam.
To be continued...