Ostra Knall (ur Jukas Barndom)

Överenskommelsen var så självklar att den aldrig behövde uttalas - Walter sa inget om oss, och vi sa inget om Walter .
Från Sundbyholm, förbi travbanan och sen var det nedförsbacke hela vägen till Ostrahandeln nere i Ostra Knall. Nej, vi hade inga puttersmällor på cyklarna, det här var långt senare; jag var elva. Vi brukade hänga där, på Ostrahandeln. Jag, Pottie, Lizzy och systrarna Choklad: Maya, Leija och Anna, som bodde alldeles bredvid och var de enda bruna ungarna i hela Sundbyholmstrakten. Det låter kanske konstigt att hänga på en lanthandel men Ostrahandeln var inte vilken lanthandel som helst.
Walter Bur var en härjad man i 40 års åldern. Att han kommit att driva lanthandel var mest en slump. Han hade behövt en front, ett ställe att operera ifrån, där han kunde ägna sig åt sina mer lukrativa affärer utan att dra till sig alltför mycket uppmärksamhet, och Ostra Knall hade visat sig fungera alldeles utmärkt. Dessutom var det där han hade träffat Asta Kir: en kåt, rödhårig finska som både tvättade hans skjortor och skötte butiken. Faktum är att ostdisken var en av de mest välsorterade i hela Eskilstunaområdet. Walter var av den övertygelsen att förmågan att uppskatta en god ost var en ojämförlig måttstock när det gällde att bedöma nivån av civilisation och förfining hos de människor han träffade; och tyckte man inte om ost så låtsades man, för Walter Bur was the man. Annars bestod kunderna mest av finska zigenare och biltjuvar. De gick rakt igenom butiken och uppför trappan till det som rymde både Walters kontor och hans bostad, och kom sällan därifrån med något som var större än att det kunde rymmas i en byxficka. Walter hade nog varit kär i Asta till en början, men tiden gick och hon var inte (som man säger nuförtiden) easy going . “En finne arslet” brukade Walter säga och blinka åt oss. Inte minst ställde hon till det genom sin svartsjuka. Hon misstänkte alla, inklusive oss barn, för att inte önska nåt högre än att ta sig innanför Walters kalsonger. Och när hon drack blev hon ibland så galen att Walter fick be Peppe om hjälp att låsa in henne i matkällaren. Peppe var Walters livvakt. En blond, skäggig jätte till finne som kunde greppa en fullvuxen man runt halsen med en hand. Så Walter började använda Asta som någon slags kurir istället, så han slapp ha henne i butiken. Hon och Peppe åkte fram och tillbaks från Solvalla till Helsingfors, till polackjävlarna och “fabriken” som Walter i ibland hänvisade till, men som ingen av oss barn visste var den låg. När Asta började flänga runt så behövde han förstås hjälp i affären. Så ibland stod Lizzy bakom disken , ibland Pottie och ibland jag. Vi fick inget betalt men vi tog läsk, godis, öl och cig som vi ville och kunde plocka på oss några tior direkt ur kassan lite då och då. Ingen av oss var nåt vidare på räkning, och vågen var trasig, så vi tog betalt lite på måfå, men det var sällan någon som klagade. En av Walters stammisar var Alvar Schmidt. En man i Walters ålder med lösögonfransar, stripigt svartfärgat hår och nästan alltid klädd i storblommig städrock och klackskor. När Alvar var full så grät han så att kinderna blev svartrandiga och en gång försökte han skära kuken av sig bakom ostdisken, men då blev Walter så förbannad att Alvar blev portad ända tills han kom tillbaka från Italien med en tvåkilos parmesan i försoningsgåva. Det var en ovanligt olycklig kärlek, både till sig själv och till Walter, som gjorde att Alvar så ofta gick omkring med randiga kinder, för även om Walter inte var helt likgiltig för Alvars charm så tyckte han ändå att han var en jävla fjolla.
Walter var en genuint godhjärtad man, det syntes liksom utanpå, och jag antar att det därför som våra föräldrars protester var såpass lama som de ändå var. De visste förstås inte vad som gjorde att vi trivdes så bra där i Ostra knall, men när de väl hade träffat Walter så förstod de i alla fall att deras barn var i goda händer. Antar jag. Dessutom var Walter känd vida omkring för sin generositet. T.ex. tog han sig an Chokladflickorna och slöjdlärarens fru Gördis efter att slöjdläraren fått en hjärtattack och dött på lägerskolan i Flen. Gördis och flickorna åkte till Solvalla med Walter och bodde på hotell, och aldrig att han ens petade på Anna Choklad, trots att hon såg ut som en indisk prinsessa och var så klent begåvad att det inte skulle ha krävts någon större finess att få henne dit man ville… om man ville.
Och på somrarna var det fester på Walters båt. Alla var bjudna och festerna varade hela natten. Folk dansade och skrek, hånglade och ramlade i vattnet och vi satt och slog vad om vilka som skulle slåss och vem som skulle få stryk. Och blev folk så fulla att de somnade så snodde vi deras pengar, med Walters goda minne.
Åren gick. Walter åkte in på kåken, kom ut och blev ihop med Lizzy som fyllt fjorton och fått bröst. Asta gjorde några halvhjärtade självmordsförsök men tröttnade så småningom på att ta livet av sig och gifte sig med Peppe. Tillsammans startade de en agentur för polska bärplockare i närheten av Forsmark som gick riktigt bra ända fram tills det där olyckliga hände i Chernobyl. Gördis och systrarna Choklad blev frälsta. Gördis gifte sig med en pingstpastor och så flyttade hela högen till Jonköping. Jag och Pottie blev över. Vi anpassade oss till normen kan man väl säga, och började hänga runt på järntorget i centrum som normala ungar. Lizzy blev så småningom sjuksyrra och berättade att för inte så länge sedan hade Alvar Schmidt flyttat in på vårdhemmet där hon jobbar. Han verkade gladare än förr, med lösögonfransarna på och några få svartfärgade testar på sitt annars kala huvud.

blont hår små bröst

Terapeuten, själv en provkarta av neuroser och ofrivilliga tics såg på Juka med sin flackande men ändå djupt medkännande blick. Enligt honom var Juka ett klassiskt fall. En offermentalitet så djupt rotad att resonemang om delaktighet och ansvar i det som drabbade honom var som att diskutera tonskalor med den född döva eller nyanser av brunt med den född blinda.
Frågan han fick till svar var den fråga han själv ställde oftare än någon annan under sina sessioner - “Hur menar du då?” frågade Juka. Gång på gång hade de hamnat i samma återvändsgränd.
Terapeuten hade då kommit att tänka på en psykopat han behandlat. Psykopaters handikapp är som bekant att de inte kan sätta sig in i andra människors känslor, ett långt vanligare tillstånd än vi i allmänhet föreställer oss. Psykopaten kan få hjälp att leva i någorlunda samklang med sin omgivning genom insikten om hur hans egna handlingar mot andra slår tillbaka på honom själv. Det har inget med egentlig empati att göra utan är ett intränat rationellt förhållningssätt som psykopaten upplever gagnar hans egna syften. Psykopaten hade inte varit ovillig att försöka men det hade krävts den typen av handfast pedagogik som en småskollärares matematiska exempel med äpplen och päron för att patienten skulle kunna se det han tidigare varit blind för. Kanske skulle något liknande fungera för Juka, funderade terapeuten vidare.
“Hur menar du då?” Var frågan terapeuten fått som svar på den fråga han ställt till Juka som lydde ungefär så här “Vad har du för del i det här tror du?” Det han åsyftade med “det här” var Jukas val av partners. Ett av Jukas problem var enligt honom själv att kvinnan han haft en relation med var spritt språngande galen. När han med hjälp av terapeuten tittade tillbaka på sina tidigare relationer så visade det sig som väntat att alla kvinnor Juka haft en relation med varit spritt språngande galna. “Sånt jävla oflyt!” kommenterade Juka problemet, och var med detta beredd att lägga saken till handlingarna. Det terapeuten försökte göra var förstås att få Juka att inse att det var han som valt dessa kvinnor, och att detta var långt mer intressant än hur deras galenskap sedan yttrat sig. Spritt språngande galna kvinnor finns det ju lite här och var, det vet vi, men det finns ingenting som tvingar oss att ha en kärleksrelation med dem.
Med sin flackande men ändå medkännande blick irrande runt i rummet och mellan tvångsmässiga harklingar bad terapeuten Juka att till nästa session skriva upp några gemensamma nämnare för de kvinnor han hade haft ihop det med. Vad var det som gjorde att han valde dem? Och Jukas respons hade förvånat honom. “Så hypotesen är alltså att jag inte bara har oflyt utan liksom en blind fläck för galna kvinnor?”
“På pricken Juka, precis så menar jag.” svarade terapeuten och kunde inte låta bli att le när han skrev detta i sin journal. Han skulle inte dra för stora växlar på det som hänt. Alltför ofta hade han trott sig göra framsteg med en patient, när denne som av en lyckträff eller som ett utslag av att vilja vara till lags sagt något som han misstagit för en insikt; men det kändes ändå hoppfullt.

Juka såg nöjd och förväntansfull ut när han äntrade terapeutens rum en vecka senare. Han tog upp ett kuvert ur fickan, och plockade fram en rad fotografier som han lade upp på skrivbordet. Terapeuten granskade dem var för sig. Det var fotografier av kvinnor, Jukas föredettor. De var alla vackra, med vakna intelligenta ögon. Juka hade givit honom utförliga beskrivningar av flera av dem, beskrivningar som många gånger fått terapeuten att undra över vad dessa kvinnor egentligen hade sett hos Juka; och den känsla av avund och bitterhet han ibland känt vid dessa tillfällen hade senare fyllt honom av skam.
“Nå?” avbröt Juka hans tankegång. "Är du färdig?" “Vadå?” frågade Terapeuten. “Ser du inte?” frågade Juka. “Ser vadå?” frågade terapeuten. Juka suckade otåligt. “Okej, kolla den här… och sen den här… och så hon - vad ser du? Kom igen nu!” “Jag ser tre, fyra, fem kvinnor… fem kvinnor som du haft sexuella relationer med.", svarade terapeuten. "Vad är det du vill att jag ska se?”
Då kom Juka ihåg det, de hade pratat om det tusen gånger, hur viktigt det var att faktiskt själv verbalisera allt, även det som kunde tyckas självklart. "Okej, jag ska säga det själv."
Och så började han förklara hur han suttit och försökt komma ihåg, hur det hade stått helt still i huvudet, hur han inte för sitt liv kunnat återkalla den där första, initiala dragningskraften, och hur det sedan när han såg bilderna, plötsligt, som genom en uppenbarelsen, stått klart för honom.
“Det är helt otroligt att jag inte kommit på det tidigare. Men det spelar ingen roll nu. Kolla här på bild nummer ett: mörkt hårt, stora bröst! Och här, bild nummer två - vad ser du? Just det! Mörkt hår, stora bröst: Och så titta nu på bild nummer tre, och fyra, titta på alla bilderna! MÖRKT HÅR, STORA BRÖST! MÖRKT HÅR OCH STORA BRÖST!" Juka var i det närmaste extatisk och satte fingrarna i kors framför sig som för att beveka en ondskefull fantom.
"Mörkt hår och stora bröst." Det hade alltså varit det som alltsammans handlat om! Om han bara undvek det så… Hur svårt kunde det vara? Och det var inget fel på blont hår och små bröst. Han kände plötsligt hur han rycktes med, och sa det gång på gång för sig själv som ett mantra: "blont hår, små bröst, blont hår, små bröst... Med äventyret sprittande i bröstet, kanske till och med lyckan, tog han högtidligt terapeutens slappa kallsvettiga hand i sin och bugade sig djupt innan han jublande sprang ut på gatan som en fri man. Inga fler spritt språngande! Tänk att det kunde vara så enkelt!
När terapeuten, själv en provkarta av neuroser och muntra ticks, skrev sin journal den eftermiddagen kunde han inte låta bli att le för sig själv. Tänk att det kunde vara så enkelt. Case closed.

en plats i våra hjärtan

50-årsfest igår. Alla hade vi samlats - Dylan Thomas Tranströmer, Bert-Åke Varg, Li’l Kim Larsen, Eva Britt Strandberg, bröderna Fåglum och hela Hej Baberiba gänget - för att fira henne… Karin Halberg-Lange! Rebellen från Jakan; punkaren, poeten och Australienåtervändaren - den bedrägligt väna, elektriska skitblondinen som snurrat upp döden på läktarn och kommer att överleva oss alla. Ossian vaktade bron, Elli och Minna sjöng så det värkte, Gorm höll kärlekstalet och jag önskar att jag kunde gå dit ikväll igen. Tack för igår!