del 2 homeboy

Polisen knackar dörr. Jag svarar. Ljuger. Pistolen bakom kylskåpet. En hyresgäst har blivit skjuten. Mr Riviera i 176an berättar portvakten senare, och antyder att det har med tvättomaten att göra. Tvättomaten i huset bredvid. Vet inte om någon någonsin gått dit för att tvätta. Heroin och kokain säljs helt öppet. Kunderna står i kö vid trappan, vaktade av Earnest, lutad mot sitt baseballträ. Vid dörren, någon av tvillingarna, med pengar och påsar. Vaktposter hela vägen från Ave B ner till C, och i lägenheten ovanför, fruar och flickvänner som packar och väger paket.
Vad har hänt med mannen som blev skjuten? Är det allvarligt? Nu är jag bara en vanlig granne, bekymrad förstås, men pistolen bakom kylskåpet är glömd. Det som hänt är en episod som inte har med mig och mitt liv att göra. Jag är inte inblandad. Inte egentligen.
Kulan har träffat Mr Riviera i armen och han får lämna sjukhuset samma dag. Han berättar för alla som orkar lyssna. Det gör ont förstås, men han verkar trivas med uppmärksamheten. Och hans fru beklagar sig. Han har inte varit till någon större nytta förut, och nu med ena armen i bandage… Polisen tappar intresset och snart är det bara en incident, knappt en historia ens, som ska ersättas av nya, färskare och mer spännande.
Faustino ser jag inte på flera dagar. Vi undviker varandra. Och när han så småningom sitter där på trappan igen så är vårt förhållande ett annat. Han har rakat av sig fjunmustaschen och ser äldre ut.Vi nickar åt varandra. Jag behöver inte längre gömma undan pengar och nyklar för att Faustino ska komma och hälsa på. Han får tillbaka pistolen. Jag insisterar. Han tar motvilligt emot den. Den har legat bakom kylskåpet i flera veckor. Den betyder ingenting längre. Inte för någon av oss.

en new york historia

Faustino, 14 år, fjunig överläpp, vaktar gathörn, springer ärenden, pratar nervöst hela tiden och rycker till som en strykrädd hund när hans mamma sticker huvudet ur fönstret på andra våningen. Han sitter på trappan när jag kommer hem. Jag tycker om Faustino men är på min vakt och låter inget av värde ligga framme när han hälsar på. Det är som historien om grodan och skorpionen. Han är en tjuv, om det är hans natur vet jag inte. Men idag går vi inte hem till mig. Vi går ut på bakgården. Han vill visa mig något och ber mig vänta. Bakgården är vildvuxen och full av skrot. Ur ett uppochnervänt kylskåp plockar han fram något, en plastpåse. Vi står intill väggen. Faustino spejar upp mot de stängda fönstren en sista gång. Vecklar ut plastpåsen. Det är en Luger, gammal, vacker, i den mån man nu kan tala om skönhet när det gäller vapen. En souvenir, ett museiföremål och knappast något som utgör någon fara, tänker jag. En föregångare till dagens automatvapen, rekylens kraft för upp en ny patron till kammaren från magasinet så att man kan skjuta flera skott utan att behöva ladda om. `Den är laddad, säger Faustino allvarligt. Jag ler. Jag ler över Faustinos allvar, eller oskuld, och för att jag ändå känner mig lite nervös tillsammans med Faustino och hans stulna pistol där på bakgården. Han tycker inte om mitt leende. Överlägset? Antagligen. Jag tar honom inte på allvar, ler som om jag klappade honom på huvudet. Sen går allt väldigt fort. `Tror du mig inte? hans ton utmanande nu. Jag svarar nåt i stil med, `Jo, fast… och sen hinner jag inte längre. Ett skott brinner av. Jag vet inte vem av oss som blir räddast. Allt blir tyst. Det enda jag hör är blodet som rusar i mitt huvud. Jag tittar på Faustino som fortfarande står med armen utsträckt, pistolen som pekar snett uppåt, mot huset mittemot vårt. Glasskärvor som faller i slowmotion från ett fönster på tredje våningen. Nu kommer ljudet tillbaka, smällen som fortfarande ekar mellan väggarna, glas som krossas, röster från husen och en gäll ihållande ton som kommer någonstans inifrån Faustino. Vi hukar längs väggen och tar oss in genom bakdörren och springer upp för trapporna. `Snälla… Faustino ger mig pistolen. `Min mamma kommer att döda mig, säger han, och i det ögonblicket tror jag honom. Jag tar pistolen innanför jackan och fortsätter upp till min lägenhet.

det ser olika ut beroende på var man står

DET HÄR ÄR INTE JAG

Småstadspojk innerst inne. Man kan inte fly sitt ursprung säger dom. Det yttras alltid som en självklarhet. Allt som sägs bergsäkert gör mig misstänksam. Gillar man det inte där man är så drar man, säger jag, och låter med ens lika bergsäker. Jag hade inget val, jag valde inte, men jag valde rätt. Jag flydde från småstaden till Stockholm och därifrån till New York, kom så småningom tillbaks och lade in mig på sjukhus. Det låter mer dramatiskt än det var. Nej det är inte sant. Det var mer dramatiskt än det låter. Idag finns ett Andy Warhol museum i Pittsburgh. Så här skrev Lou Reed och John Cale om Andys förhållande till staden i sin postuma hälsning - “Songs for Drella”

Small Town
Words and music: Lou Reed & John Cale

When you're growing up in a small town
When you're growing up in a small town
When you're growing up in a small town
You say no one famous ever came from here
When you're growing up in a small town
and you're having a nervous breakdown
and you think that you'll never escape it
Yourself or the place that you live
Where did Picasso come from
There's no Michelangelo coming from Pittsburgh
If art is the tip of the iceberg
I'm the part sinking below
When you're growing up in a small town
Bad skin, bad eyes - gay and fatty
People look at you funny
When you're in a small town
My father worked in construction
It's not something for which I'm suited
Oh - what is something for which you are suited?
Getting out of here
I hate being odd in a small town
If they stare let them stare in New York City
as this pink eyed painting albino
How far can my fantasy go?
I'm no Dali coming from Pittsburgh
No adorable lisping Capote
My hero - Oh do you think I could meet him?
I'd camp out at his front door
There is only one good thing about small town
There is only one good use for a small town
There is only one good thing about small town
You know that you want to get out
When you're growing up in a small town
You know you'll grow down in a small town
There is only one good use for a small town
You hate it and you'll know you have to leave

Jag föddes på en liten gård utanför Eskilstuna. Lövgård. Vi hyrde gårdshuset. Pappa målade i sin ateljé med några kompisar och mamma gick i skolan eller tog hand om oss. Det jag minns är sånt som berättats för mig. En uggla vi tog hand om, nån gammal farbror som hette nåt och en lanthandel. Sen flyttade vi till Strängnäs och det var där jag växte upp, med en rad barnflickor, den ena galnare än den andra och jag blev kär i nästan allihop.

sverige är fantastiskt och narkosläkarens rekord

Nyopererad och fortfarande yr av morfinet. Ena handen i bandage så nu kan jag inte spela gitarr alls, och ändå var det därför jag blev opererad, för att kunna spela. Min vänsterhand domnade bort ideligen, fingrarna lydde inte. Doktorn berättade att det hade ett namn, att det gick att laga, 300 spänn för en operation med lite morfinbas som topping. Det är för billigt, tänkte jag och sluddrade ett `det var som fan, med blicken på narkosläkarens enorma byst medan hon klädde in taket med nylonstrumpor (bläckfiskarmar som hofullt vajade över mig) `Ja, sa doktorn, det är nog faktiskt världsrekord. Sen sjöng vi Spaceage Daydream i kanon tills jag somnade.

söndag, i värsta fall

Känner mig sådär mensig idag: håret, torrt och risigt, luktar svett fast jag både duschat och rollat på deodorant. Hade tänkt att piffa till mig lite idag, fint väder, ledig och så, men hur skulle det gå till? Jag har verkligen inga kläder!!! Idag hade det vart perfekt med den där vårdräkten från Filippa K (grön och svartrutig, executive chic) som förresten Ann hade på sig igår, fast hon visste att jag hade tänkt köpa den. Men för vilka pengar då? Hade fått sitta hemma i köket i min nya dräkt och käka havregrynsgröt och makaroner resten av månaden. Det slutade med att jag gick ner till konsum i mysbyxor och tofs, tvättade fönstren och satte mig på balkongen med en kopp kaffe, en cig och ett korsord. Nu ska jag kolla alla säsonger av Lost, CSI och Top Model i ett streck. Om inte det funkar så finns det ju gas, eller så ringer jag på hos Janne…

Vaeredär för en stare?

f.d. bobstjärna på fest

Fest igår. Sorligt och härligt. Inslagsproducenter, projektledare, redaktörer och producenter, stjärnfotografer och ljudkonstnärer, pokerspelare, tv-kändisar och professionella festgåare, alla glada på bjudsprit och plockmat. Man log och kom med kvickheter, kråmade sig och skrattade, skålade och flimrade förbi. Framåt senare, när de flesta var lite suddiga i konturerna och ljudnivån sådan att man fick gissa och gestikulera, och det man hörde var i stil med “Nu är det bara rätt in i kaklet som gäller” fick jag syn på ett bekant ansikte. En blond kvinna, i min ålder skulle jag tro, inte tjock men en aning sådär, vad ska man säga… stod för sig själv och såg lite bortkommen ut. Hon log när hon mötte min blick och jag höjde mitt glas på avstånd. Någon minut senare stod hon kvar på samma ställe, fortfarande ensam. Hennes ansikte var så välbekant att jag tänkte att det måste vara någon jag känner väl, ni vet som när man för sitt inre vet hur någon ser ut när de skrattar, eller till och med gråter. Men jag kunde för mitt liv inte placera henne. På vägen hem slog det mig, jag är ju inte helt säker men… visst var det hon.

Irrationellt beteende

Invånarna i en liten stad i Schweiz tillfrågades av en av parlamentet tillsatt researchgrupp om de kunde tänka sig att upplåta utkanten av staden till förvaring av kärnavfall. Eftersom 40% av landets energiförsörjning kommer från kärnkraft så ställdes frågan som en solidaritetsfråga - kan er lilla stad tänka er att göra detta för allas vår välfärd? En enkät visade att 50,8% av invånarna var beredda att riskera detta som en solidarisk handling. Nåja, resultatet var inte riktigt tillfredställande, 49,2% var trots allt fortfarande emot, så man kryddade anbudet och erbjöd varje invånare 5000 schweiziska franc per år (c.a. 15 000 kr) för olägenheten att ta emot avfallet och tänkte att man på så sätt skulle få med sig en tillräckligt stor del av nejsägarna att man hade en kraftig majoritet för förslaget. Resultatet av den ekonomiska bonusen blev inte vad man förväntat sig. Den här gången svarade bara 24,6% av invånarna ja på parlamentets förfrågan. Folk kan vara både empatisk och solidariska men ingen vill sälja sig billigt, STOORA bonusar ska det vara.

the arrogant skitstövel within

Det verkar som om man har fått lite koll på tillvaron. Ni vet, pengarna trillar in på kontot, räkningarna är betalda fram till september, resan söderut beställd (tillbaka i slutet på maj) och barnen tindrar med ögonen mest hela dagarna. Frugan (separerade men inte skilda) har köpt upp sig på lite nya sexleksaker och undrar om man vill komma över, no strings attached. Fast helt okomplicerat blir det väl aldrig förstås. Mamma och pappa ringde och undrade om inte favoritsonen ville ha det där arvet i förskott (48 rum i Derbyshire, vad ska man göra med det?) och så alla jobberbjudanden, förskott och middagsinbjudningar man måste hålla reda på, men som man brukar säga, `vad vore livet utan motstånd.

MI6 - superhemlig spion, vårdslös med sanningen

Jag var och kollade in The Only Ones, lite inkognito, med huvan på, eftersom jag inte ville bli igenkänd. Det finns nämligen de som är ute efter mig, eller som jag i alla fall tycker det är jobbigt att träffa. Harry Byrnes t.ex.(och det beror enbart på att han är en generös jävel som aldrig någonsin kommenterat den där tusenlappen jag fick låna av honom 1985) och så alla dom som frågar, vad gör du nu för tiden? vilket innebär att jag måste ljuga. Why? Because you can’t handle the truth! Sedan jag började jobba för den militära underrättelsetjänsten i början av nittitalet så har jag fått leva ett väldigt krävande dubbelliv, å ena sidan som nån slags halvpatetisk musikertyp som hankar sig fram på ströjobb och aldrig riktigt får till något vettigt, å andra sidan som superhemlig spion med försänkningar i det säkerhetspolitiska toppskiktet både här i Örnsberg och på andra platser i världen. Så jag stod där i ett hörn och lyssnade på mina gamla hjältar med ena örat, och på kodade meddelanden i min hörsnäcka med det andra, när jag fick syn på Reefat El Sayed som studsade upp och ner med bar överkropp och sjöng med i Another Girl Another Planet. Det är lite som facebook när man går på konsert med gamla hjältar - jahaja, tänker man, där är han, och så kommer man kanske ihåg nåt kul, typ "här ligger en gravad hund", eller "vi simmar alla i samma båt".

ständigt denne vessla

X fyller 50 och abbonerar krog på Djurgården. Det är bjudfest, trerätters, öppen bar, dans med livemusik och gräddan av teaterstockholm bänkar sig för att fira, cirka 200 personer. Tillställningen avlöper utan några större skandaler: Ramberg blir stökig och Berggren blir sne, Flink börjar gråta blir bjuden på te… och X själv syns inbegripen i en hetsig diskussion med krögaren i köket, men ingen polis tillkallas och ingen blir förd till sjukhus, och dagen efter vaknar de allra flesta upp i förvissningen om att det nog inte var så farligt, och utifall att, så fanns det säkert dom som hade varit värre. Vissa slår på stort när de fyller 50 och X nöjer sig inte med bara kalas, dessutom bjuder han några vänner på en weekendresa till Venedig. Flott! Men redan första kvällen tycker gästerna att X verkar frånvarande. Han går ifrån notan på Harrys utan att säga ett pip, och under resten av resan är han irriterad och liksom snarstucken och kräver hela tiden att bli bjuden (på Harrys dessutom, Venedigs kanske dyraste krog). När det är dags att checka ut från hotellet visar det sig att hotellrummen inte är betalda. X själv är helt lägligt försvunnen så en av gästerna ser sig tvungen att betala, planet går ju strax.
Väl hemma, tiden går, tråkigheter glöms, i alla fall av Venedigresenärerna, tills de en dag blir uppringda, en efter en, av en privatdetektiv som ringer på uppdrag av en icke namngiven resebyrå som har blivit lurade på fyra flygbiljetter tur och retur till Venedig; samtidigt som en icke namngiven krögare på Djurgården sliter sitt hår, han är på ruinens brant efter att ha blivit blåst på 300.000 kr av en, måste jag säga, förbluffande aktör.

Carl Johan De Geer

*Den gamla tanken dök upp, min briljanta idé att starta en filmfestival vars enda innehåll skulle vara filmer om manlig självömkan. Min kompanjon och jag hade gjort en lång rad lämpliga verk. I de flesta av dem utgörs slutet av att den manlige huvudpersonen lägger sig ner för att dö, helt frivilligt, av ren grämelse.

*Hittat i den självbiografiska Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer

Crispin Glover spelade aldrig snooker i Genesarets sjö

Champions league. 2-2 mellan Chelsea och Liverpoop tjugofem minuter in i andra halvlek. Det bästa med fotboll är att jag kan reglerna. Det känns tryggt. Nu blev det 3-2 till Chelsea, saken är klar. Jag håller inte på någon, eller på dom som vinner. Sverige tycker jag inte om eftersom jag är svensk och de spelar så dåligt. Det börjar bli svettigt, får ta av mig mössan, och filten. Ursäkta, jag pratar för mig själv. Snooker tittar jag på fast jag inte kan reglerna. Det är bara britter (och irländare) som spelar och när det riktigt hettar till knäpper dom upp översta skjortknappen; de små gesternas spel, känsloyttringar i form av en knuten näve, ett stön eller ett höjt ögonbryn, subtila psykningar och svettpärlor på överläppen. Nu står det plötsligt 4-3 till Liverpool, hepp! 4-4, och där går slutsignalen. Chelsea mot Barcelona i semin och vad som helst kan hända - t.ex. så vann kanadensaren Cliff Thorburn, som första och enda ickebritt (eller irländare) genom tiderna, världsmästerskapet i snooker 1980.

En bild säger mer än tusen ord, ibland två

Vi åkte pendeltåget söderut mot Nynäshamn. Jag, Vilma, och så ökenråttorna i transportburen.`Vi tar dom i transportburen, sa Vilma, och så gjorde vi det eftersom hon är chef över råttorna. Vi var grymt försenade men det hade vi ingen aning om. Vilma pratade oavbrutet och efter ett tag stängde jag av och började fantisera om hus jag hade kunnat bo i om allt varit annorlunda; små och stora, fina och fula, på landet och i förortscentra, med hästsvans och schäfer, lodenrock och Landrover, byxor eller kjol. En himla massa liv i olika hus blev det. Vilma läste på stationsskyltarna, repeterade deras namn misstroget och kastade förstulna blickar mot mig som om hon inte riktigt litade på sin läskunnighet.`Stridslida, Handen, Segersäng, Skogås, sa Vilma, tänk om man bodde i Sko-gås.

En sann historia

En förmiddag när Klätte vaknar upp på soffan efter en ovanligt hård natt och ser sig omkring upptäcker han att i takkroken där kristallkronan brukar hänga, hänger istället en badrumsvåg! På vågen har någon tejpat upp en lapp där något står skrivet med kulspetspenna. Han ställer sig på en stol och läser: Hoppa och gissa din vikt. `Det var som fan! Precis den sortens vildsint anarkistiska tankegång man kan förvänta sig av en inbrottstjuv, utropar Klätte hänfört när han märker att de signerade förstautgåvorna av Wilhelm Moberg, originalporslinet från Rörstrand, bordssilvret, 6000 kr i kontanter, Malmstens farmorsstolar, Mathson, Aalto, Wegner, och allt annat äv värde är försvunnet ur lägenheten.

Kunde man ge sig fan på

Nu är det äntligen vetenskapligt belagt. Man kan alltså tala om en brytpunkt, slutet på en era och början på en ny när Johan Neesken (Ajax och holländska landslaget) i början av 70-talet gjorde sig känd som straffsparksläggare (för en bredare allmänhet genom sin straffspark i vm-finalen mot Västtyskland 1974 där Holland tog ledningen redan i andra minuten). Istället för att som tidigare placera bollen nära en av stolparna sköt Johan Neesken på kraft, mitt i målet. 40 forskare inom vitt skilda fält är eniga om att efter Neesken så blev det svårare för målvakten, istället för en 50/50 chans om han slängde sig mot en av stolparna så var chansen att “gå rätt” reducerad till 33,3333333 etc%. Dessutom visar forskningen att en målvakt av idag har störst chans att ta en straff om han står still mitt i målet istället för att chansa genom att slänga sig åt ena eller andra hållet. Samma undersökning visade också att linjedomarna tog fel i var fjärde offsidebedömning (Ha! Det visste jag väl). Allt detta revolutionerande vetande presenterades i vetenskapsradion på P1 igår onsdag den 1.a april.

Det är ingen fara med liket så länge han nyser

Sorgset idag. Blue and Green med Miles Davis på radion, Pennies from heaven på Youtube och så våren. Det gör ont när knoppar brista. Vet inte om det var Proust eller någon annan döing som sa att barnens skratt påminde honom om förgängligheten, det är samma sak med våren, ännu ett varv, och människor föds och dör. Jag har bott vid en landsväg (och den svarta kamelen knäböjer vid dörren) i hela mitt liv. Evigheten är ett fruktansvärt begrepp för var ska det sluta? Äntligen har jag fått ordning på mitt liv, sa han och dog. Dessutom har jag blivit bjuden på fest, återträff med en massa tanter och farbröder som påstår sig vara mina gymnasiekompisar. Befängt!