galakväll

Juka ska på gala. Hela garderoben på sängen. Nyduschad och genomsvettig framför spegeln. Benvärmare och kvicksilverhjälm, Gula jeans och stroboskopskjorta, chaps och knyblus med puffärmar, hm... det mesta känns aningen daterat och inget så där helrätt. Han får en otäck bild i huvet: fyrtionfemårig tjackpundare med tjocktröjan instoppad i byxorna letar efter entrén till Bobadilla. Jag håller väl inte på att bli sån? Han ryser vid tanken, kallsvettas vid tanken, en våg av skam sköljer över honom. Tänk om, tänker han, och blir stående naken framför spegeln. “Vem är det där?” Han ser någon i spegeln som helt synkroniserad med honom och hans egna rörelser sätter händerna för ansiktet. Men det är inte han. Det är en… en… en gammal! Kroppen är liksom… Han är tvungen att titta bort. Paniken sprider sig. Magen putar ut, och brösten… han visste inte ens att han hade några! Benen för smala för resten av kroppen och könet som en trött halvflådd gråsparv mellan benen. “Det är inte jag”, säger han högt, och i tanken lägger han till att man kan väl ha en dålig kroppsdag precis som man har en dålig hårdag. Det behöver inte betyda någonting. Plötsligt får han en briljant idé. Han sveper in sig i ett lakan, går upp en trappa och ringer på hos Ahmed Shah Abdali och hans familj. När Juka något försenad med självsäkra steg tränger sig in på tredje raden mitt under galaförställning iklädd Burka går ett sus genom publiken…

den sorgliga och superhemliga spionens klagan

Man blir tyst. Innesluten. Pratar man så är det i kommenterande ordalag - om nyheter, väder och sport, kollektivtrafik och kvinnobröst. Allmängods. Varje gång samtalen närmar sig det mer personliga så drabbas man av... Jag kan bara beskriva det som sorg. Ensamhet är människans sanna tillstånd. Vore det inte för den övertygelsen så skulle jag valt en annan bana. Trots det så längtar jag, precis som alla andra. Längtan utan hopp. Eftersom jag vet att de övertuggade generaliseringar och psykologiska floskler jag har att tillgå bara ökar avståndet till andra människor. Jag har förstås livsberättelser och finstämda barndomsminnen som skulle få dig att gråta om jag ville. Men varför skulle jag det? När jag ändå måste kväva varje äkta känsla som blottar den skröplighet och sårbarhet, den styrka och medkänsla som skulle kunna göra mig till en människa möjlig att älska. Det kostar på att vara superhemlig spion. Att läsa men aldrig bli läst. Att veta vad du tänker, vad du drömmer om och sedan arkivera det. Nej, vi har inga pärmar, lika lite som J. Edgar Hoover hade några. De letade i år efter hans död, men hittade ingenting. Vi vet vad vi vet. Vi behöver inte använda den kunskapen på annat sätt än att låta dig veta att vi vet. Det räcker. Jag älskar dig. Det kan jag säga för det betyder bara det. Så länge kärleken inte kan besvaras. Och man kan inte älska en superhemlig spion.

liten ramsa för liten slamsa

Får man va lite glad? Frågade brorsorna. Somliga är det. Jag tror dem. Det syns. Ögon som glittrar. Hjärtliga hälsningar. Håller i handen. Lökiga sägningar. Spastiska apfall. Fru och barn. Begravda i källaren.
Får man va lite snygg? Somliga är det. Går före i kön. Sväljer varandra. Hungriga, hungriga. Sväljer och sväljer. Blängsylta. Harmynta. Skrattar sig inälvska. Helt utochinvända.
Får man va lite kär? Somliga är det. Dom står och väljer. Mongoloider som skrattar. Vad söta dom är. En sån och en sån och en sån vill jag ha. Kom mamma kom. En brun och en skär.
Får man va lite cp? För lite stryk. Och vad fick jag mer? En docka som grät när man skar den med kniv. En cykel blev stulen. Det var Bellman som sket. En brorsa blev buren och död, en blev okej och en blev såhär.

här i Långtbortistan

Dagen började som vanligt. Jag vaknade, åt frukost, tog tunnelbanan till ännu en dag på kontoret. Jag hade en illavarslande känsla i maggropen, men inte heller det var direkt ovanligt. Jag är en nervöst lagd person, oroar mig gärna i onödan och ser problem där andra mer positivt lagda ser möjligheter. Jag vaknade ensam, som vanligt det också. Jag är skild. Min fru träffade någon annan. Det var mitt fel. Hon ville att jag skulle ändra på mig, att jag skulle bli mer spännande och spontan, överraska henne och dela med mig av mina känslor. Så jag kan inte säga att det kom som en chock. Jag hade blivit varnad och fick skylla mig själv. Det första halvåret sov jag nästan inte. Det fanns inga naturliga hållpunkter, inga invanda ritualer som signalerade sänggående. Rätt som det var var klockan tre på morgonen. Jag borstade tänderna, la mig i sängen och stirrade upp på stjärnhimlen som jag hade köpt. Det var sådana små stjärnor som man fäster i taket och som blir självlysande när man släcker lampan. Det låter kanske löjligt men det hade en lugnande effekt att ligga där och titta på de noga uppklistrade stjärnbilderna. Det har det fortfarande. Förutom några böcker är stjärnorna det enda jag tog med mig hit till Långtbortistan. Andromeda hängde där, tydligare än någonsin på stjärnhimlen, fastkedjad i väntan på havsmonstret. Jag undrade vad hon tänkte. Hatade hon sin mamma? Hon som i ett anfall av högmod väckte Afrodites vrede när hon påstod att hon var vackrare än kärleksgudinnan själv? Och varför var det hon, Andromeda som skulle offras? Av någon anledning lät jag historien stanna där. Fortsättningen, när Perseus räddar henne intresserade mig inte. Ibland undrade jag om det var jag som var Perseus. Men jag räddade henne inte. Förmodligen tyckte jag att hon var som allra vackrast där, fastkedjad vid klipporna

mellan liljehomen och hornstull

De hade bråkat om en blomma, slagits till och med. Det var Amandas blomma. Den var större och finare än Tovas. Men Tova hade försökt ta den. Hon sa att det var hennes, fast Amanda vissste att att Tovas blomma var mindre och inte alls lika fin. Nu hade båda blommorna vissnat. Hon hade gråtit. Tova hade gråtit. Och de hade skiljts som ovänner. Det kändes extra ledsamt att de bråkat över just en blomma. Kanske vissnade den extra fort bara därför. Men hon hade sin snigel kvar. Den låg i burken som hon höll i knät. Men den ville inte komma ut. Hon tog upp och vände på den. Det var som om den försvunnit därinne, som om den hade hittat en annan utgång, en bakväg. `Om du plockar upp den hela tiden så kommer den inte ut. Den blir rädd förstår du väl, sa hennes mamma. `Och när den blir rädd så kryper den in i sitt skal. Amanda skämdes. Det kändes som om allt hon gjorde blev fel. Utan att titta upp sa hon `Ibland kryper vi också in i vårt skal. `Hur menar du då, frågade mamma. Amanda svarade inte. Hon tittade ut genom fönstret, på ingenting alls i den svarta tunneln.

råttfärs

Jag borde fixa buren. Det luktar illa. Igår tog vi upp råttorna en stund, jag och Alice. Vi hade dem i soffan medan vi kollade tv. Och så åt vi glass och skrattade åt reklamen. Jag kan inte säga att jag känner någon kärlek till dem. Tycker synd om dem, visst (de sitter i bur) men kärlek - jag tycker dom är ganska äckliga. Jag är själv, sa jag det? Det känns som om jag alltid kommer att vara det. Man kan inrätta sitt liv så. Det är inget fel. Dessutom har jag mina barn, och när det kommer till kärlek så är det kanske allt jag behöver, eller till och med, allt jag vill ha… Knulla är förstås skönt och det kan man inte göra med sina barn. Det vill man inte. Givetvis, måste jag tillägga, och det med eftertryck. Det är känsliga saker det där. Och råttorna tycker jag som sagt är ganska äckliga. Men även att knulla kan man avvara. Det blir surt efteråt. Man kanske var full, eller bara kåt, eller bägge delarna, och när man vaknar måste man våldtäktsduscha i timmar. Tvaga, tvaga, tvaga… Jag överdriver förstås. Kanske är det jag saknar en spegel, en överraskningsspegel. Jag skriver det på önskelistan. En som säger lite oväntade saker, och som ser lite annorlunda ut. Nu är klockan kvart över ett. Jag och Alice har käkat upp en halv låda nektariner till frukost. Lunch. Tror jag tar och steker upp råttorna.
*Bild: Nina Hemmingson

den goda grannen

Jag rensar ogräs och svampar på tomten. Med ogräset är det som det är, det ska dras upp med rötterna, och visst kommer det tillbaka: kirskål, kvickrot, maskrosor och tistlar, men bara man inte låter det växa sig högt håller sig gräsmattan tät och fin. Med svampen är det annorlunda. Tydligen finns det preparat mot häxringar men jag har fått förklarat för mig att eftersom gräsmattan är full av rottrådar så spelar det ingen roll vad jag gör. Svampen har kommit för att stanna. Jag kan bara plocka bort den. För varje svamp jag plockar kommer två tillbaka, men om jag låter bli kommer den luftburna smittan sprida sig till de andra gräsmattorna i kvarteret. Evanders har klarat sig. Jag tittar in över häcken; gräset har inte blivit klippt på ett par veckor och maskrosorna lyser vackert gula. Snart blir de till fjunbollar. På garageuppfarten står Jennys bil, en liten silverfärgad Hyndai i30. Jenny är Lasses fru. Jag brukar titta på henne genom fönstret när hon solar på baksidan vid poolen, hennes vältrimmade solbrända kropp, hennes toppiga bröst med stora bruna vårtgårdar. Men nu är det tomt. Barnen är på seglarläger, den äldsta på språkresa och själva är de i sommarhuset i Frankrike. De bilar ner i Lasses Audi Q7. Den ser ut som vilken bil som helst, men under huven sitter en v-tolva. Jag har lovat att vattna krukväxterna medan de är borta och erbjöd mig även att klippa gräsmattan men Lasse sa att jag inte skulle bry mig om det, de skulle ändå bara vara borta några veckor. I utbyte får jag använda poolen så mycket jag vill. Dessutom skulle han köpa med sig några flaskor från någon vingård i Provence som jag enligt honom inte kan leva utan. Jag går in med extranyckeln. Jorden i krukorna är fortfarande fuktig så det behöver inte vattnas än på ett par dagar. Jag går upp på övervåningen. På skrivbordet i sovrummet står ett familjefotografi: Lasse och Jenny, ungdomliga och snygga för sin ålder; barnen, friska och glada, idel starka gener. Underst i tvättkorgen ligger ett par röda spetstrosor. Jag tar upp och luktar på dem, känner hur kuken växer, tänker på Jennys bröst, antagligen resultatet av modern plastikkirurgi och undrar om hon passade på att sy ett par extra stygn därnere när hon ändå höll på; hon har ändå fött tre barn. Jag onanerar, sprutar direkt ner i tvättkorgen och sen stoppar jag trosorna i fickan och går ut. Känner mig plötsligt trött efter allt rensande; orkar inte ta bort fler svampar nu, kanske bryr jag mig inte om dem alls. Skulle de sprida sig till Evanders tomt kan jag ju knappast göra nåt åt den saken. När jag går förbi Jennys Hyndai råkar jag göra en lång repa i lacken med nyckeln som jag håller i handen.