En vacker dag

Idag har jag sett inte mindre än fyra personer med solglasögon. Gubbjobbarna ser också glada ut , och gräver ännu fler hål i gatan. Gick upp på Ivar vidfamnes gata och tittade på ett hus där jag har bott, inneboende några månader och rumskompis med Jerrys motorcykel. En triumph, 70-talare, snygg som fan, och ännu snyggare efter att Jerry hade pimpat den. Han var bra på att pimpa grejer, kläder, gitarrer och… ja, det var väl det, och så motorcykeln. Jag försökte lära honom köra men det gick inte. Så den fick stå där i mitt rum, pimpad och fin. Och sen dog Jerry, vet inte riktigt av vad. Önskar att jag hade gått på hans begravning. Lotten ringde, men… det mesta var så rörigt då. Kanske sitter någon, någonstans på en pimpad Triumph med solglasögonen på. Hoppas det.

Ett geni!

Basket i Fryshuset. Sommartid. Vi var uppe, väl förberedda. Macka, vattenflaska, vitt linne, tidtabell till tvärbanan. Vilma Dylan Eriksson, White Stars 08, Minicupen, nollnollor och nollettor. Debut! Spänningen på topp. “Du kan gå nu pappa” Det hade jag förväntat mig, Men nä, inte den här gången. Jag smög upp på läktaren. Många lag, många matcher, mycket väntan. Väl förberedd. Smörgås och Ian Rankin deckare. Första matchen börjar. Vilma Dylan Eriksson gör hopplasteg. Hon snubblar. Får bollen på näsan och börjar gråta. Sitter i coachens knä. Ropar, passa mig! Spinger omkring lite hursomhelst. Gör high five. Studsar bollen med båda händerna. Drar upp byxorna… Vilma Dylan Eriksson träffar korgen! Rätt i bara! 2 poäng! Jag ställer mig upp på läktaren. Såg ni! Såg ni? Hon gjorde det. Vet inte hur jag ska härbärgera alla känslor. Går ut och ställer mig på trappan. Röker inte. Tänker, sportspegeln i kväll.

Ruggigt med Ernst

”Om jag skulle välja en plädfärg just nu skulle det bli mossgrönt”
Ernst Kirchsteiger

Ernst Kirchsteiger har flera mystips till en ruggig dag
Ruggigt och kallt - då stannar man hellre inomhus med en pläd över sig. Ernst Kirchsteiger listar vad du behöver för en härlig myskväll.

mysprylar

* Raggsockor
* Katt om man har det
* Levande ljus
* Elda, tänd en brasa - flytta fram möblerna så man sitter framför brasan
* vaxbindor
* Kuddar och filtar av alla de slag
* Gott käk
* Andra smådjur, typ hamster
* Gaffatejp

– Hoppa i ett par raggsockor och bara hasa runt ger också stämning, säger Ernst. Han skrattar till, åtminstone tror jag att det är ett skratt, och stirrar ner på sina raggsocksbeklädda fötter. När han tittar upp ser jag tårarna som strömmar nerför hans kinder. Jag står där som ett frågetecken och kan varken slita blicken från honom eller komma på något vettigt att säga. Under en minut, kanske flera står vi så, Ernst och jag, sedan ler han genom tårarna, tar fram en pappersnäsduk, snyter sig, harklar sig och säger, "Det är nog bäst du går nu. Du kan ta en pläd, vilken du vill, det är sponsorgrejer; utom den mossgröna, den har liksom blivit lite som en vän för mig."

läskigt träd

Jag skulle gå och köpa snus, det är inte långt till affären, knappt hundra meter, men solen sken så jag fortsatte gå. Gick upp mot Aspuddsparken men vände om när jag såg dagisbarnen. Barnen är väl okej men stannar man så brukar dom vilja prata och då blir fröknarna oroliga. När mina barn var mindre och badade nakna kom det ibland fram kvinnor, rödflammiga av upphetsning, som pekade ut män som stod och tittade. Jag tyckte att de kunde få titta, det finns fulare saker än nakna barn. Så jag vände om, fortsatte nerför backen och upptäckte att Doc Forrest (jag tror det heter så) ligger här, en tatueringsstudio som jag har hört talas om ända sedan jag var nån slags glamrockare i slutet på 80-talet . Själv har jag ingen tatuering. Erik tatuerade sig när vi var i Manilla, ett ankare, eftersom hans morfar hade varit där och gjort samma sak nån gång på 60-talet, det fanns en tanke. Själv hade jag ingen tanke, skulle inte ha något emot att ha ett ankare på armen men min morfar hade en liten ful racerbil på armen som han skämdes över, så det blev ingen tatuering. Dyrt är det också. Man skulle förstås kunna bryta sig in någon natt och sno en tatuering, en skruttig racerbil att skämmas över (När jag var liten trodde jag på allvar att dom som gjorde inbrott i skolan gjorde det för att de ville lära sig en massa). Jag fortsatte promenera, på en sten låg ett par nästan nya skinnhandskar som någon hade tappat, och ett utmärglat träd sträckte sina knotiga armar efter mig.

Lyssna på Holly Ramos när hon sjunger Kinks Art Lover

noir på riktigt

sms: det här är helt orimligt så dissa idén och du har min fulla respekt. jag behöver 5000 kr. kan jag låna det av dig? vet i nuläget inte när jag kan betala tillbaka.
sms: låter som ett bra upplägg. hur vill du ha pengarna?
sms: cash förstås, använda sedlar, jag är väl inte helt bakom.
sms: Åhh, du vill spela hårdboll. ok. ikväll hos dig. håll ökenråttorna utanför.
sms: kom ensam.

En elva

A är elva. Hennes kompisar är elva. Ibland är de ledsna och arga, avundsjuka och rädda och de både vill och inte vill bli sedda, precis som A. Hon är modig och klok, och liten och dum förstås, vacker som dag, och olyckligt kär. W har gjort slut, skickade ett sms, sa inte ens varför och svarade inte när hon försökte ringa.
A är rolig, nästan alltid, och kan se humorn i det svarta, men hon är elva och det är inget att skratta åt. Jag älskar henne förstås till döds, men det förändrar ingenting. Ingenting, när man är elva och överlycklig över två ökenråttor som heter Rex och Bamse, har en fantasivärld med kompisen Blanca och redan rakar benen.

art for arts sake

Uppslukad av natten, den varma löftesrika Filippinska natten och utspottad på ett stycke drivis i detta, ända in i märgen kalla, som på våra norra breddgrader kallas vår, oförmögen att sätta ihop, nej integrera, så sa hon, verklighetens parametrar så som de verkligen är, och fortsatte sedan med att räkna upp ett antal självklara saker angående familj och ansvar som jag skulle ha låtit rinna mellan fingrarna under fruktlösa försök att återerövra en svunnen ungdom. Japp, it’s a slippery slope… Det är så hon ser mig. Pubertal, hon kallar mig det, min fru (separerade men inte skilda) antagligen på grund av det jag skriver här, eftersom hon inbillar sig att det är så jag ger uttryck för mina innersta tankar, genom att skriva. Om hon har rätt är jag illa ute det erkänner jag, men jag föreställer mig att jag skriver för sakens skull, för tillfredställelsen att sätta punkt i en text, även om den är av det allra blygsammaste slaget, som ett blogginlägg, eller en popsång för den delen. Naturligtvis har hon delvis rätt (har jag sagt att hon är psykoterapeut) men längre än så är jag inte beredd att sträcka mig (Hon är ju trots allt min fru). Ni hör ju själva hur det låter, helt patetiskt ärligt talat, och om det här vore mina innersta tankar så vore jag onekligen riktigt jävla illa ute, alltså, jag skriver för skrivandets skull.
Ni har förstås ingen aning om vad jag svamlar om, men ni kan väl lyssna ändå? Jag för min del brukar lyssna på allt möjligt som folk säger och som jag inte förstår ett skvatt av, ofta tills jag blir så förvirrad att jag inte längre vet om jag förväntas nicka eller skaka på huvudet till svar och försöker göra både och samtidigt, vilket ofta får till följd att personen jag lyssnar på tror att jag inte bara hänger med i det hon säger , utan att jag även förstår undertexten! Och det är på det viset jag skaffat mig ett oförtjänt rykte som en god lyssnare

Till våra vänner

Ja, det var ett tag sedan. Och tagen blir bara längre, hehe, tio år kanske, tjugo, jag vet inte. Jag bodde i Saulis lägenhet på Karlbergsvägen. Han hade pluggat färdigt på KTH och just flyttat till Fagersta, nåt jobb, och det var förresten det sista jag såg av honom . Han försvann, som folk gjorde på den tiden, till något slags liv, och när jag så småningom flyttade ut så flyttade någon annan in. Och så hade jag födelsedagsfest, lite improviserat sådär. Vi satt i lägenheten och drack och lyssnade på Suede, PJ Harvey, Primal Scream eller vad det kan ha varit, Klätte förstås, Alexander, Zollenkopf, Karlsson tror jag (ännu en som försvann) någon i bandet, Stefan antagligen, Claes var nog där och bjöd på lite extra yrselfaktor, och kanske några tjejer men det är inte alls säkert, tanken var nog att vi skulle gå vidare dit där tjejerna fanns senare. Tjugosju eller tjugoåtta tror jag att jag fyllde. Som vanligt är det de första timmarna av kvällen som jag minns, inte för att jag blev så full utan för att en nattklubb är en nattklubb är en nattklubb. Det var en rätt typisk fest. Alexander intrasslad i en hetsig diskussion om teaterklimatet i Sverige med vem som helst som var dum nog att fastna på kroken, Klätte t.ex. som styrde iväg mot dittils outforskad terräng och menade att inte bara teatern utan hela samhället borde bli mer inälvsrealistiskt och att man borde bli tilldelad halucinogener istället för att betala inträde när man t.ex, gick på badhuset. Claes stod med ett gäng i köket och såg lite hemlig ut och vi andra grälade antagligen om vem som skulle välja musiken. På det hela taget jävligt trevligt. Jannis fastnade väl någonstans eller gick vilse på vägen, Krizza hade gått upp i rök, Noppe hade tappat håret och gömde sig i Skåne, men annars var de där, alla våra vänner. Tack för att ni kom!

Barnfri igen. Har blivit inbjuden till premiärvisning av Robinson på lördag och har en del fåfänga förhoppningar; fri bar för det första (nu är pengarna slut på riktigt) eller att OB-gänget bjuder fullständigt urskiljningslöst (det är förstås inte helt osannolikt), och för det andra, att någon kommer med ett jobberbjudande på vilket jag nonchalant svarar att jag måste “marinera” det lite, medan jag gör vågen inombords, för det tredje… nej, jag vet inte, att det ska bli kul kanske. Från det ena till det andra… Jag fyller 45 år , FYRTIOFEM ÅR(!) i morgon och jag skulle uppskatta en ursäkt. Det behöver inte vara några stora åthävor, bara ett litet förlåt, ungefär som när Johannes Paulus II besökte klagomuren och bad det judiska folket om ursäkt å katolska kyrkans vägnar. En fin liten gest. Om ni tycker det är för mycket begärt så skicka en check bara, det funkar alltid.

vår

Våren har kommit till Örnsberg. Folk går långsamt och kisar mot solen, ställer sig mot en husvägg, tänder en cigarett och ler helt omotiverat mot små gulnande tanter, vinterns hundskit tinar på trottoaren och fyllona parkerar sig på parkbänken bredvid konsum, högröda och högljudda och på bästa kalashumör - you know the drill… Vilma är hemma idag, någon svårdiagnostiserad åkomma som drabbar henne somliga trötta mornar när hennes pappas motståndskraft är svag (orkar inte köra iväg henne till skolan). Så nu är det bara att slita henne från teven och ta med henne på upptäcktsfärd i omgivningarna, till Vinterviken kanske, det är visst inte så långt säger dom. Glad Påsk (visst är det påsk, typ?)

Mitt alter ego

Lite nostalgia, sthlm - n.y.c.

Porträttserien

Vissa säger att alla svenska tjejer är horor. Det är inte sant, säger Beatrice Fjällström. Själv jobbar hon som mattant på Vidsjöskolan, och i sommar ska hon springa tjejmilen. Go Beatrice!

2 gängliga gubbar

Fan, alla hus ser likadana ut. Hade varit och handlat på Willys: jordnötsringar ,chips, läsk, ballonger (Vilma 9 år - hurra!), och när jag stod och fumlade med nycklarna som inte riktigt vill passa i låset öppnades dörren plötsligt av en lång och gänglig gubbe. Ett kort ögonblick tyckte jag att det var Olle Ljungström (antagligen för att jag såg honom på tv för inte så länge sedan.) Jag insåg förstås genast att jag hade gått fel. Han sa ingenting, tittade bara på mig med en trött blick, som om han bara väntade på att jag skulle göra honom besviken. “Jag bor i det där huset“ sa jag och pekade ut genom fönstret mot ett av husen som skulle kunna vara det rätta, som om det skulle förklara varför jag stod och fumlade med hans lås, och fortsatte sedan lika dumt, ”Jag är nyinflyttad.” Vi stod och tittade på varandra en kort stund och jag var på väg att säga att jag hade varit på Willys och handlat, och att min dotter fyllde år, att jag nyss hade separerat och att det kändes lite ensamt de veckor när barnen inte var där, att jag var skyldig brorsan pengar som jag lovat betala tillbaks för flera veckor sedan och att livet inte riktigt hade blivit som jag tänkt mig, men hejdade mig.
“Vill du låna en skruvdragare?” frågade han. “Nej, det är bra” sa jag. Och sen gick jag hem och hade barnkalas.

P.s. får inte till de här länkarna riktigt, man får kopiera.

http://svtplay.se/sok?cs,s,1,olle+ljungstr%F6m,sample/ps,s,1,olle+ljungstr%F6m,full

Lycklig?

Jag är ingen hatare. Jag kan glädjas åt andras framgångar om det är människor jag tycker om, annars bryr jag mig knappast alls. Men jag vill att de ska lida också, att deras äktenskap ska gå på tok, att de ska dricka för mycket, vara sexuellt oförmögna, komplexfyllda, ha diabetes, dålig ekonomi eller panikångest. Jag misstror de lyckliga, eller kanske får de mig bara att känna mig underlägsen. I vilket fall som helst tål jag dem inte. Som tur är så är det sällsynt med genuint lyckliga människor. Att vara lycklig och att vara lyckad är inte alls samma sak. Jag känner många lyckade människor, få eller inga lyckliga.

Obs. Personerna på bilden är helt och hållet fiktiva, alla likheter med verkliga personer är en ren tillfällighet.
Vad är en hatare?

href="http://www.wikiality.com/Haters

Okej, gå nu pappa...

Barnen tittar på Highschool Musical och Hanna Montana, bygger hemsidor och läser Manga. Varken bättre eller sämre än att lyssna på Smokie och bygga modellflygplan, smygläsa porrtidningar i långbergsskogen... eller att leka med kottar för den delen, som min pappa brukade skryta med när jag var liten och han inte hade råd att köpa leksaker. Jag börjar bli pinsam. Det är okej, jag finner mig i det mesta nuförtiden. Mina föräldrar blev också pinsamma när jag var omkring nio, tio år. Andras farsor kunde var coola, som Claes till exempel, Martins pappa. Han hade raggarfrissa och rökte John Silver utan filter, och jag och Martin fick följa med honom och fiska vid abborrgrundet mitt i natten.

Sångjävlar

Idag har jag skrivit tio sånger som handlar om döden. Det finns så många ord. Muerte är det vackraste. Jag stjäl mina sånger. Jag hör någon säga något, läser något som någon annan har skrivit och skriver om det tills det inte syns att det är jag som har skrivit det (jag är inte är så förtjust i det jag själv skriver). Om döden vet jag lika mycket som alla andra.
Sa jag att jag skrivit tio sånger? Jag ljuger också. Jag skulle kunna arbeta mer men jag skulle inte kunna vara mer begåvad. Jag är den jag är. Ni kanske tror att jag är en självmördare eller dödspoet? Tvärtom! När jag säger att jag skriver om döden så menar jag livet, med döden som ramverk, konflikt, tidsangivelse och så vidare. Det där har sagts så mycket bättre av andra. Det mesta har sagts bättre av andra. *Jag får uselt betalt, men så är jag en klåpare också, t.ex.
Av de tio sånger jag skrivit idag, eller som jag kunde ha skrivit, så sparar jag en, inte för att den är bättre än de andra utan för att jag (trots att jag är en klåpare) ska kunna säga till mig själv “Idag Henrik, har du skrivit en sång.”, innan jag somnar.

*Sagt av huvudpersonen i Lång fin blond av Claes Carlson http://sv.wikipedia.org/wiki/Claes_Carlsson