Var är Sälen?

Död eller levande? Den fjärde kontrollrumsredaktörens sista ord?

Det första livstecknet från den fjärde kontrollrumredaktören kan vara hans sista. Det är skakande läsning. Ett brev adresserat till Matsi (anonym medarbetare) upphittades enligt en icke namngiven Colombiansk källa av en icke namngiven kranförerska vid ett besök på discoteque Sensation i Taganga. Meddelandet var skickat i form av flaskpost. Bullet kan nu presentera kontrollrumsredaktörens sista dagboksanteckningar i sin helhet.


Vad är klockan? Jag tog en taxi Det var långt efter midnatt. Kände mig pigg, tyckte i alla fall jag att jag borde göra det. Vart vill jag åka? – Coca... weed, sa jag prövande. Chauffören skakade på huvudet. – Chicas? Han ryckte på axlarna. Vi körde länge, ut ur stan och vidare. Jag kände mig lugn. Inte rädd för någonting. Inte nu, inte längre. Som att vara kär, det kanske är det jag är?
Vägen ringlar sig uppför berget. Den varma söta lukten av djungel genom det öppna fönstret. Lager på lager av svett. Vi skumpar fram, åker vid sidan av vägen där den är som gropigast för att inte välta. Vi åker säkert i tjugo minuter på det viset. Jag hinner röka två cigaretter och känner mig som ett skepp i natten. Innan vi nått krönet svänger vi av rätt in i djungeln. Det är inte ens en väg längre. Men redan när vi svänger av ser jag att det lyser där borta. Starka gula lampor. Två män tittar in i bilen och öppnar järngrinden till innergården. Vi åker in på parkeringen framför en låg plåtbyggnad, en blinkande neonskylt över dörren – Bananas. En man öppnar bildörren och leder mig förbi vakterna och in i lokalen till ett ensamt bord långt ifrån baren.
Hon ber om en cig. Jag tänder den åt henne och frågar om hon vill ha en öl. Hon sitter vid mitt bord nu. Hennes fingrar smeker min hals och hennes kropp är varm och svart och vacker. Det är min första dag i stan vill jag säga. Jag vill säga något mer, vad som helst som inte står i parlören. Hennes ögon leker över min kropp. Hon skrattar, ser sig självsäkert om och ger tecken till servitören som kommer bärande på en bricka med drinkar vi inte beställt. Hon frågar om jag vill ha coca, och snart kommer han med det också, under brickan den här gången Vi sitter närmast utgången, upphöjda på en etage som löper utmed långsidan av rummet. I mitten, ännu högre, finns en långsmal scen med två kromade metallstänger från golv till tak. Från den ena lutar sig en kvinna bakåt medan hon gnider underlivet upp och ner mot stången. Plötsligt slänger hon upp båda benen högt upp på stången, tar spjärn med ena handen och glider sedan ner mot golvet upp och ner, gör ett tvärt kast med kroppen och landar i split, drar sig sedan bakåtlutad och skrevande upp igen . Mellan dessa koreograferade nummer riktar hon in sig mot bordet alldeles bredvid scenkanten. Mannen som sitter där sträcker ut sin hand. Hon tar den, för troskanten åt sidan och låter honom känna. Jag beställer, eller så är det hon, jag vet inte: öl, rom, aguiaverde. Nu ligger hennes hand mellan mina ben. Hennes namn är Camilla. Hon tecknar mot ärret hon har på magen. Kejsarsnitt. – Ninas, dos ninas, säger hon, och jag frågar vad det kostar. Hon tecknar svaret i den spillda ölen på bordet.
Jag står utanför en gallergrind intill baren; bakom den en trappa som leder till ett rum, ett rum med en säng. Hon nyper mig i bröstvårtan, rör snabbt vid min hårda kuk utanpå byxorna och ler. Jag betalar.
Inte för att skryta, men ungefär en timme senare:
Jag står naken i badrummet och tvättar mig över handfatet. Någon bultar på dörren. En mansröst skriker något på spanska. Hans röst är hotfull. Inne i rummet står Camilla hukad vid sängen med kläderna i famnen. Hon släcker plötsligt ljuset och jag ser hennes svettblanka kropp i det gula skenet från gården när hon klättrar ut genom fönstret och försvinner ut i natten. Slagen upphör för ett par sekunder innan dörren plötsligt sparkas upp. Jag stänger om mig, låser, och släcker lampan. Nu är goda råd dyra. Jag ringer så fort jag…

Där slutar meddelandet. De sista tre punkterna är skrivna i rött och kan lika gärna vara blodstänk. Skakande läsning min vänner. Om ni har minsta lilla upplysning om den fjärde kontrollrumsredaktören, även kallad Sälen, så hör av er till redaktionen. adressen är: The Bullet, Lila balkong 2a, 1042 Mendihuaca
Ert Öra – The Dickster

timmar, dagar, veckor...

Nu har jag varit borta ett tag, har börjat greppa valörerna på de mindre mynten, de av koppar, lärt mig namnen på de som kör bilarna, serverar maten, bäddar sängarna och plockar bort fimparna ur rödvinsglasen dagen efter.
– Fuckin`hey, José! Nio, eller om det var elva, dokumentärer om flodfolken har han gjort; Karins krankameraassistent med diverse andra gig i produktionen. En kväll figurerar han som nån slags kuriosa i bastkjol - framför kameran! Han ser ut som att han vill kräkas.
– Fuckin`hey, Du är här på samma villkor som alla vi andra. Vi gör det som ska göras, det som är beställt och ingenting annat. Vem bryr sig? Ingen kommer ju ändå att titta. Målgruppen är tretton till tjugotvå, och skulle det råka vara så att någon man känner tillhör den målgruppen så tycker de antagligen att det är riktigt jävla bra, i alla fall om man ska tro statistiken. Så José kör kranen och dansar hula hula, och jag försöker hitta linjer i handlingen, följa mina spelares dubbelspel, deras pokerface, deras ränker smidda i lönndom i mina fyrtio monitorer.
Mina barn tillhör målgruppen. Man kan inte låta bli att titta fast man vet att det suger, säger de som vet.
– Okej, vi rullar på det här i B-stream! Lägg över X och Y i B så byter vi band i A!
Jag gör anteckningar och skriver avlämningsrapporter om vilka linjer jag följt och hur materialet ser ut. Jobbar fyra, ledig två - dag ena veckan, kväll och natt nästa. Schemat är generöst. Det är en fet produktion som man säger. Med svenska mått mätt. Norrmännen är här och rekar och bjuder på Marabou mjölkchoklad. Deras produktion är typ dubbelt så fet, sägs det.
José har börjat hänga på balkongerna på kvällarna. Det är där vi hänger. Baren suger. Den är klädd i kakel och har ett blått sken som gör att alla ser sjuka ut. Jag får känslan av att befinna mig på en överdimensionerad offentlig toalett, en sån de hade på Gyllene Måsen förr i tiden, med blå belysning för att inte sprutnarkomanerna skulle kunna se sina vener. Så det är på balkongerna man får reda på sånt som att någon har gjort elva dokumentärer om Creolerna och Indianernas samexistens längs stillahavskusten.
Det är Josés engelska skills som gör det möjligt. Jag har, vad ska man kalla det… ett stort passivt ordförråd på spanska, dvs. jag känner igen en massa ord men vet inte vad de betyder, dvs. jag fattar ingenting, och pratar om möjligt ännu sämre. Vi klickar dåligt, jag och det spanska språket.
Jean Pierre, som kör oss till och från location i en vit gammal Toyotabuss, sitter i skuggan utanför Mendi-Market och knappar på sin telefon, messar med familjen som är kvar i Bogotá. Våra samtal sträcker sig till att vi frågar varandra hur läget är, och svarar varandra att det är bra. – Buene, bien… och så ler vi. Vi har i alla fall det gemensamt, att vi vet hur det är att vara borta från våra barn så här länge. Det är sjutton dagar tills jag åker från Santa Marta till Bogotá och därifrån till New York, ytterligare fem dagar tills jag kommer hem och får köra in ansiktet i deras hårda magar och brotta ner dem på golvet hemma i längenheten på Tulegatan. Jag undrar när Jean Pierre får brotta ner sina?

timmar, dagar, veckor...

Nu hag varit borta ett tag, har börjat greppa valörerna på de mindre mynten, de av koppar, lärt mig namnen på de som kör bilarna, serverar maten, bäddar sängarna och plockar bort fimparna ur rödvinsglasen dagen efter: Patricia, Ovidius, Jayet, Jean Pierre och José.
– Fuckin`hey, José! Nio, eller om det var elva, dokumentärer om flodfolken har han gjort; Karins krankameraassistent med diverse andra gig i produktionen. En kväll figurerar han som nån slags kuriosa i bastkjol - framför kameran! Han ser ut som att han vill kräkas.
– Fuckin`hey, Du är här på samma villkor som alla vi andra. Vi gör det som ska göras, det som är beställt och ingenting annat. Vem bryr sig? Ingen kommer ju ändå att titta. Och skulle det råka vara så att någon man känner tillhör målgruppen så tycker de antagligen att det är bra, i alla fall om man ska tro tittarsiffrorna. Så José kör kranen och dansar hula hula, och jag försöker hitta linjer i handlingen, följa mina spelares dubbelspel, deras pokerface, deras ränker smidda i lönndom i mina fyrtio monitorer.
Mina barn tillhör målgruppen. Man kan inte låta bli att titta fast man vet att det suger, säger de som vet. Voyeurism med samma status som överdrivet koffeinintag eller vilken annan vardagslast som helst.
– Okej, vi rullar på det här i B-stream! Lägg över X och Y i B så byter vi band i A!
Jag gör anteckningar och skriver avlämningsrapporter om vilka linjer jag följt och hur materialet ser ut. Jobbar fyra, ledig två - dag ena veckan, kväll och natt nästa. Schemat är generöst. Det är en fet produktion som man säger. Med svenska mått mätt. Norrmännen är här och rekar och bjuder på Marabou mjölkchoklad. Deras produktion är typ dubbelt så fet, sägs det.
José har börjat hänga på balkongerna på kvällarna. Det är där vi hänger. Baren suger. Den är klädd i kakel och har ett blått sken som gör att alla ser sjuka ut. Jag får känslan av att befinna mig på en överdimensionerad offentlig toalett, en sån de hade på Gyllene Måsen förr i tiden, med blå belysning för att inte sprutnarkomanerna skulle kunna se sina vener. Så det är på balkongerna vi hänger, och det är där man får reda på sånt som att någon har gjort elva dokumentärer om Creolerna och Indianernas samexistens längs stillahavskusten.
Det är Josés engelska skills som gör det möjligt. Jag har, vad ska man kalla det… ett stort passivt ordförråd på spanska, dvs. jag känner igen en massa ord men vet inte vad de betyder, dvs. jag fattar ingenting, och pratar om möjligt ännu sämre. Vi klickar dåligt, jag och det spanska språket.
Jean Pierre, som kör oss till och från location i en vit gammal Toyotabuss, sitter i skuggan utanför mini-Market och knappar på sin telefon. Han är från Bogotá, och när jag går förbi sitter han och messar med sin familj. Våra samtal sträcker sig till att vi frågar varandra hur läget är, och svarar varandra att det är bra. – Buene, buene… och så ler vi. Vi har i alla fall det gemensamt, att vi vet hur det är att vara borta från våra barn en längre tid. Det är sjutton dagar tills jag åker från Santa Marta till Bogotá och därifrån till New York, ytterligare fem dagar tills jag kommer tills jag kommer hem får köra in ansiktet i deras hårda magar och brotta ner dem på golvet hemma i längenheten på Tulegatan. Jag undrar när Jean Pierre får brotta ner sina?