Nu hag varit borta ett tag, har börjat greppa valörerna på de mindre mynten, de av koppar, lärt mig namnen på de som kör bilarna, serverar maten, bäddar sängarna och plockar bort fimparna ur rödvinsglasen dagen efter: Patricia, Ovidius, Jayet, Jean Pierre och José.
– Fuckin`hey, José! Nio, eller om det var elva, dokumentärer om flodfolken har han gjort; Karins krankameraassistent med diverse andra gig i produktionen. En kväll figurerar han som nån slags kuriosa i bastkjol - framför kameran! Han ser ut som att han vill kräkas.
– Fuckin`hey, Du är här på samma villkor som alla vi andra. Vi gör det som ska göras, det som är beställt och ingenting annat. Vem bryr sig? Ingen kommer ju ändå att titta. Och skulle det råka vara så att någon man känner tillhör målgruppen så tycker de antagligen att det är bra, i alla fall om man ska tro tittarsiffrorna. Så José kör kranen och dansar hula hula, och jag försöker hitta linjer i handlingen, följa mina spelares dubbelspel, deras pokerface, deras ränker smidda i lönndom i mina fyrtio monitorer.
Mina barn tillhör målgruppen. Man kan inte låta bli att titta fast man vet att det suger, säger de som vet. Voyeurism med samma status som överdrivet koffeinintag eller vilken annan vardagslast som helst.
– Okej, vi rullar på det här i B-stream! Lägg över X och Y i B så byter vi band i A!
Jag gör anteckningar och skriver avlämningsrapporter om vilka linjer jag följt och hur materialet ser ut. Jobbar fyra, ledig två - dag ena veckan, kväll och natt nästa. Schemat är generöst. Det är en fet produktion som man säger. Med svenska mått mätt. Norrmännen är här och rekar och bjuder på Marabou mjölkchoklad. Deras produktion är typ dubbelt så fet, sägs det.
José har börjat hänga på balkongerna på kvällarna. Det är där vi hänger. Baren suger. Den är klädd i kakel och har ett blått sken som gör att alla ser sjuka ut. Jag får känslan av att befinna mig på en överdimensionerad offentlig toalett, en sån de hade på Gyllene Måsen förr i tiden, med blå belysning för att inte sprutnarkomanerna skulle kunna se sina vener. Så det är på balkongerna vi hänger, och det är där man får reda på sånt som att någon har gjort elva dokumentärer om Creolerna och Indianernas samexistens längs stillahavskusten.
Det är Josés engelska skills som gör det möjligt. Jag har, vad ska man kalla det… ett stort passivt ordförråd på spanska, dvs. jag känner igen en massa ord men vet inte vad de betyder, dvs. jag fattar ingenting, och pratar om möjligt ännu sämre. Vi klickar dåligt, jag och det spanska språket.
Jean Pierre, som kör oss till och från location i en vit gammal Toyotabuss, sitter i skuggan utanför mini-Market och knappar på sin telefon. Han är från Bogotá, och när jag går förbi sitter han och messar med sin familj. Våra samtal sträcker sig till att vi frågar varandra hur läget är, och svarar varandra att det är bra. – Buene, buene… och så ler vi. Vi har i alla fall det gemensamt, att vi vet hur det är att vara borta från våra barn en längre tid. Det är sjutton dagar tills jag åker från Santa Marta till Bogotá och därifrån till New York, ytterligare fem dagar tills jag kommer tills jag kommer hem får köra in ansiktet i deras hårda magar och brotta ner dem på golvet hemma i längenheten på Tulegatan. Jag undrar när Jean Pierre får brotta ner sina?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar