Terapeuten, själv en provkarta av neuroser och ofrivilliga tics såg på Juka med sin flackande men ändå djupt medkännande blick. Enligt honom var Juka ett klassiskt fall. En offermentalitet så djupt rotad att resonemang om delaktighet och ansvar i det som drabbade honom var som att diskutera tonskalor med den född döva eller nyanser av brunt med den född blinda.
Frågan han fick till svar var den fråga han själv ställde oftare än någon annan under sina sessioner - “Hur menar du då?” frågade Juka. Gång på gång hade de hamnat i samma återvändsgränd.
Terapeuten hade då kommit att tänka på en psykopat han behandlat. Psykopaters handikapp är som bekant att de inte kan sätta sig in i andra människors känslor, ett långt vanligare tillstånd än vi i allmänhet föreställer oss. Psykopaten kan få hjälp att leva i någorlunda samklang med sin omgivning genom insikten om hur hans egna handlingar mot andra slår tillbaka på honom själv. Det har inget med egentlig empati att göra utan är ett intränat rationellt förhållningssätt som psykopaten upplever gagnar hans egna syften. Psykopaten hade inte varit ovillig att försöka men det hade krävts den typen av handfast pedagogik som en småskollärares matematiska exempel med äpplen och päron för att patienten skulle kunna se det han tidigare varit blind för. Kanske skulle något liknande fungera för Juka, funderade terapeuten vidare.
“Hur menar du då?” Var frågan terapeuten fått som svar på den fråga han ställt till Juka som lydde ungefär så här “Vad har du för del i det här tror du?” Det han åsyftade med “det här” var Jukas val av partners. Ett av Jukas problem var enligt honom själv att kvinnan han haft en relation med var spritt språngande galen. När han med hjälp av terapeuten tittade tillbaka på sina tidigare relationer så visade det sig som väntat att alla kvinnor Juka haft en relation med varit spritt språngande galna. “Sånt jävla oflyt!” kommenterade Juka problemet, och var med detta beredd att lägga saken till handlingarna. Det terapeuten försökte göra var förstås att få Juka att inse att det var han som valt dessa kvinnor, och att detta var långt mer intressant än hur deras galenskap sedan yttrat sig. Spritt språngande galna kvinnor finns det ju lite här och var, det vet vi, men det finns ingenting som tvingar oss att ha en kärleksrelation med dem.
Med sin flackande men ändå medkännande blick irrande runt i rummet och mellan tvångsmässiga harklingar bad terapeuten Juka att till nästa session skriva upp några gemensamma nämnare för de kvinnor han hade haft ihop det med. Vad var det som gjorde att han valde dem? Och Jukas respons hade förvånat honom. “Så hypotesen är alltså att jag inte bara har oflyt utan liksom en blind fläck för galna kvinnor?”
“På pricken Juka, precis så menar jag.” svarade terapeuten och kunde inte låta bli att le när han skrev detta i sin journal. Han skulle inte dra för stora växlar på det som hänt. Alltför ofta hade han trott sig göra framsteg med en patient, när denne som av en lyckträff eller som ett utslag av att vilja vara till lags sagt något som han misstagit för en insikt; men det kändes ändå hoppfullt.
Juka såg nöjd och förväntansfull ut när han äntrade terapeutens rum en vecka senare. Han tog upp ett kuvert ur fickan, och plockade fram en rad fotografier som han lade upp på skrivbordet. Terapeuten granskade dem var för sig. Det var fotografier av kvinnor, Jukas föredettor. De var alla vackra, med vakna intelligenta ögon. Juka hade givit honom utförliga beskrivningar av flera av dem, beskrivningar som många gånger fått terapeuten att undra över vad dessa kvinnor egentligen hade sett hos Juka; och den känsla av avund och bitterhet han ibland känt vid dessa tillfällen hade senare fyllt honom av skam.
“Nå?” avbröt Juka hans tankegång. "Är du färdig?" “Vadå?” frågade Terapeuten. “Ser du inte?” frågade Juka. “Ser vadå?” frågade terapeuten. Juka suckade otåligt. “Okej, kolla den här… och sen den här… och så hon - vad ser du? Kom igen nu!” “Jag ser tre, fyra, fem kvinnor… fem kvinnor som du haft sexuella relationer med.", svarade terapeuten. "Vad är det du vill att jag ska se?”
Då kom Juka ihåg det, de hade pratat om det tusen gånger, hur viktigt det var att faktiskt själv verbalisera allt, även det som kunde tyckas självklart. "Okej, jag ska säga det själv."
Och så började han förklara hur han suttit och försökt komma ihåg, hur det hade stått helt still i huvudet, hur han inte för sitt liv kunnat återkalla den där första, initiala dragningskraften, och hur det sedan när han såg bilderna, plötsligt, som genom en uppenbarelsen, stått klart för honom.
“Det är helt otroligt att jag inte kommit på det tidigare. Men det spelar ingen roll nu. Kolla här på bild nummer ett: mörkt hårt, stora bröst! Och här, bild nummer två - vad ser du? Just det! Mörkt hår, stora bröst: Och så titta nu på bild nummer tre, och fyra, titta på alla bilderna! MÖRKT HÅR, STORA BRÖST! MÖRKT HÅR OCH STORA BRÖST!" Juka var i det närmaste extatisk och satte fingrarna i kors framför sig som för att beveka en ondskefull fantom.
"Mörkt hår och stora bröst." Det hade alltså varit det som alltsammans handlat om! Om han bara undvek det så… Hur svårt kunde det vara? Och det var inget fel på blont hår och små bröst. Han kände plötsligt hur han rycktes med, och sa det gång på gång för sig själv som ett mantra: "blont hår, små bröst, blont hår, små bröst... Med äventyret sprittande i bröstet, kanske till och med lyckan, tog han högtidligt terapeutens slappa kallsvettiga hand i sin och bugade sig djupt innan han jublande sprang ut på gatan som en fri man. Inga fler spritt språngande! Tänk att det kunde vara så enkelt!
När terapeuten, själv en provkarta av neuroser och muntra ticks, skrev sin journal den eftermiddagen kunde han inte låta bli att le för sig själv. Tänk att det kunde vara så enkelt. Case closed.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar