Ostra Knall (ur Jukas Barndom)

Överenskommelsen var så självklar att den aldrig behövde uttalas - Walter sa inget om oss, och vi sa inget om Walter .
Från Sundbyholm, förbi travbanan och sen var det nedförsbacke hela vägen till Ostrahandeln nere i Ostra Knall. Nej, vi hade inga puttersmällor på cyklarna, det här var långt senare; jag var elva. Vi brukade hänga där, på Ostrahandeln. Jag, Pottie, Lizzy och systrarna Choklad: Maya, Leija och Anna, som bodde alldeles bredvid och var de enda bruna ungarna i hela Sundbyholmstrakten. Det låter kanske konstigt att hänga på en lanthandel men Ostrahandeln var inte vilken lanthandel som helst.
Walter Bur var en härjad man i 40 års åldern. Att han kommit att driva lanthandel var mest en slump. Han hade behövt en front, ett ställe att operera ifrån, där han kunde ägna sig åt sina mer lukrativa affärer utan att dra till sig alltför mycket uppmärksamhet, och Ostra Knall hade visat sig fungera alldeles utmärkt. Dessutom var det där han hade träffat Asta Kir: en kåt, rödhårig finska som både tvättade hans skjortor och skötte butiken. Faktum är att ostdisken var en av de mest välsorterade i hela Eskilstunaområdet. Walter var av den övertygelsen att förmågan att uppskatta en god ost var en ojämförlig måttstock när det gällde att bedöma nivån av civilisation och förfining hos de människor han träffade; och tyckte man inte om ost så låtsades man, för Walter Bur was the man. Annars bestod kunderna mest av finska zigenare och biltjuvar. De gick rakt igenom butiken och uppför trappan till det som rymde både Walters kontor och hans bostad, och kom sällan därifrån med något som var större än att det kunde rymmas i en byxficka. Walter hade nog varit kär i Asta till en början, men tiden gick och hon var inte (som man säger nuförtiden) easy going . “En finne arslet” brukade Walter säga och blinka åt oss. Inte minst ställde hon till det genom sin svartsjuka. Hon misstänkte alla, inklusive oss barn, för att inte önska nåt högre än att ta sig innanför Walters kalsonger. Och när hon drack blev hon ibland så galen att Walter fick be Peppe om hjälp att låsa in henne i matkällaren. Peppe var Walters livvakt. En blond, skäggig jätte till finne som kunde greppa en fullvuxen man runt halsen med en hand. Så Walter började använda Asta som någon slags kurir istället, så han slapp ha henne i butiken. Hon och Peppe åkte fram och tillbaks från Solvalla till Helsingfors, till polackjävlarna och “fabriken” som Walter i ibland hänvisade till, men som ingen av oss barn visste var den låg. När Asta började flänga runt så behövde han förstås hjälp i affären. Så ibland stod Lizzy bakom disken , ibland Pottie och ibland jag. Vi fick inget betalt men vi tog läsk, godis, öl och cig som vi ville och kunde plocka på oss några tior direkt ur kassan lite då och då. Ingen av oss var nåt vidare på räkning, och vågen var trasig, så vi tog betalt lite på måfå, men det var sällan någon som klagade. En av Walters stammisar var Alvar Schmidt. En man i Walters ålder med lösögonfransar, stripigt svartfärgat hår och nästan alltid klädd i storblommig städrock och klackskor. När Alvar var full så grät han så att kinderna blev svartrandiga och en gång försökte han skära kuken av sig bakom ostdisken, men då blev Walter så förbannad att Alvar blev portad ända tills han kom tillbaka från Italien med en tvåkilos parmesan i försoningsgåva. Det var en ovanligt olycklig kärlek, både till sig själv och till Walter, som gjorde att Alvar så ofta gick omkring med randiga kinder, för även om Walter inte var helt likgiltig för Alvars charm så tyckte han ändå att han var en jävla fjolla.
Walter var en genuint godhjärtad man, det syntes liksom utanpå, och jag antar att det därför som våra föräldrars protester var såpass lama som de ändå var. De visste förstås inte vad som gjorde att vi trivdes så bra där i Ostra knall, men när de väl hade träffat Walter så förstod de i alla fall att deras barn var i goda händer. Antar jag. Dessutom var Walter känd vida omkring för sin generositet. T.ex. tog han sig an Chokladflickorna och slöjdlärarens fru Gördis efter att slöjdläraren fått en hjärtattack och dött på lägerskolan i Flen. Gördis och flickorna åkte till Solvalla med Walter och bodde på hotell, och aldrig att han ens petade på Anna Choklad, trots att hon såg ut som en indisk prinsessa och var så klent begåvad att det inte skulle ha krävts någon större finess att få henne dit man ville… om man ville.
Och på somrarna var det fester på Walters båt. Alla var bjudna och festerna varade hela natten. Folk dansade och skrek, hånglade och ramlade i vattnet och vi satt och slog vad om vilka som skulle slåss och vem som skulle få stryk. Och blev folk så fulla att de somnade så snodde vi deras pengar, med Walters goda minne.
Åren gick. Walter åkte in på kåken, kom ut och blev ihop med Lizzy som fyllt fjorton och fått bröst. Asta gjorde några halvhjärtade självmordsförsök men tröttnade så småningom på att ta livet av sig och gifte sig med Peppe. Tillsammans startade de en agentur för polska bärplockare i närheten av Forsmark som gick riktigt bra ända fram tills det där olyckliga hände i Chernobyl. Gördis och systrarna Choklad blev frälsta. Gördis gifte sig med en pingstpastor och så flyttade hela högen till Jonköping. Jag och Pottie blev över. Vi anpassade oss till normen kan man väl säga, och började hänga runt på järntorget i centrum som normala ungar. Lizzy blev så småningom sjuksyrra och berättade att för inte så länge sedan hade Alvar Schmidt flyttat in på vårdhemmet där hon jobbar. Han verkade gladare än förr, med lösögonfransarna på och några få svartfärgade testar på sitt annars kala huvud.