Det var söndagen innan julafton, en jul förlängesen. Det var på den tiden man levde tills man dog och ödet var ogripbart tills det blev ofrånkomligt, innan kommunikationsransonering och självutplåningschip; man flög kors och tvärs över världen och ringde dem man älskade utan en tanke på hur många kilowattimmar som gick åt och hur mycket det skulle förkorta ens liv. Det var innan tv-krigen, offentliga tablåer, okrypterade sattelitutsändningar, ett fullständigt okontrollerat tittande, innan Anna Anka, som den första i raden av spektakulära direktsända dödsfall självantände i tv-soffan och skapade rubriker och rekordomsättning på spelbolagen, när programkapare och självmordssändare fortfarande var okända begrepp. Framförallt var det innan Tefaten. En himmel utan tefatens vakande siluetter. En naken himmel, och från denna nakna himmel föll snön. Fotspåren på Odengatan snöade igen i samma ögonblick han lyfte foten. Han var på jakt efter en julklapp. Inte till någon särskild, möjligen till sig själv; något onödigt dyrt som ingen människa kunde behöva. En riktig present var något man aldrig ens skulle komma på tanken att skaffa sig, resonerade han: en förgylld replica av Michael Jackssons apa Bubbles, ett inramat ägarbevis på någon avlägsen stjärna som man köpt av hans helighet Maharishi Mahesh Yogis efterlevande, eller fyrtio fotbollsplaner i Amazonas (helt utan regnskog med läktare, korvstånd och hela surven). På en liten antikaffär på Roslagsgatan hittade han en fotpall som hade tillhört drottning Carl Philip den IV, och som denne, enligt affärsinnehavaren, skulle ha använt sig av när han till slut hängde sig i ruinerna av Drottningholm efter tjugoåtta misslyckade könsbyten. Det var kanske inte riktigt vad han tänkt sig, vilket i och för sig var ett gott tecken, men den var åtminstone fullständigt meningslös och inihelvete dyr också. Inslagen i lite strimlat pandakött skulle det bli en riktigt fin julklapp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar