Den första bok jag fick publicerad var en sciendefictionberättelse, en kortroman, som utspelar sig i en närstående framtid där världens energiförbrukning och utsläpp kontrolleras av en främmande makt. Människan har således förlorat makten över sitt eget öde, eller villfarelsen om denna makt skulle vissa säga, men genom denna förlust (eller villfarelsen om den) samtidigt vunnit möjligheten att fortleva här på jorden.
Berättelsens protagonist, Juka Soma, är en fattig skribent som strax innan ockupationen av en händelse råkat skriva en berättelse som skildrar just detta. Likheten mellan det han skrivit och det som faktiskt utspelar sig i verkligheten bara några månader senare är slående, och när detta kommer till mediernas och försvarsmaktens kännedom förändras allt för författaren. Genom författarens ögon får vi följa en mänsklighet som gör allt som står i dess makt för att förgöra sina möjliga frälsare.
Att berättelsens tillkomst inte är resultatet av något slags varsel eller hemliga förbindelser med ockupationsmakten, utan av lika delar slump som konstnärlig inspiration står snart klart för läsaren. Men Juka Soma, den fattige och tills nu helt obetydlige skribenten, bestämmer sig för att dra fördel av den utbredda missuppfattningen att han på något sätt skulle ha förmåga att påverka situationen och fortsätter sitt skrivande, vilket i tur och ordning leder till makt och berömmelse, svek och förtvivlan och slutligen till, inte bara författarens, utan även jordens undergång.
Ett kapitel utspelar sig när han börjar skriva på berättelsen. Hans stora kärlek Ingrid har nyligen lämnat honom. I ett desperat försök att få henne tillbaka har han bestämt sig för att skriva den stora kärleksromanen, tillägnad henne. Men romanen låter sig inte skrivas. Och snart ger han upp hoppet om att hon någonsin ska komma tillbaka vad han än skriver. Han är sjuk av saknad och olycklig kärlek. Allt han tänker på är Ingrid: hennes blick, hennes händer, hennes fitta, den högra blygdläppen större än den vänstra, det vänstra bröstet större än det högra. Han förlorar sig i pornografiska dagdrömmar och onanerar tills han inte har någon sperma kvar och utlösningen är mer smärta än njutning, vilket om möjligt gör honom ännu mer nedslagen. Han går som bedövad, slutar prata, slutar äta, slutar sova tills han en dag sätter sig vid datorn och börjar skriva något som är så långt ifrån Ingrid, lidelsen, den lyriska kärleksromanen som det är möjligt att komma. Efter en lite trevande start överraskas han över hur lätt det går, hur meningarna skriver sig själva, och när han läser igenom det han skrivit så händer det att han skrattar högt åt vissa särskilt lyckade formuleringar. Det kan gå timmar då han är så uppslukad av sin egen berättelse att han inte ägnar Ingrid en tanke. Han söker inte längre svaren djupt inom sig själv utan fabulerar vilt, fångar idéer som surrar runt som bananflugor i rummet. Han slår efter dem, pratar med dem, skriker, skäller på dem och han låter dem landa på sina händer som oförtrutet skriver vidare. Han läser igenom den sista versionen en sista gång och lägger den sedan på lådan (eftersom det är så han tror man gör) och väntar. När novellen sedan dyker upp i januarinumret av den ansedda tidskriften 30-tal helt utan förvarning köper han alla tolv exemplaren och i ett glädjerus ger han helt oombedd tidningshandlaren ett exemplar med en lång dedikation och en yvig signatur. Det kapitlet kallar jag kort och gott för Oskuld.
Så här skriver jag om slumpens roll i berättelsen (och följaktligen i mänsklighetens öde).
“Om författaren någonsin fick reda på att novellen blivit publicerad på grund av ett missförstånd mellan Göran Svunne, redaktör för tidskriften 30-tal och den unga praktikanten Alexander Nihls är inte särskilt troligt. När redaktör Göran Svunne hade avskedat praktikanten och tigit sig igenom diskussionen som följde på publiceringen (vilken förövrigt inte blev det praktfiasko han förväntat sig) kom även han att ses som något av ett orakel, om än i begränsat litterära kretsar, till följd av Jukas novell, och ljög därför ihop en egen historia om hur beslutet om publiceringen av debutanten hade gått till. Men det som faktiskt hände den där sena fredagseftermiddagen på redaktionen, den direkta anledningen till att novellen blev publicerad, var att Göran Svunne efter att ha läst Juka Somas insända Science fiction novell slängde den på praktikantens skrivbord och med ett skratt menade att det här var sannerligen genialt och precis det som 30-tal borde presentera för sina läsare, och sedan tackade han för sig och gick hem. Och praktikanten Alexander Nihls som var så pass ung att han sluppit genomlida 1990-talets ironiska genomklappning, och dessutom i praktiken var ansvarig för att tidningen gick i tryck, tog honom på orden.”
I det sista kapitlet skriver jag om människans stolthet, och den destruktivitet den bär inom sig. När författaren många år senare, djupt involverad i en alltmer autonom och maktfullkomlig säkerhetstjänst, förstår att allt det han skriver blir verklighet, inte för att han är gud, eller för att han har någon mystisk förmåga att förutspå vad som ska hända, utan bara för att han har givits den makten, så ställs han inför sitt livs dilemma. För att inte avslöja sitt bedrägeri och komma ur situationen med stoltheten i behåll så måste han skriva det sista kapitlet, men skriver han det sista kapitlet så vet han att det kan komma att leda till den totala undergången. Med en stor dos sentimentalitet, självömkan och självbedrägeri, där även Ingrid spelar en viss roll, lyckas han blunda för konsekvenserna och skriver färdigt historien (inte vilken historia som helst utan världshistorien) och lyckas samtidigt i ett enda slag slutgiltigt förlora människans kamp mot fåfänga och stolthet.
Vissa upplevde att jag slätade över och förenklade berättelsens många filosofiska frågor, medan andra menade att frågor som dessa bara kunde ställas på det allra enklaste sätt, eftersom de var ämnade att förbli just frågor, och att man istället förvanskade dem i samma ögonblick som man komplicerade dem. Vidare menade vissa att min protagonist med sin sjukliga svaghet, underutvecklade moral och bristande etik inte kunde stå modell för mänskligheten i allmänhet och att upplösningen därför var alltför pessimistisk. Till mina kritiker kan jag bara säga att romanen lämnar mycket övrigt att önska ifråga om både form och innehåll, vilket gäller samtliga mina verk. Till er övriga säger jag - dom kan ta sig arslet.
Varifrån bokens ockupationsmakt kommit och vari den bestod var inget jag fördjupade mig i, men deras syfte skulle vara tydligt: att rädda oss från oss själva, eller eftersom den här främmande makten inte drog sig för åtgärder som resulterade i spillda människoliv för att nå sitt mål så var väl grundsyftet att rädda planeten; kanske mänskligheten som sådan, men det var ändå ovisst. Och det var den osäkerheten som gjorde situationen så olidlig för att inte säga omöjlig för människan, att inte veta, att inte ha ödet (eller villfarelsen om att ha det) i sin hand. Och det var också det som gjorde det orimligt tragiska slutet så oundvikligt - att människan till slut lyckades finna ett sätt att tillintetgöra ockupationsmakten med bieffekten att vi även tillintetgjorde oss själva och planeten.
Med vänliga hälsningar - författaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar