Valet i Burma. Militären har gått på charmkurs och hänger av sig uniformen, stoppar ner pistolen i byxlinningen och slår ihop händerna. - Vi kör på den här demokratigrejen. Jag tror det kan bli bra! Kina och Sydostasien lyckönskar till valsegern och Carl Bildt är försiktigt optimistisk. Visst, morsning!
I en helt annan del av världen, närmare bestämt i Eritrea sitter Dawit Isaak inspärrad i en smutsig cell och undrar om det fortfarande finns ett liv att komma tillbaka till därute, utanför murarna. Han tänker på sina barn. Men när han inte kan se den yngstas ansikte framför sig trots att han blundar och försöker, så slutar han. Det gör för ont. De är vuxna alla tre nu… om de lever. Han hatar att tänka så. Det är klart de lever! Fast tanken dröjer sig kvar, och när han tänker närmare på saken så är det inte alls klart. Ingenting är klart. Vissa dagar vet han inte ens om han själv lever; när han har blivit slagen av de mer psykopatiska vakterna, under isoleringen, eller under den brännheta afrikanska solen efter sexton timmars arbete ihopkedjad med nio andra fångar.
Dawit är svensk. Svensk i den meningen att han står för, i alla fall stod för, eller i alla fall trodde att han stod för, det svenska. Jag vet att det låter komplicerat så låt oss bara säga att han stod för det svenska, och det i ett land som han varit tvungen att fly ifrån femton år tidigare under ett blodigt inbördeskrig. Han kom tillbaka till Eritrea med den bestämda åsikten att en demokratisk ordning, alla människors lika värde och rätten för var och en att göra sin röst hörd, var grundläggande byggstenar i samhällsbygget. Under gränskriget mot Etiopien blossade en het politisk debatt upp i landet. Dawit Isaak var en av de som krävde demokratiska reformer och en opartisk utredning av händelserna som lett fram till kriget. Han fängslades den 23 september 2001.
Om jag frågar mina upplysta vänner, ovänner och fiender i New York eller Vartfansomhelst om Sverige så vet de att man i Sverige lyckats åstadkomma en slags halvsocialistisk, blandekonomisk välfärdsstad. Inte för att man nödvändigtvis vill importera den (särskilt sällsynt i Amerika) men man känner till den politiska friheten och solidariteten med de fattiga och de förtryckta världen över. Och man respekterar det, är imponerad av det även om man inte tror på det för egen del. Det är inte utan att man har höjt vinglaset i en skål. En lite unken eftersmak har alltid infunnit sig. Det har liksom låtit för bra, och mina amerikanska vänner brukar dra upp självmordsstatistiken som ett dödande argument för varför det nog inte är så bra i Sverige i alla fall. Att svenskar oftare begår självmord än andra är en s.k. sanning som lever kvar i det internationella medvetandet, precis som den om vårt internationella engagemang för mänskliga rättigheter. Är det sant? Har det någonsin varit det? För Dawit Isaak har det nog det. - Vi jobbar i det tysta med det här, sa Carl Bildt på den tiden när det fortfarande fanns journalister som orkade fråga. Jag undrar om Dawit har omprövat sin svenskhet där han sitter… om han lever, alltså. Jag hatar när jag tänker så. Det är klart han lever. Fast vid närmare eftertanke så är det ju inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar