Uppslukad av natten, den varma löftesrika Filippinska natten och utspottad på ett stycke drivis i detta, ända in i märgen kalla, som på våra norra breddgrader kallas vår, oförmögen att sätta ihop, nej integrera, så sa hon, verklighetens parametrar så som de verkligen är, och fortsatte sedan med att räkna upp ett antal självklara saker angående familj och ansvar som jag skulle ha låtit rinna mellan fingrarna under fruktlösa försök att återerövra en svunnen ungdom. Japp, it’s a slippery slope… Det är så hon ser mig. Pubertal, hon kallar mig det, min fru (separerade men inte skilda) antagligen på grund av det jag skriver här, eftersom hon inbillar sig att det är så jag ger uttryck för mina innersta tankar, genom att skriva. Om hon har rätt är jag illa ute det erkänner jag, men jag föreställer mig att jag skriver för sakens skull, för tillfredställelsen att sätta punkt i en text, även om den är av det allra blygsammaste slaget, som ett blogginlägg, eller en popsång för den delen. Naturligtvis har hon delvis rätt (har jag sagt att hon är psykoterapeut) men längre än så är jag inte beredd att sträcka mig (Hon är ju trots allt min fru). Ni hör ju själva hur det låter, helt patetiskt ärligt talat, och om det här vore mina innersta tankar så vore jag onekligen riktigt jävla illa ute, alltså, jag skriver för skrivandets skull.
Ni har förstås ingen aning om vad jag svamlar om, men ni kan väl lyssna ändå? Jag för min del brukar lyssna på allt möjligt som folk säger och som jag inte förstår ett skvatt av, ofta tills jag blir så förvirrad att jag inte längre vet om jag förväntas nicka eller skaka på huvudet till svar och försöker göra både och samtidigt, vilket ofta får till följd att personen jag lyssnar på tror att jag inte bara hänger med i det hon säger , utan att jag även förstår undertexten! Och det är på det viset jag skaffat mig ett oförtjänt rykte som en god lyssnare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar