Basket i Fryshuset. Sommartid. Vi var uppe, väl förberedda. Macka, vattenflaska, vitt linne, tidtabell till tvärbanan. Vilma Dylan Eriksson, White Stars 08, Minicupen, nollnollor och nollettor. Debut! Spänningen på topp. “Du kan gå nu pappa” Det hade jag förväntat mig, Men nä, inte den här gången. Jag smög upp på läktaren. Många lag, många matcher, mycket väntan. Väl förberedd. Smörgås och Ian Rankin deckare. Första matchen börjar. Vilma Dylan Eriksson gör hopplasteg. Hon snubblar. Får bollen på näsan och börjar gråta. Sitter i coachens knä. Ropar, passa mig! Spinger omkring lite hursomhelst. Gör high five. Studsar bollen med båda händerna. Drar upp byxorna… Vilma Dylan Eriksson träffar korgen! Rätt i bara! 2 poäng! Jag ställer mig upp på läktaren. Såg ni! Såg ni? Hon gjorde det. Vet inte hur jag ska härbärgera alla känslor. Går ut och ställer mig på trappan. Röker inte. Tänker, sportspegeln i kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar