Det hela började ett par dagar tidigare. Han hade kommit hem och det hade suttit en apa och sovit i köket. Han blev inte rädd när det hände, tog det med fattning, hade vänligt men bestämt föst ut apan och känt sig märkligt samlad efteråt. Men den natten sov han inte alls, och han antog att det hade med apan att göra, att det hade påverkat honom mer än han trott. Det hände ibland, att han inte sov en natt. Han kunde fastna med något, känna sig trött, lägga huvudet på kudden, få en ny idé och stiga upp igen och fortsätta så tills morgonen kom. Efter en vaknatt såg dagen annorlunda ut, bilder som flöt i varandra, som dök upp från sidan, plötsliga och överraskande. Följande natt sov han inte heller. Han gick längs gator där spöken och apor rörde sig skugglikt. Det var hans gator också.
Badrumsspegeln var tom. Han duschade, rakade sig och lade ett tjockt lager foundation över sin genomskinlighet och tog tåg och bussar efter tidtabell. Hade han bara blivit lämnad ifred så hade det kanske slutat annorlunda. Skräcken han tryckt undan kom tillbaka med full kraft. Han slog igen dörren, vred om nyckeln och låste in sig... maskerade sig och tog tåg och bussar men lurade ingen, och när han blev knuffad så slog han tillbaks utan eftertanke. Mannen satt på marken och blödde från näsan och han sprang därifrån och kanske var det kylan som gjorde att han nyktrade till och lyckades ta sig hem. Det fanns nånting annat, han visste att det fanns nånting annat. Allt han behövde göra var att ta sig dit.
Det var natt. Det enda han slagit in på sin GPS var “närmare”. Det var ju inget specifikt kommando, närmare kunde man förstås komma på olika sätt och allt han såg var den glesa gatubelysningen och den del av vägen som lystes upp av ljuskäglan från halvljusen. Han blev väl otålig, tappade koncentrationen, tänkte att kommandot nog var för luddigt och tog höger… och medan han försökte slå av ljudet på sin GPS som upprepade - recalculating - med sin metalliska röst så tappade han fokus på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar