Man blir tyst. Innesluten. Pratar man så är det i kommenterande ordalag - om nyheter, väder och sport, kollektivtrafik och kvinnobröst. Allmängods. Varje gång samtalen närmar sig det mer personliga så drabbas man av... Jag kan bara beskriva det som sorg. Ensamhet är människans sanna tillstånd. Vore det inte för den övertygelsen så skulle jag valt en annan bana. Trots det så längtar jag, precis som alla andra. Längtan utan hopp. Eftersom jag vet att de övertuggade generaliseringar och psykologiska floskler jag har att tillgå bara ökar avståndet till andra människor. Jag har förstås livsberättelser och finstämda barndomsminnen som skulle få dig att gråta om jag ville. Men varför skulle jag det? När jag ändå måste kväva varje äkta känsla som blottar den skröplighet och sårbarhet, den styrka och medkänsla som skulle kunna göra mig till en människa möjlig att älska. Det kostar på att vara superhemlig spion. Att läsa men aldrig bli läst. Att veta vad du tänker, vad du drömmer om och sedan arkivera det. Nej, vi har inga pärmar, lika lite som J. Edgar Hoover hade några. De letade i år efter hans död, men hittade ingenting. Vi vet vad vi vet. Vi behöver inte använda den kunskapen på annat sätt än att låta dig veta att vi vet. Det räcker. Jag älskar dig. Det kan jag säga för det betyder bara det. Så länge kärleken inte kan besvaras. Och man kan inte älska en superhemlig spion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar