Dagen började som vanligt. Jag vaknade, åt frukost, tog tunnelbanan till ännu en dag på kontoret. Jag hade en illavarslande känsla i maggropen, men inte heller det var direkt ovanligt. Jag är en nervöst lagd person, oroar mig gärna i onödan och ser problem där andra mer positivt lagda ser möjligheter. Jag vaknade ensam, som vanligt det också. Jag är skild. Min fru träffade någon annan. Det var mitt fel. Hon ville att jag skulle ändra på mig, att jag skulle bli mer spännande och spontan, överraska henne och dela med mig av mina känslor. Så jag kan inte säga att det kom som en chock. Jag hade blivit varnad och fick skylla mig själv. Det första halvåret sov jag nästan inte. Det fanns inga naturliga hållpunkter, inga invanda ritualer som signalerade sänggående. Rätt som det var var klockan tre på morgonen. Jag borstade tänderna, la mig i sängen och stirrade upp på stjärnhimlen som jag hade köpt. Det var sådana små stjärnor som man fäster i taket och som blir självlysande när man släcker lampan. Det låter kanske löjligt men det hade en lugnande effekt att ligga där och titta på de noga uppklistrade stjärnbilderna. Det har det fortfarande. Förutom några böcker är stjärnorna det enda jag tog med mig hit till Långtbortistan. Andromeda hängde där, tydligare än någonsin på stjärnhimlen, fastkedjad i väntan på havsmonstret. Jag undrade vad hon tänkte. Hatade hon sin mamma? Hon som i ett anfall av högmod väckte Afrodites vrede när hon påstod att hon var vackrare än kärleksgudinnan själv? Och varför var det hon, Andromeda som skulle offras? Av någon anledning lät jag historien stanna där. Fortsättningen, när Perseus räddar henne intresserade mig inte. Ibland undrade jag om det var jag som var Perseus. Men jag räddade henne inte. Förmodligen tyckte jag att hon var som allra vackrast där, fastkedjad vid klipporna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar