galakväll

Juka ska på gala. Hela garderoben på sängen. Nyduschad och genomsvettig framför spegeln. Benvärmare och kvicksilverhjälm, Gula jeans och stroboskopskjorta, chaps och knyblus med puffärmar, hm... det mesta känns aningen daterat och inget så där helrätt. Han får en otäck bild i huvet: fyrtionfemårig tjackpundare med tjocktröjan instoppad i byxorna letar efter entrén till Bobadilla. Jag håller väl inte på att bli sån? Han ryser vid tanken, kallsvettas vid tanken, en våg av skam sköljer över honom. Tänk om, tänker han, och blir stående naken framför spegeln. “Vem är det där?” Han ser någon i spegeln som helt synkroniserad med honom och hans egna rörelser sätter händerna för ansiktet. Men det är inte han. Det är en… en… en gammal! Kroppen är liksom… Han är tvungen att titta bort. Paniken sprider sig. Magen putar ut, och brösten… han visste inte ens att han hade några! Benen för smala för resten av kroppen och könet som en trött halvflådd gråsparv mellan benen. “Det är inte jag”, säger han högt, och i tanken lägger han till att man kan väl ha en dålig kroppsdag precis som man har en dålig hårdag. Det behöver inte betyda någonting. Plötsligt får han en briljant idé. Han sveper in sig i ett lakan, går upp en trappa och ringer på hos Ahmed Shah Abdali och hans familj. När Juka något försenad med självsäkra steg tränger sig in på tredje raden mitt under galaförställning iklädd Burka går ett sus genom publiken…