mellan liljehomen och hornstull

De hade bråkat om en blomma, slagits till och med. Det var Amandas blomma. Den var större och finare än Tovas. Men Tova hade försökt ta den. Hon sa att det var hennes, fast Amanda vissste att att Tovas blomma var mindre och inte alls lika fin. Nu hade båda blommorna vissnat. Hon hade gråtit. Tova hade gråtit. Och de hade skiljts som ovänner. Det kändes extra ledsamt att de bråkat över just en blomma. Kanske vissnade den extra fort bara därför. Men hon hade sin snigel kvar. Den låg i burken som hon höll i knät. Men den ville inte komma ut. Hon tog upp och vände på den. Det var som om den försvunnit därinne, som om den hade hittat en annan utgång, en bakväg. `Om du plockar upp den hela tiden så kommer den inte ut. Den blir rädd förstår du väl, sa hennes mamma. `Och när den blir rädd så kryper den in i sitt skal. Amanda skämdes. Det kändes som om allt hon gjorde blev fel. Utan att titta upp sa hon `Ibland kryper vi också in i vårt skal. `Hur menar du då, frågade mamma. Amanda svarade inte. Hon tittade ut genom fönstret, på ingenting alls i den svarta tunneln.