Fest igår. Sorligt och härligt. Inslagsproducenter, projektledare, redaktörer och producenter, stjärnfotografer och ljudkonstnärer, pokerspelare, tv-kändisar och professionella festgåare, alla glada på bjudsprit och plockmat. Man log och kom med kvickheter, kråmade sig och skrattade, skålade och flimrade förbi. Framåt senare, när de flesta var lite suddiga i konturerna och ljudnivån sådan att man fick gissa och gestikulera, och det man hörde var i stil med “Nu är det bara rätt in i kaklet som gäller” fick jag syn på ett bekant ansikte. En blond kvinna, i min ålder skulle jag tro, inte tjock men en aning sådär, vad ska man säga… stod för sig själv och såg lite bortkommen ut. Hon log när hon mötte min blick och jag höjde mitt glas på avstånd. Någon minut senare stod hon kvar på samma ställe, fortfarande ensam. Hennes ansikte var så välbekant att jag tänkte att det måste vara någon jag känner väl, ni vet som när man för sitt inre vet hur någon ser ut när de skrattar, eller till och med gråter. Men jag kunde för mitt liv inte placera henne. På vägen hem slog det mig, jag är ju inte helt säker men… visst var det hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar