Faustino, 14 år, fjunig överläpp, vaktar gathörn, springer ärenden, pratar nervöst hela tiden och rycker till som en strykrädd hund när hans mamma sticker huvudet ur fönstret på andra våningen. Han sitter på trappan när jag kommer hem. Jag tycker om Faustino men är på min vakt och låter inget av värde ligga framme när han hälsar på. Det är som historien om grodan och skorpionen. Han är en tjuv, om det är hans natur vet jag inte. Men idag går vi inte hem till mig. Vi går ut på bakgården. Han vill visa mig något och ber mig vänta. Bakgården är vildvuxen och full av skrot. Ur ett uppochnervänt kylskåp plockar han fram något, en plastpåse. Vi står intill väggen. Faustino spejar upp mot de stängda fönstren en sista gång. Vecklar ut plastpåsen. Det är en Luger, gammal, vacker, i den mån man nu kan tala om skönhet när det gäller vapen. En souvenir, ett museiföremål och knappast något som utgör någon fara, tänker jag. En föregångare till dagens automatvapen, rekylens kraft för upp en ny patron till kammaren från magasinet så att man kan skjuta flera skott utan att behöva ladda om. `Den är laddad, säger Faustino allvarligt. Jag ler. Jag ler över Faustinos allvar, eller oskuld, och för att jag ändå känner mig lite nervös tillsammans med Faustino och hans stulna pistol där på bakgården. Han tycker inte om mitt leende. Överlägset? Antagligen. Jag tar honom inte på allvar, ler som om jag klappade honom på huvudet. Sen går allt väldigt fort. `Tror du mig inte? hans ton utmanande nu. Jag svarar nåt i stil med, `Jo, fast… och sen hinner jag inte längre. Ett skott brinner av. Jag vet inte vem av oss som blir räddast. Allt blir tyst. Det enda jag hör är blodet som rusar i mitt huvud. Jag tittar på Faustino som fortfarande står med armen utsträckt, pistolen som pekar snett uppåt, mot huset mittemot vårt. Glasskärvor som faller i slowmotion från ett fönster på tredje våningen. Nu kommer ljudet tillbaka, smällen som fortfarande ekar mellan väggarna, glas som krossas, röster från husen och en gäll ihållande ton som kommer någonstans inifrån Faustino. Vi hukar längs väggen och tar oss in genom bakdörren och springer upp för trapporna. `Snälla… Faustino ger mig pistolen. `Min mamma kommer att döda mig, säger han, och i det ögonblicket tror jag honom. Jag tar pistolen innanför jackan och fortsätter upp till min lägenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar