Champions league. 2-2 mellan Chelsea och Liverpoop tjugofem minuter in i andra halvlek. Det bästa med fotboll är att jag kan reglerna. Det känns tryggt. Nu blev det 3-2 till Chelsea, saken är klar. Jag håller inte på någon, eller på dom som vinner. Sverige tycker jag inte om eftersom jag är svensk och de spelar så dåligt. Det börjar bli svettigt, får ta av mig mössan, och filten. Ursäkta, jag pratar för mig själv. Snooker tittar jag på fast jag inte kan reglerna. Det är bara britter (och irländare) som spelar och när det riktigt hettar till knäpper dom upp översta skjortknappen; de små gesternas spel, känsloyttringar i form av en knuten näve, ett stön eller ett höjt ögonbryn, subtila psykningar och svettpärlor på överläppen. Nu står det plötsligt 4-3 till Liverpool, hepp! 4-4, och där går slutsignalen. Chelsea mot Barcelona i semin och vad som helst kan hända - t.ex. så vann kanadensaren Cliff Thorburn, som första och enda ickebritt (eller irländare) genom tiderna, världsmästerskapet i snooker 1980.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar