Polisen knackar dörr. Jag svarar. Ljuger. Pistolen bakom kylskåpet. En hyresgäst har blivit skjuten. Mr Riviera i 176an berättar portvakten senare, och antyder att det har med tvättomaten att göra. Tvättomaten i huset bredvid. Vet inte om någon någonsin gått dit för att tvätta. Heroin och kokain säljs helt öppet. Kunderna står i kö vid trappan, vaktade av Earnest, lutad mot sitt baseballträ. Vid dörren, någon av tvillingarna, med pengar och påsar. Vaktposter hela vägen från Ave B ner till C, och i lägenheten ovanför, fruar och flickvänner som packar och väger paket.
Vad har hänt med mannen som blev skjuten? Är det allvarligt? Nu är jag bara en vanlig granne, bekymrad förstås, men pistolen bakom kylskåpet är glömd. Det som hänt är en episod som inte har med mig och mitt liv att göra. Jag är inte inblandad. Inte egentligen.
Kulan har träffat Mr Riviera i armen och han får lämna sjukhuset samma dag. Han berättar för alla som orkar lyssna. Det gör ont förstås, men han verkar trivas med uppmärksamheten. Och hans fru beklagar sig. Han har inte varit till någon större nytta förut, och nu med ena armen i bandage… Polisen tappar intresset och snart är det bara en incident, knappt en historia ens, som ska ersättas av nya, färskare och mer spännande.
Faustino ser jag inte på flera dagar. Vi undviker varandra. Och när han så småningom sitter där på trappan igen så är vårt förhållande ett annat. Han har rakat av sig fjunmustaschen och ser äldre ut.Vi nickar åt varandra. Jag behöver inte längre gömma undan pengar och nyklar för att Faustino ska komma och hälsa på. Han får tillbaka pistolen. Jag insisterar. Han tar motvilligt emot den. Den har legat bakom kylskåpet i flera veckor. Den betyder ingenting längre. Inte för någon av oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar