Jag var och kollade in The Only Ones, lite inkognito, med huvan på, eftersom jag inte ville bli igenkänd. Det finns nämligen de som är ute efter mig, eller som jag i alla fall tycker det är jobbigt att träffa. Harry Byrnes t.ex.(och det beror enbart på att han är en generös jävel som aldrig någonsin kommenterat den där tusenlappen jag fick låna av honom 1985) och så alla dom som frågar, vad gör du nu för tiden? vilket innebär att jag måste ljuga. Why? Because you can’t handle the truth! Sedan jag började jobba för den militära underrättelsetjänsten i början av nittitalet så har jag fått leva ett väldigt krävande dubbelliv, å ena sidan som nån slags halvpatetisk musikertyp som hankar sig fram på ströjobb och aldrig riktigt får till något vettigt, å andra sidan som superhemlig spion med försänkningar i det säkerhetspolitiska toppskiktet både här i Örnsberg och på andra platser i världen. Så jag stod där i ett hörn och lyssnade på mina gamla hjältar med ena örat, och på kodade meddelanden i min hörsnäcka med det andra, när jag fick syn på Reefat El Sayed som studsade upp och ner med bar överkropp och sjöng med i Another Girl Another Planet. Det är lite som facebook när man går på konsert med gamla hjältar - jahaja, tänker man, där är han, och så kommer man kanske ihåg nåt kul, typ "här ligger en gravad hund", eller "vi simmar alla i samma båt".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar