Jag blev utskälld igår. Det är inte ofta jag blir det nuförtiden, som vuxen. Jag blev lite paff, men jag fann mig i det. Han var arg, hade anledning att vara arg och jag hade inget att bevisa. Men det var en förvirrande upplevelse. Inte för att jag kände mig kränkt eller orättvist behandlad utan för att jag kände mig liten, påmind om alla gånger jag blivit utskälld, på goda grunder eller lösa boliner, när jag faktiskt var liten och inte kunde försvara mig. Det hände titt som tätt och jag hade olika strategier beroende på vem det var. Den bästa strategin när det gällde mamma var att börja gråta eller skylla på brorsan, den bästa när det gällde pappa, skylla på brorsan(och om mamma var i närheten börja gråta), den bästa när det gällde lärare var att se dem i ögonen och hålla med om allt, idrottstränare brukade gilla om man kisade med ögonen och plutade med munnen som-om-nu-jävlar (lite homoerotiskt), och vuxna i allmänhet var det bara att ge fingret. Jag tycker jag skötte mig rätt hyfsat igår, började varken gråta eller skylla på brorsan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar