kuk-larsson

Höghusen ligger i utkanten av stan. Jag drömde om att bo där, högst upp i det högsta huset; som att sitta i päronträdet där man har koll på allt, fast hela tiden, och utan att behöva hålla i sig. Jag träffade Larsa och Kenta, eller Kuk-Larsson som han också kallades, på en fotbollsmatch. `Kolla här, sa Kenta, och tog av sig tröjan. Bröstbenet stod rätt ut. `Fågelbröst, jag är född sån. Självklart var jag imponerad. Han gick i sexan och var 2 år äldre än jag. Hur han fått sitt smeknamn var jag finkänslig nog att inte fråga om. Larsa och jag var lika gamla. Han sa inte mycket men log nästan hela tiden och hade sorgsna snälla ögon. `Röker du? Jag har rökt sedan jag var sju, sa Kenta och drog fram ett litet paket Bond ur jeansjackan, `häng med. De bodde i höghusen, så jag följde med. Tyvärr visade det sig att Larsa bodde på tredje våningen och hem till Kenta som bodde på sjuan fick man inte komma. `Morsan, sa Kenta utan vidare förklaring. Den mesta tiden spenderade vi i garaget, klubbhuset, som tydligen ingick i hyran, och eftersom Kentas mamma aldrig haft någon bil så var det som gjort för oss att smygröka och läsa serietidningar i. Det fanns till och med en soffa. När Kenta så smångingom fick reda på att jag bodde i hus blev han nyfiken och ville till varje pris komma och hälsa på. Jag kom med den ena ursäkten efter den andra, men trots alla undanflykter så stod han där en vacker dag, och ringde på dörrklockan. Kenta tog i hand och bockade, vattenkammad, med skjorta och gabardinbyxor och borde förstås ha gjort vilken förälder som helst misstänksam, men inte mamma. Hon verkade också bli imponerad av att han bodde i höghusen. Jag förstod det inte då, men antagligen hade det något med det klasslösa samhället att göra. När hon frågade vad Kentas mamma jobbade med och han svarade att hon var ett socialfall så gjorde det också intryck märkte jag. `Vi har ett kvinnokooperativ, kanske det skulle vara något för din mamma. Säg till henne att hon kan ringa mig om hon har lust. Kenta tyckte det lät som en toppenidé. Sedan ville han gå husesyn. Jag visade runt. Huset var stort med en massa gamla möbler (mestadels inköpta på loppis). Kenta började prata om hur rika vi var. Jag protesterade givetvis. Det var vi inte. När jag tjatade om en jeansjacka så fick jag inte en Wrangler utan en från överskottslagret. När jag ville ha utsvängda jeans så sydde mamma kilar i mina gamla stuprör. När vi åkte på semester lånade vi morfars bil och campade i Norge. Men mina protester hade snarast motsatt verkan.`Jag fattar, mumlade han, oroa dig inte, jag säger inget. Och så började han prata om sin pappa, något om en kompanjon som inte kunde hålla tyst, att det var därför det hade gått åt helvete med alla pengarna. `Hade det inte varit för den där kompanjonen så skulle jag också ha kunnat bo här, sa han och drog handen längs med soffryggen. Jag funderade på vad en kompanjon var för något, och hur det skulle vara om Kenta bodde hos oss. Jag gillade inte den tanken, gillade inte ens att han hälsade på, ville att han skulle vara i klubbhuset och röka och läsa serietidningar, med mig och Larsa. Rätt som det var så var Kenta borta. När jag letat en stund och gått tillbaka uppför trappan till övervåningen kom han ut från mina föräldrars sovrum. `Man går ju vilse i det här huset, skrattade han. Fast jag tyckte inte att han såg det minsta glad ut. Sedan fick han väldigt bråttom, mumlade något om att han måste hem och äta fast klockan bara var fyra och sa inte ens hej då till mamma som hade fixat saft och mariekex och såg lite besviken ut eftersom hon tyckte att Kenta verkade vara en ovanligt trevlig ung man. När pappa kom hem och frågade om femtilappen som hade legat på nattygsbordet sa mamma, efter en snabb blick på mig, att den hade hon tagit. `Skolan börjar snart. Det är dags att handla lite höstkläder. Jag hade önskat mig en Catalina-jacka. Chansen att hitta en sån på överskottslagret var i det närmaste obefintlig.