`Det skulle väl vara zigenarprinsen från Årsta i så fall , om det nu finns några rock’n’roll hjältar kvar. Thåström har ju blivit vissångare` Han ser trött ut, Pekka, frusen, med en kaffekopp i ena handen och en cigarett i den andra . Vi sitter på uteserveringen. Det blåser kallt men man får röka. Han pratar om det som är på riktigt, vad nu det betyder, och i motsats till vadå?
`Ja, du vet. Den där skiten man blir sondmatad med , Idol och skit, säger han. Pekka är smal som ett streck, lång som en björk med stripigt hår och insjunket ansikte. En konstnärskarikatyr med kadmiumgula fläckar på händer och öron. Stora dukar, tjockt med färg, kvinnor med bara bröst, som diskar, står i fönstret, ammar, pratar i telefon och sitter på toaletten. Alla är Eva, Eva utan Adam, för Adam är Pekka som sitter på uteserveringen och han kommer aldrig mera hem. Jag sitter kvar fast jag egentligen vill gå. Vill inte höra hans klagan. Vill inte att han kladdar av sig på mig. Vill inte komma ihåg någon svartklubb på Hälsingegatan eller gitarrist som hoppade från Västerbron. Vill inte se mig i honom. Vill skrika - Jag är inte du! Jag jobbar med Robinson! Idol och skit! - i hans kadmiumgula öra, fimpa i hans kaffe, sopa till honom i magen, vika ihop den där jävla hängbjörken och arkivera honom en gång för alla. Men det gör jag inte. Jag sitter där och nickar och tackar för kaffet, med dåligt samvete för att jag skiter i vilka som spelade på Electric Garden när det låg i skyddsrummet i Björnsan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar