agitatorn

Tänkte att det skulle man nog. Medborgerlig plikt och allt det där. Röstsedeln ligger väl i någon av pappershögarna. Fast där ligger också dom där obetalda räkningarna som jag helst inte vill se. Antagligen kan man rösta på nätet. Eller i Pressbyrån på hörnan. Man skulle kunna vara sosse bara för att man inte är nymoderat. Eller miljöpartist för att man inte är kommunist. Eller Fiare för att man inte är Pirat. Eller vad som helst för att man inte är Sverigedemokrat. Maud Olofsson är jag livrädd för och Jan Björklund vill jag bara ge en lycklig barndom. Och visst är jag Europavän. Var i södra Frankrike förra sommaren och fick till och med viss förståelse för jordbrukssubventionerna till de franska bönderna. Det är såå vackert! Gillar Berlin också. London och jag har aldrig kommit överens men jag är beredd att ge det en ny chans. Bryssel vet jag väldigt lite om, Strassbourg också, men det har ingen betydelse. Men det tar emot. Det tar emot som faen. Det känns som om man blir lurad. Som om hela grejen bara cementerar att demokratin runnit oss ur händerna. Såå toppstyrt, såå lobbyfierat, såå långt borta. Min röst känns som det där berömda trädet som faller i skogen när ingen är där. Hörs den överhuvudtaget? Vad skulle hända om vi struntade i att rösta? Skulle man fortfarande kunna hävda att det var demokrati? Om vi inte gav det här valet legitimitet genom att delta, skulle det kunna vara drivmedel för ett mer demokratiskt EU? Kanske är det lika mycket en ursäkt för att jag inte orkar med mina motstridiga känslor som av någon slags halvhjärtad övertygelsen, men jag röstar inte. Och så här efteråt känner jag mig lika lurad som innan. Kanske hade jag kunnat vara med och skicka Benny Andersson till Bryssel? Men något är generalknas när mer än hälften av befolkningen inte går och röstar och jag tror inte att det är folket det är fel på.