Det var då; när lagarna skrevs på en höft allteftersom och samvetet var lika okänt som sametinget, då överdrivet engagemang kännetecknades av en axelryckning och budorden stod lutade mot fäboväggen för att man skulle ha nåt att pissa på. När man slog upp ögonen och vinkla upp persiennerna var det oftast redan mitt i veckan. Och somnade man inte om så slog man av på takten, drog benen efter sig och slog dank. Var man på det humöret kunde man småpula lite och göra sig omvägar men aldrig att man greja och fixa. Saker och ting fick anstå, ibland småputtra men oftast bara mogna och jäsa. Vissa vaknade till och det var två år senare, man visste inte vem man var och brydde sig inte. Och ändå hann man med. Oj, vad man hann. Som att ligga till exempel. Ett samlag tog i snitt 2-3 veckor. Man låg och småspruta på måfå men aldrig att man fick orgasm. Dom som fick lamslogs och föll i koma, bands fast på en longboard och skickades ner för slänten och kom aldrig mer igen. Det var nästan alltid vajsing och inget att göra åt, ingen idé, så man lät bli istället, deppade ihop och blev mongo. Fredagkvällar var så långtråkiga att det brukade sluta med att man slog ihjäl varann, och var man inte död på lördan så sket man i att gå upp. Man låg och lukta sig i skrevet, jämförde missbildningar och spela dragpoker tills man somnade om. Livet var kort, hämnden ljuv och skratt sällsynt utom i själva dödsögonblicket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar