Sen ser jag någon snett bakifrån på håll; vit klänning, långt mörkt hår och studentmössa, det måste vara hon... Nej, där är hon! Och där borta också! Och rakt framför näsan på mig! `Nej, försök inte! Jag vill inte verka petig men Dea har blå ögon och på ditt plakat står det Lina. Det är studentutspring på St.Eriks Gymnasium och vi är sena. Jag pressar mig fram genom folkhavet med Alice i handen, avfärdar den ena Dea-wannabeen efter den andra medan jag talar lugnande med mig själv för att inte gripas av panik och börja slå vilt omkring mig i folkmassan. Då plötsligt hörs ett tjut från balkongen, ett omisskännligt Deatjut, och där står hon med händerna sträckta mot skyn, i ett regn av konfetti och det är ingen tvekan om att det vi ser är originalet. Himlen som tjurat och jävlats hela förmiddagen spricker upp i ett stort leende och solens strålar sprider hopp och frid i varje hjärta armt och mörkt och snart står hon där på lastbilsflaket, vår prinsipessa, indränkt i öl, med näven i luften och skriker WÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!! Och vi glittrar med ögonen, skakade, tagna och rörda av stunden som är nu! nu! nu! Stunden då någonting börjar och någonting slutar och känslorna blandas i en bitterljuv sallad; och Beatles återuppstår (det här är lite ljug men det passar in så bra) helt otippat, tar täten i lastbilskaravanen genom stan, Lennon i vit frack, Jesus på sax och Obama på maraccas, och kör en helt sanslös version av All you Need is Love. Grymt flyt! Det måste ni hålla med om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar