Vi leker godis. Alice och Vilma i påslakanet. Jag skakar påsen och väljer. Den där godisen ser god ut. Godisen skriker, `Hjälp! nej! Sluta! (inte). En stor läskig hand dyker ner i påsen och efter kommer hela godisätaren och börjar mumsa. Vi gör det igen. Godisätaren väljer en annan godis. Alice och Vilma skriker. Jag morrar. Grym som en godisätare. Det är roligt hur länge som helst. Plötsligt ringer det på dörren. Vet inte riktigt varför det är plötsligt, kanske för att det är sent på kvällen. Vi hoppar upp ur sängen, Vilma och Alice först och sen jag. När jag kommer ut i hallen har Vilma redan öppnat. Utanför står en kvinna. Jag känner igen henne som grannen ovanpå. `Vad är det som händer? Mår ni bra? Hon ser bekymrad ut. Vi står där svettiga och upprymda och det tar några sekunder innan jag förstår.`Jag hörde en massa skrik, det lät… `Vi leker, säger jag. Hon tittar på barnen. Glada barn. `Godis, säger Vilma. `Förlåt, säger jag. `Nej, det gör inget, säger hon, det lät bara… ` Ja självklart. Jag förstår, säger jag. Och så skäms vi lite; jag för att jag tänker på vad hon har tänkt om mig, och hon för att hon tänker på vad jag tänker att hon har tänkt. Men mest av allt är jag tacksam för min granne som, när hon nu tänker som hon tänker, ringer på dörren sent på kvällen istället för att stoppa i öronpropparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar